Vägval
Postat: 2013-09-30 2:00:12
Vill kolla om det finns någon mer som mig att befinna sig (eller har) i situationen att stå vid vägvalet att fortsätta livet som före kunskapen om ens funktionsnedsättning eller försöka sig på att acceptera ens begränsningar och anpassa miljön till ens förmåga? Grejen är nog att jag vet inte hur jag ska få mig själv till att verkligen acceptera min sk diagnos som förklaringsmodell till mina svårigheter. Förnuftsmässigt är det nog okej men känslomässigt desto sämre. Har kontakt med habiliteringen men vet inte hur mycket den egentligen hjälper mig.
Verkar hopplöst för mig att klara av "tvinga" mig själv till ett accepterande. Någonstans inom mig så finns det tanken att jag nog egentligen inte mäktar med något annat i livet just nu än att finnas där för mig själv och min egna familj. Allt vad som egentligen heter lönearbete och vara på något sätt aktiv ute på arbetsmarknaden får helt enkelt vänta. Men att det ska vara så svårt att ta verkliga steget och säga till både Af och Fk att jag mäktar inte med arbetslivet! Att inför mig själv också våga ta det här beslutet utan att jag känner mig så att säga mindervärdig.
Tycker det är så himla svårt det här med att fatta vad som tar och ger energi för mig. Att våga och kunna lita på sin kropps signaler. Tycker det har blivit svårare det här med tankens kraft och känslornas makt..... Alltför ofta förstår jag det när det är för sent. Hur mycket ska man motivera sig, driva på sig själv i förhållande till att söka vara mer snäll och effektiv för sin egen del. Känns helknäppt att så här i 45-års åldern liksom bli strandsatt på den här ön och så osäker på hur gå vidare. Känns helfel att bli sjukskriven igen för egentligen känner jag mig inte sjuk, utan mer som att jag inte mäktar med livstempot längre sedan min sk utmattningsdepression samt egenremiss till NP-utredning=atypisk autism inkl recidiverande depression, gad och tinnitus. Varför ska det va så svårt att acceptera ens begränsningar och fortsätt leva livet men på nya villkor?
Finns det någon som upplevt något liknande? Vad har hjälpt dig?
Verkar hopplöst för mig att klara av "tvinga" mig själv till ett accepterande. Någonstans inom mig så finns det tanken att jag nog egentligen inte mäktar med något annat i livet just nu än att finnas där för mig själv och min egna familj. Allt vad som egentligen heter lönearbete och vara på något sätt aktiv ute på arbetsmarknaden får helt enkelt vänta. Men att det ska vara så svårt att ta verkliga steget och säga till både Af och Fk att jag mäktar inte med arbetslivet! Att inför mig själv också våga ta det här beslutet utan att jag känner mig så att säga mindervärdig.
Tycker det är så himla svårt det här med att fatta vad som tar och ger energi för mig. Att våga och kunna lita på sin kropps signaler. Tycker det har blivit svårare det här med tankens kraft och känslornas makt..... Alltför ofta förstår jag det när det är för sent. Hur mycket ska man motivera sig, driva på sig själv i förhållande till att söka vara mer snäll och effektiv för sin egen del. Känns helknäppt att så här i 45-års åldern liksom bli strandsatt på den här ön och så osäker på hur gå vidare. Känns helfel att bli sjukskriven igen för egentligen känner jag mig inte sjuk, utan mer som att jag inte mäktar med livstempot längre sedan min sk utmattningsdepression samt egenremiss till NP-utredning=atypisk autism inkl recidiverande depression, gad och tinnitus. Varför ska det va så svårt att acceptera ens begränsningar och fortsätt leva livet men på nya villkor?
Finns det någon som upplevt något liknande? Vad har hjälpt dig?