AspergerForum

KrigarSjäl skrev:Inget som stämmer in på mig alltså.

Inte på mig heller.

Archpsyche skrev:Ett högt, gällt och monotont röstläge, avsaknad av medrörelser vid gång och ett styltigt språk är alla välkända klassiker. Allt detta och mer står ju i varenda lärobok i psykiatri.

Icke heller det stämmer in på mig. Är mest de extrema aspergarna som visar upp starkt märkbara drag därvidlag.

Många av oss är faktiskt som vem som helst vid en yttre granskning.

Det finns aldrig 100% i biologin, och det behöver det heller inte göra för att det ska vara användbart. Vi har aldrig träffats, och jag vet inte hur jag skulle bedöma dig kliniskt. Men om du har diagnosen skulle jag sannolikt märka det ganska snabbt i kontakten, eftersom jag är van att bedöma just folk med NPF. Inte konstigare än att det är mitt jobb.

Archpsyche skrev:Det finns aldrig 100% i biologin, och det behöver det heller inte göra för att det ska vara användbart. Vi har aldrig träffats, och jag vet inte hur jag skulle bedöma dig kliniskt. Men om du har diagnosen skulle jag sannolikt märka det ganska snabbt i kontakten, eftersom jag är van att bedöma just folk med NPF. Inte konstigare än att det är mitt jobb.

Hur många aspergare har du träffat?

KrigarSjäl skrev:

Archpsyche skrev:Det finns aldrig 100% i biologin, och det behöver det heller inte göra för att det ska vara användbart. Vi har aldrig träffats, och jag vet inte hur jag skulle bedöma dig kliniskt. Men om du har diagnosen skulle jag sannolikt märka det ganska snabbt i kontakten, eftersom jag är van att bedöma just folk med NPF. Inte konstigare än att det är mitt jobb.

Hur många aspergare har du träffat?

Hundratals, kanske tusentals.

@Archpsyche. Vad är det för stereotypier du tänker på? och vad menas med medrörelser vid gång och styltigt språk?

plåtmonster skrev:@Archpsyche. Vad är det för stereotypier du tänker på? och vad menas med medrörelser vid gång och styltigt språk?

Stereotypier är upprepade rörelser som inte är del i den mellanmänskliga kommunikationen i första hand. Ett exempel: Idag träffade jag en patient på min mottagning som kom för bedömning av behov av neuropsykiatrisk utredning. Han utförde hela tiden en rörelse där han med vänster hand strök sig över pannan, sedan över kinden och rörde hela tiden fingrarna på ett visst sätt. Han gjorde detta under hela samtalet på 30 minuter, om man inte gjorde något annat som att skriva el dyl. Det var alltså flera avbrott, men han återupptog beteendet så fort han inte hade något att göra. Att göra så är ett exempel på stereotypi.

Medrörelser vid gång är att man vanligen pendlar fram med armen på motsatt sida när man går framåt, alltså vä ben+hö arm fram, sedan tvärtom, och så tvärtom igen osv. Många med AS går utan medrörelser, alltså med armarna hängande stilla vid sidorna. Ibland är det så tydligt att man inte kan missa det, ibland mer subtilt.

Styltigt språk: Om man jämför med jämnåriga och människor med liknande bildningsnivå, så har personer mer AS ofta ett mer formellt språk. De uttrycker sig ofta mer detaljerat och hoppar inte över led i resonemangen för att undvika att bli långrandiga, eftersom de hellre är stringenta än sociala. Eftersom det ofta är svårt för personer med AS att läsa av vad man kan förutsätta att samtalspartnern vet, utvecklar de ofta ett noggrannare sätt att uttrycka sig som är tänkt att minska risken för missförstånd (Jag gör det här ganska mycket, tyvärr). Tyvärr vill folk inte höra föreläsningar, och tycker att man är omständlig. Om man är mer formell än den sociala situationen vanligen motiverar upplever folk det som styltigt. När jag var lite sa jag till exempel gärna att maten var "ytterst delikat" eller något annat lite tramsigt. Inte adekvat för en 8-åring, men typiskt AS.

