AspergerForum

Som sammanfattning av mina kunskaper om detta:

Aspergare har svårare att komma ihåg hur man gör saker.
Aspergare har lättare att komma ihåg fakta.
Aspergare har svårare att komma ihåg sådant man varit med om (källa: En introduktionskurs i Linköping).

Reminiscensbumpen, alltså att de flesta äldre vuxna kommer bra ihåg det som hände när de var 10 till 30 år, är mindre kraftig eller saknas hos aspergare (källa: Joshua Muggleton).

Detta stämmer förstås inte på alla aspergare, men tydligen för de flesta.

Säg till om jag har fel eller diskutera om ämnet.

Minnet varierar mer beroende på person. Så kopplingen till aspberger är för svag för att påverka signifikant nog.

Minnet ligger där specialintresset ligger. Är något inte av specialintresse "fastnar" informationen inte i hjärnan. Det är min uppfattning av mig själv, något som stämmer hos en del, men inte hos alla.

Har inget specialintresse, har inget minne

@KNSNNTR, Vad består specialintresset i?

KNSNNTR skrev:Minnet ligger där specialintresset ligger. Är något inte av specialintresse "fastnar" informationen inte

Ovanstående är det mest typiska för minnet vid AS, även enligt min erfarenhet från att mött tusen personer med autismtillstånd. Vi behöver mer fokus på det som skall läras, uttryck på ett annat sätt.

En betydande andel har lätt för att plugga in stora mängder fakta (utan sammanhang).
Ofta uppmärksammar man och minns mer konkreta detaljer, och mindre av ungefärliga helheter än NT:s.

När gäller mitt eget minne så skriver jag en del om det i:
Asperger-memoarer 1964-2014
som kommer ut kring 1/9 på andet.se
När jag var liten kunde jag nästan inte glömma, utan kom ihåg allt, tyckte jag.

TORatANDET skrev:

KNSNNTR skrev:Minnet ligger där specialintresset ligger. Är något inte av specialintresse "fastnar" informationen inte

Ovanstående är det mest typiska för minnet vid AS, även enligt min erfarenhet från att mött tusen personer med autismtillstånd. Vi behöver mer fokus på det som skall läras, uttryck på ett annat sätt.

En betydande andel har lätt för att plugga in stora mängder fakta (utan sammanhang).
Ofta uppmärksammar man och minns mer konkreta detaljer, och mindre av ungefärliga helheter än NT:s.

När gäller mitt eget minne så skriver jag en del om det i:
Asperger-memoarer 1964-2014
som kommer ut kring 1/9 på andet.se
När jag var liten kunde jag nästan inte glömma, utan kom ihåg allt, tyckte jag.

Det tror jag inte. Nästan alla stereotyper som Attwood en gång lanserade är felaktiga. De som presenteras ovan är inte mycket bättre. Om man så mött 1000 personer, varav man säkert inte diskuterat detaljerna ovan med speciellt många av dem, så är det bara nya stereotyper.

Det som är viktigast kring minnet är motivationen. Tar man inte med den har man i princip missat det viktigaste.

Förresten så har jag en databas med 1 miljon personer, alltså kvadraten på de du träffat.

Jag har klisterminne.
Speciellt vad gäller filmer som jag nästan kan veva ruta för ruta efteråt.
Och extremt bra lokalsinne.

MEN

Ändras bara NÅGONTING blir jag vilsen. T ex om jag träffar föräldern till en elev på sta'n och människan har klippt sig. Då är det klippt s a s.
Ser jag en film på nytt och de har lagt till eller tagit bort något så märker jag det även om det är 20 år sedan sist.
Likaså, jag hittar inte om det har byggts ett nytt hus på vägen dit jag ska'.

Jag har svårt att komma ihåg hur man gör saker. Har jag inte gjort ngt på ett tag så måste jag öva upp muskelminnet igen. Fast skulle ngn ta ifrån mig datorn i ett år tror jag jag med nästan samma lätthet skulle använda tangentbordet. Hur man sätter på påslakan lyckas jag glömma mellan varven. Jag är inte direkt opraktisk men en del av att vara praktisk är att ha gott muskelminne.

