Jo, känner igen mycket av vad ni säger här. Jag var i Grekland på en kurs en gång där jag kände mig tvungen att berätta vad jag ansåg om en sak. "Ja, då har du fått sagt det." sa läraren och en av mina kurskamrater retade sig på mig - ja, mer än en gång. Mina andra två kurskamrater hade jag dock inga problem med. Men visst får jag ångest när jag erinrar mig händelsen. SÅ visst är det jobbigt att känna sig dissad.
På nätet finner jag det dock särskilt svårt. Som någon sa här så är det (för mig) lättare att hantera om jag får ett klart besked än de som bara försvinner - särskilt om man börjat lära känna varandra lite grann. Det som jag är så djävla rädd för är däremot att FÖRBLI ovänner. Det är det som är den stora rädslan. Det känns så obegripligt att man kan komma bra överens och sedan plötsligt inte kunna kommunicera och motparten är arg eller irriterad på mig.
Jag har i regel inga problem att i efterhand kunna förstå olika situationer, men när jag är mitt uppe i det blir min sensitivitet ett handikapp istället eftersom jag läser av och känner in varenda nyans. Det gör att det vid vissa tillfällen blir för mycket för mig att hantera på samma gång. Hjärnan blir överbelastad. Då söker jag mig till andra för stöd, men eftersom de inte är insatta i min kommunikation med andra blir det ibland bara värre. Men ibland är jag inte (inte än) självständig nog att hantera jobbiga känslor själv utan att få stöd och jag skulle ibland behöva få hjälp och stöd omedelbart här och nu, men sådan hjälp står inte att finna i samhället.
Så länge kommunikationen fungerar bra funkar nätet fint för mig, men när det uppstår problem blir det ibland för mycket för mig att hantera när jag inte kan få en direkt respons öga mot öga. Men jag vet att jag tar saker väldigt allvarligt.
När det blir överbelastning går jag tillbaka in i mig själv och då förekommer det att jag sätter upp ett försvar mot omvärlden, får världens ångest och säger saker som jag vet kan framkalla reaktioner jag inte klarar av hos somliga (just för att jag är livrädd för att jag inte kommer kunna hantera mina egna reaktioner på andras reaktioner - det är mig själv jag är rädd för). Ja, i alla fall hända detta mycket ofta förr och jag hade ihållande ångest och var jätteledsen. På nätet kan det vara särskilt problematiskt, eftersom det är lätt hänt att jag då glömmer att jag talar med en annan människa - det blir för mycket för mig helt enkelt.
Ett annat sätt att känna sig dissad är när man har olika uppfattning om saker och ting. Då kan det hända att eftersom jag tänker att jag har rätt får ångest och inte klarar av situationen. I övrigt i sociala situationer så tär det ständigt på min redan hårt sargade självkänsla när jag blir avvisad. Jag upplever ju väldigt starkt hur jag själv beter mig vilket blir OERHÖRT skrämmande. En gång bilade jag och en god vän till Norrland från Skåne på en dag. Han hämtade upp ett par tjejer han kände i Stockholm och vi körde vidare. I vilket falla som helst - när jag var tillbaka hemma igen låg jag orörlig i fosterställning under en säng i timmar i flera dagar (nå, inte i sträck, men upprepade gånger
).