Archpsyche skrev:I kliniken används inte utseende för att identifiera autismspektrumstörning, vad jag vet iaf. Däremot är det sällan svårt att pricka in dem på långt håll eftersom de patienterna nästan alltid har vissa manér, sätt att prata eller sätt att föra sig på som för ett vant öga omedelbart för tankarna till autismspektrumstörning. Stereotypier och tics är vanliga komorbida inslag, som kanske snarare är brett associerade med neuropsykiatri. Ett högt, gällt och monotont röstläge, avsaknad av medrörelser vid gång och ett styltigt språk är alla välkända klassiker. Allt detta och mer står ju i varenda lärobok i psykiatri.

... och tyvärr finns det massor med ytligt bildade psykiatriker som tar det bokstavligt (som om det måste stämma på varenda en) och/eller har mindre vana ögon än de tror. Inte minst diagnostiker i allmänpsykiatrin som i praktiken betraktar sådant här som om det vore diagnoskriterier. Tidvis har det är forumet översvämmats med berättelser om sådana.

Likadant kan de ta fasta på att man är förmögen till ögonkontakt, vettigt samtal, känslomässiga relationer, att klara jobb, eller låta sig luras av att man med åren har lärt sig kompensera för diverse aspigheter.

Så det är uppenbart (antagligen i synnerhet som diagnosticeringssystemet är utformat för närvarande) att läroböcker eller undervisning inte går hem som de ska och alltså skulle behöva formuleras om. Eller åtminstone att det var så till alldeles nyligen.

Zombie skrev:

Archpsyche skrev:I kliniken används inte utseende för att identifiera autismspektrumstörning, vad jag vet iaf. Däremot är det sällan svårt att pricka in dem på långt håll eftersom de patienterna nästan alltid har vissa manér, sätt att prata eller sätt att föra sig på som för ett vant öga omedelbart för tankarna till autismspektrumstörning. Stereotypier och tics är vanliga komorbida inslag, som kanske snarare är brett associerade med neuropsykiatri. Ett högt, gällt och monotont röstläge, avsaknad av medrörelser vid gång och ett styltigt språk är alla välkända klassiker. Allt detta och mer står ju i varenda lärobok i psykiatri.

... och tyvärr finns det massor med ytligt bildade psykiatriker som tar det bokstavligt och/eller har mindre vana ögon än de tror. Inte minst diagnostiker i allmänpsykiatrin som i praktiken betraktar sådant här som om det vore diagnoskriterier. Tidvis har det är forumet översvämmats med berättelser om sådana.

Så det är uppenbart (antagligen i synnerhet som diagnosticeringssystemet är utformat för närvarande) att läroböcker eller undervisning inte går hem som de ska och alltså skulle behöva formuleras om. Eller åtminstone att det var så till alldeles nyligen.

Psykiatrisk diagnostik är inte så lätt, och särskilt inte för folk som levt alltför skyddat. Tyvärr är många läkare inte så skickliga som man kunde önska. Jag ber om ursäkt om detta blir till ett förhärligande av mig själv, det var inte avsikten. Jag ville bara hålla med om det du sa.

Verkligen trevligt att höra från en psykiater. Känns som en viss upprättelse faktiskt, för oss som grupp. Tycker jag iallafall.

Zombie skrev:Verkligen trevligt att höra från en psykiater. Känns som en viss upprättelse faktiskt, för oss som grupp. Tycker jag iallafall.

Jag kan ibland bli upprörd över att kollegor har ställt en diagnos (måste inte vara AS) utan att redovisa hur de tänkt, vad som ligger till grund för diagnosen eller allra helst vilka kriterier som är uppfyllda. Helt plötsligt har en patient en diagnos, och när de träffar nästa läkare försvinner den diagnosen och ersätts av en annan. Jag gör också så, men som god och fin aspie så redovisar jag vilka kriterier som är uppfyllda så att nästa kollega inte ska ändra något utan att i vart fall skriva något. (De ändrar iaf, vilket jag också blir sur på). Men såhär är det ju i alla yrken. De flesta höftar till något och oftast blir det ok, problemet är att i vårt yrke får det så mycket större konsekvenser. Och när dessutom diagnostiken är svår, ja då blir det som det blir.

Jag har full förståelse för att många har haft synnerligen frustrerande kontakter med allmänpsykiater utan förståelse för AS. Jag skulle dessutom säga att AS är underdiagnosticerat. Som exempel nämner jag gärna att svårbehandlade anorektiker ofta har AS.

Archpsyche skrev:

Zombie skrev:Verkligen trevligt att höra från en psykiater. Känns som en viss upprättelse faktiskt, för oss som grupp. Tycker jag iallafall.