Jag har rätt lätt att komma ihåg teoretiska saker men inte i den omfattningen jag vill. Där min tankeförmåga brister, påverkas även minnet. Så eftersom jag har dåligt sifferminne/siffersinne minns ja årtal dåligt, dålig tidsuppfattning så jag kan minnas en sak men inte när den hände eller i vilke ordning saker hände i mitt liv och sedan minns jag ju klart bäst saker jag är intresserad av (nog samma för alla men de flesta kan pina sig att minnas ointressanta saker).

Jag tror jag minns ungefär lika mycket från mitt liv överlag. Att man skulle minnas mer från sitt unga vuxna liv beror inte det mer på att det händer mer saker, fler förändringar och så?

Sedan tror jag iaf vissa aspergare har bra detaljsinne så då blir det bra detaljminne med.

Jag minns nog tiden allra bäst mellan jag var litet barn tills kanske 20 år. Särskilt barndomen minns jag väldigt bra.

Jag tror jag skulle ha bättre minne idag om jag inte åt benso, så det är ju det också.

Jag har jättebra minne på vissa saker, framförallt repliker från filmer och serier.
Om någon frågar mig om vetenskapshistoria kan jag väldigt lite, men om jag hör vissa ord eller fraser så triggas min hjärna och jag kan kasta ur mig onödigt vetande. Det som triggar behöver inte alls vara kopplat till det jag säger, som på förra middagen med vännerna, så pratade någon om hastighet och helt plötsligt drar jag relativitetsteorin för folket.
Men rent till vardags så känns det som att leva i en dimma, jag kommer ihåg fragment av konversationer men kan inte ange personerna som var inblandade, när det skedde eller i vilket sammanhang.

Jag har inga problem att komma ihåg saker jag har gjort några gånger förut och ska göra igen men jag har inget minne av min barndom in princip. Några få in princip. Likaså pratar jag nästintill aldrig om saker jag varit med om för jag glömmer bort det efter några dagar redan.

Men vadå, det är ju mycket trevligare att vara i nuet än att prata om en massa inaktuella saker som hänt i ens förflutet, så jag bryr mig inte om mitt minne. Skulle gå så långt till att säga det är en fördel att inte minnas det förflutna som ändå inte hade någon mening.

Lär jag mig någonting så kommer jag ihåg det, men omständigheterna är oviktiga för mig.

Har man svårt att komma ihåg saker kan det handla om erbetsminnet

Information finns i arbetsminnet endast en kortare tid såvida ingen repetition förekommer. Information kan hållas i arbetsminnet en längre tid genom att uppmärksamhet fördelas till att hålla informationen aktuell.

Svårt att komma ihåg hur man gör saker har jag mig veterligen inte, men däremot kan det vara stört omöjligt för mig att komma ihåg när jag lärde mig det. Mitt självbiografiska minne är nämligen minst sagt dåligt, ja, tyvärr mer än lovligt dåligt.

Mitt semantiska (fakta) minne är däremot hyfsat bra får jag väl påstå, så det är väl det som "räddar" mig många gånger.

Jag har nästan inget minne alls.

Jag har grymt bra långtidsminne som gäller allt möjligt. Intryck, information, bilder etc.
Korttidsminnet däremot för random saker är inte så imponerande.

rdos skrev:

TORatANDET skrev:

KNSNNTR skrev:Minnet ligger där specialintresset ligger. Är något inte av specialintresse "fastnar" informationen inte

Ovanstående är det mest typiska för minnet vid AS, även enligt min erfarenhet från att mött tusen personer med autismtillstånd. Vi behöver mer fokus på det som skall läras, uttryck på ett annat sätt.

En betydande andel har lätt för att plugga in stora mängder fakta (utan sammanhang).
Ofta uppmärksammar man och minns mer konkreta detaljer, och mindre av ungefärliga helheter än NT:s.

När gäller mitt eget minne så skriver jag en del om det i:
Asperger-memoarer 1964-2014
som kommer ut kring 1/9 på andet.se
När jag var liten kunde jag nästan inte glömma, utan kom ihåg allt, tyckte jag.

