tahlia skrev:Alien skrev:Om du har svårt att förstå varför jag "gnäller" (som du kallar det), så kanske det säger mer om din inlevelseförmåga än om mig.
Även om man vill ha barn, kan ingen föreställa sig hur det är innan. Särskilt inte om man varken haft småsyskon el nånsin passat småbarn.
Jag har två barn själv, varav en hade kolik i 3 månader. Jag behöver ingen inlevelseförmåga, jag har liksom varit där själv.
Alien skrev:Jag trodde inte att jag skulle bli väckt av kolikskrik flera gånger varje natt. Jag trodde att en baby skulle kunna sitta nöjd i sin babysitter och titta på när jag jobbade i köket utan att kräva underhållning varje stund. Jag trodde att barnet när det blev äldre skulle kunna leka självt med sina leksaker och inte kräva jämt att jag lekte med. Jag visste inte hur svårt jag skulle finna det. Och moraliserande hjälper inte mot känslor.
Om man tror att en baby bara kommer att sitta i babysittern helt nöjd hela tiden så är man mer än lovligt blåögd. Hade du aldrig pratat med någon som har barn innan du skaffade egna? Eller var ingen villig att tala om för dig att man faktiskt måste anstränga sig?
Alien skrev:Om pappan skiter i sin unge för att han tröttnat på mamman, då tycker jag verkligen det finns anledning att fördöma honom. Han ska inte behöva umgås med barnet om han inte vill? Jag tycker det är hans förbannade skyldighet. Barnet har rätt till båda sina föräldrar.
Jag har aldrig sagt att det är beundransvärt. Men det finns många som är så pass "omogna" (i brist på ett bättre ord) att de inte kan tillbringa 2 minuter på samma plats utan att börja vråla och skrika åt varandra. Då anser jag att det är bättre för barnen att slippa se och höra detta var gång de skall till den ena eller den andra föräldern.
Alien skrev:Många ondgör sig över att barn får vara 9-10 timmar på daghem. Ja, om mamman är ensamstående har hon inget val. Men om föräldrarna är två är det lätt att fixa; båda arbetar t ex 75% men inte exakt samma tider.
Ja det låter ju enkelt. Det finns några brister i det resonemanget bara. Till att börja med har inte alla råd att gå ned på 75%. För det andra så tycks du tro att det finns massor av jobb att välja mellan så att man kan anpassa det till 75% och olika tider. Tyvärr ser inte verkligheten sådan ut. Man får ta det som finns.
Även om du tror att du upplevt samma som jag så har du inte det. Du är nämligen inte jag. Det som du tyckte var uthärdligt, kanske jag tyckte var outhärdligt.
Du behöver inte var så nedlåtande mot mig. Vad vet du om hur jag ansträngt mig?
Du har väl också gjort saker du borde avstått från? Eller låtit bli att göra saker som du borde ha gjort (hur var det med tandläkarbesöken?). Klart jag förstod att det skulle bli jobbigt med barn, varför tror du jag tvekade i flera år? Men jag visste inte hur just mitt barn skulle bli och inte hur just jag skulle reagera.
Och det gäller fler än mig. Tur det kanske, annars skulle det födas ännu färre barn här i landet.
Jag trodde aldrig att mitt barn skulle sitta nöjd i babysittern hela tiden, men nån gång. Varför annars tillverka babysitters, om man ändå måste bära barnet el leka med det hela tiden?
Kan man inte samarbeta om barnen fast man gått skilda vägar, borde man nog aldrig ha skaffat barn. Men det styrker min teori, folk känner inte sig själva och har ingen aning om hur de kommer att bli som föräldrar. Just det vet jag att jag aldrig skulle gjort iaf, om vi skilts. Just för att jag kan skilja på mina känslor och vad som är bäst för barnet. Och det är bättre för barnet att ha tillgång till bägge föräldrarna. Jag ansåg också att det var bättre för mitt barn att bli uppfostrad på daghem än enbart av mig. Hon skulle ju inte leva med mig hela livet, bättre att bli anpassad till omvärlden än till mig som var ganska speciell.
I många fall skulle föräldrarna kunna arbeta deltid bägge två. Men de överväger aldrig det alternativet, eftersom det är enklast att följa det gamla könsrollsmönstret "mannen tjänar mera, alltså ska kvinna stanna hemma/ta ut VAB". Bo Rothstein har nog rätt: Det blir ingen jämställdhet för att kvinnor väljer äldre män. Och eftersom de männen därför kommit längre i yrkeslivet, så har de högre lön; alltså blir det kvinnan som halkar efter.