weasley skrev:*LOL*
"Snedfittor" var ett utmärkt ord.
Jag jobbade inom vården en stund *hatahatahata* och DÄR var det snefittor i mängd! Jag fick gå efter ett tag då de hade hittat på massa underliga saker om mej. Har ingen aning om varför de hittade på massa jävulskap ist f att säga som det var TILL MEJ.
Jag ber om ursäkt att jag kommenterar detta urgamla inlägg (från trådens förstasida) men jag tänkte bara att jag skulle avliva myten om att män inte även de emellanåt är skvallriga och inbillningssjuka. Detta har antagligen redan gjort tidigare i tråden, men här kommer en anekdot ur mitt liv!
Jag gjorde en del av min värnplikt på en brandstation. Jag bodde då under ett antal dagar i sträck tillsammans med "riktiga män", brandmän. Män kan knappast bli mycket mer män än de män som arbetar som brandmän, eller hur?
Det dröjde dock inte många veckor, jag tror det tog tre, innan dessa "riktiga män" hade gått till brandchefen och gnällt om mig: de kände sig otrygga i mitt sällskap, de "litade inte på mig", de tyckte jag var mysko, för jag "passade inte in", och vad som var värst var nog att jag inte ens försökte passa in! Skandal!
Nu har jag inte aspergers, utan antagligen någon slags social fobi, vilket yttrade sig i att jag inte alls smälte in bland dessa män, som jag ärligt talat enbart upplevde som otroligt korkade (vilket jag naturligtvis försökte dölja för dem så gott som jag kunde).
Men detta lilla, att jag "inte smälte in i gänget", fick alltså dessa vuxna starka karlar som har som yrke att gå in i brinnande hus, att bli rädda för mig och då gå och gnälla hos sin chef. Till mig sa de dock inte ett ord. Så mycket för den berömda manliga tydligheten och rakheten i kommunikationen!
Det enda jag hade gjort mig skyldig till var att jag höll mig på min kant, att jag höll en viss distans, och det gjorde dem helt nojiga att jag inte delade deras intresse för fotboll och hockey. Jag var dessutom nästan hälften så gammal som de var, jag kom in ensam och okänd i deras redan etablerad grupp med erfarna arbetskamrater, och ändå var det de som gnällde hos chefen sin, inte jag som istället i hemlighet bet mig i näven av frustration.
Nåja. Efter detta så såg jag till att bli befriad från denna påtvingade värnpliktstjänstgörning (jag var ju där av tvång, inte av egen fri vilja liksom), för vem sjutton vill umgås med vuxna människor som dessa skvallriga inbillningssjuka osäkra brandmän? Inte jag iallfall.
Nåja, nog skrivet om det.
Mina slutliga ord här blir att den enda tjejkompis jag har idag hon har just asperger, och jag tycker hon är underbart annorlunda och pojkig eller vad man ska säga. Hon har nog aldrig sminkat sig i hela sitt liv. Jag gillar aspiga tjejer.
Sköt om er allesammans!