antonius skrev:Cassandra skrev:Nej det är jag inte!
Först undrade jag varför du frågar det och kände mig nästan lite förorättad.
Men när jag läser min egen berättelse så känns den ganska tragisk, så jag förstår att man kan fråga sig hur en människa kan ha funnit sig i allt det jag gjort.
Jag vet inte varför jag stått ut så länge som jag gjort.
Det är kanske som så, gutta cavat lapidem non vi saed cadendo. Droppen urholkar stenen inte genom sin kraft men genom att falla ofta
Jag ber naturligtvis om ursäkt, men jag är en aspie och detta är ett Aspergerforum, så det blir ibland att folk (i alla fall jag) frågar lite mer direkt, vi har väl en tendens att inte "linda in det" på samma sätt som NT folket gör, hoppas du inte vart alltför förorättad, återigen jag ber om ursäkt, men jag var bara tvungen att fråga, för du måste vara en väldigt tålmodig människa
Ingen fara!
(Jag förstod bara inte varför du trodde att jag var ett troll, men kan tänka mig att det låter märkligt med någon som framstår som en fullständig dörrmatta.)
En del har skrivit här att jag måste vara så tålmodig eller snäll eller lugn och så är det INTE!
Det här har varit en process under många, många år! I börja försökte jag hävda mina tankar och mina idéer. Nednötningen som har gjort att jag bara viker ner mig har tagit lång, lång tid.
De gräl som jag och min man har haft liknar inte alls gräl som jag har haft med tidigare partners. Min man har aldrig, aldrig kunnat ge sig. Han måste ha rätt och ha sista ordet. Alltid. Utan undantag.
Även när han gör fel. Som till exempel nu i julas han fick för sig att göra clementinjuice. Jag sade till honom att du får nog skala clementinerna först innan du stoppar ner dem i centrifugen annrs tror jag att det blir beskt. Men nix, han körde i dem med ska och allt...allmedan han ryade om hur gnällig, dum, kritisk och negativ jag är.Juicen blev - naturligtvis- besk som bara den och odrickbar. Min man surade för att jag inte ville dricka den och har nu nästan tvingat i sig en hel liter - han gör hellre det än medger att han har fel.
I början var hans utbrott skrämmande, sade jag emot så eskalerade grälen och kunde hålla på i timmar då vi skrek otidigheter till varandra. Jag var inte alltid snäll jag heller i vad jag kallade honom för.
Vi hade ständiga konflikter kring något som jag tyckte var så märkligt jag hade ärvt en sommarställe som jag lade och lägger mycket tid på att sköta. Ibland hade jag problem med att hinna med det, men han bara totalvägrade med att hjälpa mig med det, för det var ju mitt. Hur jag än lirkade så var han extremt motvillig med att hjälpa mig med att klippa gräs, fälla träd eller sätta fast takpannor som blåst ner. När jag hade som mest ont om tid löste jag underhållet genom att anlita hantverkare eller hyra en grannkille som klippte gräs etc. Min man är mycket tekniks och praktisk och hävdar ofta hur duktig han är på att snickra och bygga han har byggt egna specialhyllor till sina hundratals gamla videofilmer och cd-skivor, men hjälpa mig med mitt lantställe. Icke. Det var en enorm kränkning något han inte tyckte var rättvist, verkade det som. Det var mitt ställe och då skulle jag sköta det.
Den där oviljan att hjälpa partnern, att underlätta tillvaron är så märklig...samma sak med sådana enkla saker som matinköp efter alla dessa år vet han vilka ostar jag tycker om och inte tycker om...där en vanlig människa hade sagt okej du tycker om jarlsberg och jag om prästost så kan han inte ta in det. Han köper det han tycker om och så får jag väl ordna med det jag tycker om. Det är inte hans sak och dessutom måste han påpeka att min smakpreferens är fel och sämre. Det han tycker är alltid rätt och han kan alltid leda i bevis att det är en absolut allmängiltig sanning, han kan inte bara acceptera att vi har olika smak utan nej, han måste ha rätt och vara bäst!
Jag har stångat mig blodig emot denna egoism.