AspergerForum

Mycket social när det behövs, annars trivs jag med att ta det lugnt på egen hand eller umgås med ett fåtal. Trivs främst med ett eller två generationsglapp, brukar bli mer intellektuellt värde på tillvaron då, - jag känner mig själv gammal som gatan och halvt senil höhö - nä var inte så jag menade, även om det är smått sant.

får för mig att jag är social vid intag av alkoholhaltig dryck. men annars så nää internet duger gott o väl för att fylla mitt sociala behov.

Jag har ett behov av att se/träffa människor åtminstone varannan-var tredje dag. Blir lätt deppig och överkänslig efter ett par dagar hemma.
Det krävs däremot inte så mycket av det sociala för att jag ska bli nöjd. Ibland kan det räcka med att bara gå och handla, till exempel. Ibland krävs det mer.

När det gäller att prata så är jag väldigt blyg och pratar ogärna med "vem som helst", men har ett behov av att prata och vara social med de få personer jag känner mig trygg med.

Med vissa personer kan jag vara social, andra funkar det verkligen inte alls med. Med vänner jag känner väl brukar det i regel funka bra då vi ofta har något att tala om genom t.ex gemensamma intressen, dock har jag inga vänner nu så blir inte mycket socialisering för min del. Sedan har jag även mina dagar, vissa dagar känner jag för att socialisera, men andra har jag ingen lust för det. Jag har märkt att jag får mycket lättare för att socialisera, samt en större vilja att socialisera, då jag medicinerar min adhd med centralstimulerande medel.

Jag känner igen mig i många här.
Jag är både och. Har behov av att vara social men orkar vanligen bara med det par timmar om mina intressen inte får ta plats. Men jag har lärt mig att efter ca 10 min avsluta dem så folk inte tröttnar. Men även om jag får ta upp lite tid så känns det oftast inom några timmar att folk mest pratar "platityder" och delar av hjärnan kopplar ned och jag behöver få vara ensam, ungefär.
Har ett jobb som är mkt socialt och kräver mkt samspel. Därför känns det ofta jobbigt att interagera på fritiden under vardagar.

Jag är ganska asocial egentligen men tvingas att vara social eftersom jag har barn. Kan få otroligt ont i huvudet av att vara social med flera personer samtidigt och höra deras diskussioner om, för mig, totalt ointressanta och korkade fenomen. När jag medicinerade med Concerta och Ritalin för min ADHD blev jag ännu mer asocial.

Jag är lite social och en del eremit eller enstöring. Kul med min mamma min pojkvän och mina vänner. men föredrar ofta att va ensam på nåt sätt. behöver lugn och ro.

Tycker om att svara på konkreta frågor och ger snabba korta svar. För att slippa tala med människor.

Jag är mig själv positiv kärleksfull lugn extas alla positiva tankar känslor fantasier egenskaper osv mot mig själv allt och alla alltid, sedan pratar jag med folk ibland och de som svarar fortsätter jag prata med eller rättare sagt hålla monolog med tills de inte vill prata(eller rättare sagt lyssna) mer och då slutar jag prata.

Sedan är jag väldigt intelligent och rolig att prata med och har ett spännande synsätt så när folk väl vågar prata med mig så har de ofta roligt en bra stund, och jag säger sanningen som inte riktigt är socialt korrekt vilket antingen blir väldigt komiskt eller en pinsam tystnad som jag också kommenterar vilket då ofta leder till skratt.

Sedan är jag mig själv och ger kärlek till allt och alla även mina fiender och gör vad jag vill och positiv kärlek lugn extas osv.

jag är rädd. svarar aldrig när folk pratar med mig och undviker folk så gott jag kan.

Jag är väldigt social om jag får vara i centrum, och går in i mig själv när jag inte får vara i centrum. Sen spelar jag teater, jag tänker att nu måste jag prata med den för att ingen gör det så att den inte känner sig ensam eller utanför fastän jag är helt ointresserad av vad den har att säga men kommer vi in på mig så blir det kanske kul. Det värsta är att jag kan prata i flera timmar om det är ett väldigt intressant ämne men någon och sen inte känna igen personen dagen efter.

Jag är oftast väldigt social när jag ute bland folk

Just nu är min känsla att jag är mer social, beror säkert på att jag känner mig deppig just nu.
Har behov av att få hjälp att fokusera på annat än mig själv då. Samtidigt har jag mina stunder med behov av ensamhet ändå.

Social. Jag är väldigt social. Dock vid sällskap kan det lätt bli så att jag tänker på annat och vill vara ensam. Har liksom inte lust att prata över huvud taget.

Jag är rätt så social själv, och jag har tagit kontakt med andra ute. Det är bara att jag har inte någon riktig erfarenhet inom dom gömda socialkoder som andra använder, samt diverse ansiktsuttryck. Jag känner lätt igen extrema ansiktsuttryck, men inte dom vaga.

Jag har aldrig varit social, och tar aldrig kontakt med människor. Om nån frågar mej nåt (vilket nästan aldrig längre händer) så brukar jag svara kort och inte visa att jag vill fortsätta någon diskussion. För det första vet jag inte hur man gör, för det andra känner jag mej sjukt obekväm när folk pratar med mej, och för det tredje så vill jag inte.

Jag är socialt handikappad när det gäller situationer där man måste ta kontakt med någon, och det gör mitt självförtroende till 0. Jag undviker så mycket kontakt med andra människor som jag kan, och pratar absolut inte i onödan.

Jag är 50% social typ och 50% enstöring kan man säga. Ibland vill jag bara va ifred och ibland vill jag ha sällskap.

Ibland vill jag bara prata med folk på nätet och ibland vill jag träffa folk. Men gillar inte när det är mycket folk.

miss_green1 skrev:Jag är 50% social typ och 50% enstöring kan man säga. Ibland vill jag bara va ifred och ibland vill jag ha sällskap.

Samma här, ganska vanligt bland oss.

jag är anti-social. svarar aldrig när nån hälsar, börjar aldrig o prata och om nån frågat nåt på gatan så igonerar jag och går iväg.

bara pratar med familj och när jag måste.

Social. Både i verkliga livet och när jag har kontakt med människor via nätet .

Jag är social med trevliga toleranta snälla människor så därför är jag social ibland.

Jag tillhör till mig sorg de som har större behov av social samvaro, än förmåga. Låg förmåga, högre behov = kass kombo. Man blir lätt lite av en knasboll, eller bara flyter med lite hur som helst. Och så det ständiga bekräftandet av hur utanför man är. Hur bortvald man alltid blir: "är det INGEN som kan tänka sig att jobba med/bo med/sitta jämte XXXX?"

Jag är ofta social när jag väl kommer ut och får prata med trevliga människor, men sitter oftare hemma. Men ibland känner jag för att vara lite för mig själv så föredrar både det sociala och att sitta och göra annat.