Vuxna emellan
Postat: 2007-10-16 0:23:45
Hela mitt liv har jag letat efter människor, lika vuxna som jag. Alltsedan fem års ålder. Här tarvas en definition av vuxenhet, känner jag.
Vuxen är den som inte vänder sig till andra för godkännande. Samtidigt bedömer den vuxne all kritik som riktas mot den på ett visst sätt: Kritiken bedöms mot vad som rimligen kan krävas av andra, lika talangfulla som den aktuelle vuxne själv. Begripligt uttryckt? Medhåll?
Vårt samhälle kryllar av de vuxenhetsdefinitioner som utgår från godkännande från samhällets topp. För att trots denna barnsliga relation känna sig vuxen så föredrar man att jämföra sin vuxenhet med andra, som också söker godkännande från toppen. Folk som hakat upp sig på att hacka på denna situation, som jag, betraktas som naiva. Vi förstår eller kan ju inte uppfylla majoritetens vuxendefinition, tycker folk i sin barnslighet. Jag är ... irriterad, på det här.
Inte är någon vuxen när den är fem år. Först när man blir av med sin ilska mot majoritetens barnslighet blir man vuxen. Tror jag. Ilska handlar om att man vill känna bekräftelse på att man har rätt och att andra har fel. Det spelar ingen roll att man teoretiskt sett skulle bli tillfredsställd som ensam segrare på slagfältet - segerkänslan är besläktad med trösten när föräldrarna stoppade om en när man var liten. Nåväl. Mig lyckades det till slut avv växa ikapp mina insikter. Tror jag.
Så, hur får man de få vuxna man hittar att se en självsäkerhetsknäckt, f.d. ilsken och på sätt och vis extremt vuxen gammal vuxenhetsfilosof som minst lika intressant som alla intressanta (erkännes) ickevuxna? De vuxna som inte gått min krokiga väg är förfärligt, förfärligt fördomsfria när det gäller vuxenhet - bortsett från gentemot mig, då.
Någon som känner igen sig? Någon som har goda råd att ge?
Vuxen är den som inte vänder sig till andra för godkännande. Samtidigt bedömer den vuxne all kritik som riktas mot den på ett visst sätt: Kritiken bedöms mot vad som rimligen kan krävas av andra, lika talangfulla som den aktuelle vuxne själv. Begripligt uttryckt? Medhåll?
Vårt samhälle kryllar av de vuxenhetsdefinitioner som utgår från godkännande från samhällets topp. För att trots denna barnsliga relation känna sig vuxen så föredrar man att jämföra sin vuxenhet med andra, som också söker godkännande från toppen. Folk som hakat upp sig på att hacka på denna situation, som jag, betraktas som naiva. Vi förstår eller kan ju inte uppfylla majoritetens vuxendefinition, tycker folk i sin barnslighet. Jag är ... irriterad, på det här.
Inte är någon vuxen när den är fem år. Först när man blir av med sin ilska mot majoritetens barnslighet blir man vuxen. Tror jag. Ilska handlar om att man vill känna bekräftelse på att man har rätt och att andra har fel. Det spelar ingen roll att man teoretiskt sett skulle bli tillfredsställd som ensam segrare på slagfältet - segerkänslan är besläktad med trösten när föräldrarna stoppade om en när man var liten. Nåväl. Mig lyckades det till slut avv växa ikapp mina insikter. Tror jag.
Så, hur får man de få vuxna man hittar att se en självsäkerhetsknäckt, f.d. ilsken och på sätt och vis extremt vuxen gammal vuxenhetsfilosof som minst lika intressant som alla intressanta (erkännes) ickevuxna? De vuxna som inte gått min krokiga väg är förfärligt, förfärligt fördomsfria när det gäller vuxenhet - bortsett från gentemot mig, då.
Någon som känner igen sig? Någon som har goda råd att ge?