Jag kan ibland bli upprörd över att kollegor har ställt en diagnos (måste inte vara AS) utan att redovisa hur de tänkt, vad som ligger till grund för diagnosen eller allra helst vilka kriterier som är uppfyllda. Helt plötsligt har en patient en diagnos, och när de träffar nästa läkare försvinner den diagnosen och ersätts av en annan. Jag gör också så, men som god och fin aspie så redovisar jag vilka kriterier som är uppfyllda så att nästa kollega inte ska ändra något utan att i vart fall skriva något. (De ändrar iaf, vilket jag också blir sur på). Men såhär är det ju i alla yrken. De flesta höftar till något och oftast blir det ok, problemet är att i vårt yrke får det så mycket större konsekvenser. Och när dessutom diagnostiken är svår, ja då blir det som det blir.

Jag har full förståelse för att många har haft synnerligen frustrerande kontakter med allmänpsykiater utan förståelse för AS. Jag skulle dessutom säga att AS är underdiagnosticerat. Som exempel nämner jag gärna att svårbehandlade anorektiker ofta har AS.

Det går väll inte att stryka en diagnos allt för lätt? Om det gäller NPF måste det väll göras en ny utredning?

Wishful thinking. När en ny läkare träffar en patient sätter hen den diagnos hen vill. De flesta är såklart seriösa, men vissa drar sig inte för att ändra frejdigt. En del går så långt som att ta bort diagnoser som bekräftats av utredningar utan att ens motivera. Om det görs av slarv eller inkompetens är oklart.

Men såhär är det inom alla läkarspecialiteter, och alla yrken. Jag har sett (på nära håll, tyvärr) tingsrättsdomar av samma kvalitet (och så finns ju Quickdomarna), jag har sett revisionsberättelser som får mig att rysa, vetenskapliga resultat som visat sig dåliga (som DDT och lobotomi) etc etc.

Man får lyfta blicken och se helheten. På det hela taget fungerar det ändå, och blir oftast rätt bra. Fast jag blir ändå upprörd av inkompetens, eftersom patienter råkar illa ut. Sånt är livet.

Man måste väl inte genomgå utredning varken för att få eller bli av med en diagnos. Jag vet en tjej som diagnosticerades med AS efter 15 minuters samtal(!) med en psykiater.

Angående det med entonigt röstläge, avsaknad av medrörelser vid gång osv har jag träffat flera aspergare som har sådana manér men jag har också träffat en och annan som jag aldrig skulle ha gissat har AS. Sådant varierar som sagt. Själv misstänker jag att jag framstår som aspie för ett tränat öga, men de flesta märker nog inget uppenbart konstigt med mig.

Fortytwo skrev:Man måste väl inte genomgå utredning varken för att få eller bli av med en diagnos. Jag vet en tjej som diagnosticerades med AS efter 15 minuters samtal(!) med en psykiater.

Angående det med entonigt röstläge, avsaknad av medrörelser vid gång osv har jag träffat flera aspergare som har sådana manér men jag har också träffat en och annan som jag aldrig skulle ha gissat har AS. Sådant varierar som sagt. Själv misstänker jag att jag framstår som aspie för ett tränat öga, men de flesta märker nog inget uppenbart konstigt med mig.

Att sätta diagnos AS efter 15 min intervju är oseriöst. Jag skulle förmodligen själv vara lika säker som den psykiatern, men slutsatsen blir att det finns indikation för utredning, inte att sätta diagnosen.

Även om man är högfungerande och inte uppvisar särdrag så måste det ändå finnas några signaler som man sänder ut, som gör att man plockas upp och singlas ut för "specialbehandling" av den NT-normativa högen som man alltid har emot sig vart fan man än vänder sig. Subtilt men ändock tydligt, jag kan inte annat än att säga att det måste vara så baserat på egna plågsamma erfarenheter. Hur mycket man än tränar och offrar sig för att passa idealet av idag. Jag vill gärna tro att det inte är så, men hoppet falnar.

Archpsyche skrev:svårbehandlade anorektiker ofta har AS

Är det för att de har sin kropp eller kanske t.om specifikt sin vikt som sitt specialintresse?

Stort tack för beskrivningarna förresten

@Meier, Använd videokamera och den analytiska förmågan för att kamouflera bort det?

plåtmonster skrev:@Meier, Använd videokamera och den analytiska förmågan för att kamouflera bort det?