Det tror jag inte. Nästan alla stereotyper som Attwood en gång lanserade är felaktiga. De som presenteras ovan är inte mycket bättre. Om man så mött 1000 personer, varav man säkert inte diskuterat detaljerna ovan med speciellt många av dem, så är det bara nya stereotyper.

Det som är viktigast kring minnet är motivationen. Tar man inte med den har man i princip missat det viktigaste.

Förresten så har jag en databas med 1 miljon personer, alltså kvadraten på de du träffat.

Jag tror TORatANDET precis som jag utgick ifrån oss själva och våra erfarenheter som inte talar för alla, även om det så är för en del, mitt svar var inte allomfattande fakta gällande alla aspergare. Men nu upprepar jag mig med en gnutta övertydlighet (TORatANDET citerade dessutom inte allt jag skrev i det inlägget han citerar och besvarar).

kullan skrev:Jag har nästan inget minne alls.

Är det verkligen så?

Jag söker nämligen alltid efter andra som har ett lika dåligt självbiografiskt minne som jag själv har - inte för att jag önskar någon annan det, absolut inte!

Andra människor har ofta svårt att tro på mig och alltså även svårt att förstå hur fruktansvärt skrämmande och smärtsamt det är, att i så hög grad inte kunna minnas det man varit med om.

Vissa saker minns jag men det som hade varit värt att komna ihåg har fallit bort.

kullan skrev:Vissa saker minns jag men det som hade varit värt att komna ihåg har fallit bort.

Okej, men du minns alltså ändå en del av vad du varit med om under t.ex. din uppväxt; låt oss säga under de första femton-tjugo åren (då det för mig i närmaste är tomt, även om jag vet en del om vad som hänt)?

Förlåt om jag nu är jobbig, men ibland känns det förbaskat ensamt om att ha dessa svårigheter att kunna skapa, eller om det nu handlar om att kunna plocka fram, självbiografiska minnen.

Jo jag minns från typ 5 års ålder och uppåt. Mitt minne brister mer i sånt som jag måste minnas nu. Typ saker man ska göra eller ta med sig. Jag måste packa iordning grejorna i förväg för att inte glömma.

Då måste jag ändå skriva: gött för dig kullan, då har du i alla fall inte ett så dåligt självbiografiskt minne som jag har. Men jag förstår förstås att även den minnesproblematik som du beskriver är förbaskat jobbig att ha.

Tack för att du tog dig tid att svara mig!

Jag har haft väldigt bra självbiografiskt minne, visserligen utifrån mina egna perspektiv så jag kan ha glömt viktiga saker för att de inte var viktiga för mig. Men nu börjar minnet fallera och det är rätt läskigt. Min kompis kan påminna om saker vi gjort och jag har ingen aning längre. Vissa saker kommer jag ihåg vagt, andra har nästan raderats. Visst, jag har fortfarande väldigt många minnen, men jag har aldrig glömt på det sättet jag gör nu. Nedskrivna händelser kunde jag minnas när jag läste, men nu är flera av de sakerna mest hängade i luften, vet det är något jag borde minnas för att jag har gjort det innan.

Jag har sådant kontrollbehov att glömma känns väldigt skräckinjagande.

Gött eller synd att höra att det finns fler med kontrollbehov. Jag vill ha det på mitt sätt annars är det lätt jag blir arg. Minnet är bra tränat här kommer ibland i håg i detalj hur vissa saker stod osv tyvärr är det jobbigt o så då.

Jag har ungefär 5 sekunder korttidsminne - passande namn!

Så fort jag hittar en sak jag letat efter så kommer den bort igen - har inget minne av att jag just lade ifrån mig den där på bordet.

Däremot har jag en märklig 'intuition' - har jag bara ätit upp en halv macka men inte har något som helst minne av hur mycket jag ätit så har jag ändå på känn att den andra halvan ligger någonstans... det är som att munnen har lärt in att det kommer mera!

Jag kommer ihåg massor av vardagliga detaljer från åldern 4-10 år - det känns som i går.