Yes! brukar öva framför spegeln, hahaha

Det är ideologiskt fel att man som NPF:are ska behöva anpassa sig till utmattning och lång tids sjukdom bara för att överbrygga en klyfta som borde vara bagatellartad. Jag tycker att den mängd energi som går åt till detta är omöjlig att uppbåda även då skillnaderna är mycket små! Fan jag är inget jävla freak, alltså vad NT-folk hänger upp sig på är att jag ser så jävla sur ut alltid! Men jag är inte sur. Jag ger ett allvarligt intryck tydligen som driver ENTER till vansinne!

Men ska jag fejka mimiken blir det bara falskt, och hur ska jag orka tänka på varenda konstlad min hela tiden. Efter en timme är man ju helt färdig, och efter några dagar platsar jag på ett vårdhem. Jag upplever ju att förväntningarna på hur man ska vara i dag är så höga att rena bagateller knäcker en.

@Meier, Ett alternativ är att faktiskt strunta i NT-erna och låta de tycka bäst de vill. Förutsatt att deras negativa återkoppling görs verkningslös.

Archpsyche skrev:

KrigarSjäl skrev:

Archpsyche skrev:Det finns aldrig 100% i biologin, och det behöver det heller inte göra för att det ska vara användbart. Vi har aldrig träffats, och jag vet inte hur jag skulle bedöma dig kliniskt. Men om du har diagnosen skulle jag sannolikt märka det ganska snabbt i kontakten, eftersom jag är van att bedöma just folk med NPF. Inte konstigare än att det är mitt jobb.

Hur många aspergare har du träffat?

Hundratals, kanske tusentals.

Då bör man väl då fundera över vilka kategorier av Aspergare du möter, du möter inte sådana som mig som är högfungerande med ytterst få problem som blir lösta av din yrkeskategori, jag har hittills mött en psykiatriker vid ett tillfälle och två psykologer vid några få tillfällen...

plåtmonster skrev:Är det för att de har sin kropp eller kanske t.om specifikt sin vikt som sitt specialintresse?

Du frågade inte mig men jag tar mig friheten att svara ändå. Jag hade ganska svårehandlad anorexi när jag var yngre. Det slutade med att jag lades in och tvingades upp i vikt eftersom öppenvårdsbehandlingen inte var framgångsrik i mitt fall. Jag har själv aldrig tänkt på min tidigare anorexi som ett intresse men psykologen som nyligen bedömde mig inför AS-utreding var inne på att anorexin var just ett specailntresse. Jag tror att det i så fall var ett specialintresse jag tog till för att fly verkligheten eftersom jag var relativt missanpassad och socialt inkompetent på den tiden.

Archpsyche skrev:Att sätta diagnos AS efter 15 min intervju är oseriöst. Jag skulle förmodligen själv vara lika säker som den psykiatern, men slutsatsen blir att det finns indikation för utredning, inte att sätta diagnosen

Självklart är det oseriöst. Personen i fråga är till råga på allt med stor sannolikhet feldiagnosticerad.

Miche skrev:

Archpsyche skrev:

KrigarSjäl skrev:Hur många aspergare har du träffat?

Hundratals, kanske tusentals.

Då bör man väl då fundera över vilka kategorier av Aspergare du möter, du möter inte sådana som mig som är högfungerande med ytterst få problem som blir lösta av din yrkeskategori, jag har hittills mött en psykiatriker vid ett tillfälle och två psykologer vid några få tillfällen...

Johodå, jag träffar dem med. Men kanske inte i tjänsten. Det hindrar mig dock inte från att vara helt på det klara med vem jag pratar med.

Meier skrev:Även om man är högfungerande och inte uppvisar särdrag så måste det ändå finnas några signaler som man sänder ut, som gör att man plockas upp och singlas ut för "specialbehandling" av den NT-normativa högen som man alltid har emot sig vart fan man än vänder sig. Subtilt men ändock tydligt, jag kan inte annat än att säga att det måste vara så baserat på egna plågsamma erfarenheter. Hur mycket man än tränar och offrar sig för att passa idealet av idag. Jag vill gärna tro att det inte är så, men hoppet falnar.

Bra poäng.

Något är det nog med just kroppsspråket som skiljer sig mellan aspergare och enter på ett generellt plan. Det är ofta något som liksom inte riktigt är "i synk". Sedan är vi ju som individer olika, förstås, men det är väl ändå vanligare att vi har svårigheter t.ex. med automatisering.