AspergerForum

Nu undrar jag (av ren nyfikenhet) vilka här som är mer sociala och vilka som inte alls har behovet av att vara social?

Själv är jag periodvis intensivt social med folk, flera veckor i rad, sen behöver jag oftast månader att återhämta mig. Med lite tur några veckor ... Förmodligen för att jag måste efterhärma NT för att klara av att umgås med dem och deras tempo är ju oftast högre har jag märkt jämfört med vad mitt eget är.

Jag är osocial, med undantag för Internet.
En bra dag är en dag då jag varit hemma och inte behövt prata med/träffa någon.

Bluebite skrev:Jag är osocial, med undantag för Internet.
En bra dag är en dag då jag varit hemma och inte behövt prata med/träffa någon.

Låter ungefär som jag. Eller går i lite perioder. Ibland kan det vara trevligt att träffa kompisar.

Jag tycker om det, men blir så fruktansvärt trött av det, vilket är lite synd..

slackern skrev:

Bluebite skrev:Jag är osocial, med undantag för Internet.
En bra dag är en dag då jag varit hemma och inte behövt prata med/träffa någon.

Låter ungefär som jag. Eller går i lite perioder. Ibland kan det vara trevligt att träffa kompisar.

Jag vill ofta träffa folk, men att faktiskt klara av att göra det är betydligt svårare.

Bluebite skrev:

slackern skrev:

Bluebite skrev:Jag är osocial, med undantag för Internet.
En bra dag är en dag då jag varit hemma och inte behövt prata med/träffa någon.

Låter ungefär som jag. Eller går i lite perioder. Ibland kan det vara trevligt att träffa kompisar.

Jag vill ofta träffa folk, men att faktiskt klara av att göra det är betydligt svårare.

Jag har väll egentligen samma problem som Ninegirl. Att jag blir jävligt trött utav alla intryck när jag träffar kompisar. Eller att ta in allt som händer tröttar ut mej så att jag skärmar av.

Jag har ett stort socialt behov. Dessvärre har jag inte lika stor social uthållighet. Det är ett fåtal människor jag kan umgås med utan att bli totalt jätteslut mentalt. Min personlighet krockar med min asperger, skulle jag säga. Som tur är har jag en syster jag kan umgås med utan att bli helt slutkörd och numera har jag en nära vän (också autist) som jag inte blir trött av att umgås med (att helt kunna lägga ner NT-kommunikationen och bara vara med en person är fantastiskt!).

Jag kan nog definiera mig som eremit till 70-80 procent. Jag vill ha kontakt med andra; umgänge, garv, gemenskap och allt det där vanliga men inte 24/7.

Jag behöver koppla bort omvärlden med jämna mellanrum.

KrigarSjäl skrev:Jag kan nog definiera mig som eremit till 70-80 procent. Jag vill ha kontakt med andra; umgänge, garv, gemenskap och allt det där vanliga men inte 24/7.

Jag behöver koppla bort omvärlden med jämna mellanrum.

När jag var liten ville jag bli eremit. Jag växte upp med tre syskon varav två var mycket bullriga (ett utreds nu för adhd) så jag tyckte väl att tystnad och ensamhet lät som en dröm.

slackern skrev:

Bluebite skrev:

slackern skrev:
Låter ungefär som jag. Eller går i lite perioder. Ibland kan det vara trevligt att träffa kompisar.

Jag vill ofta träffa folk, men att faktiskt klara av att göra det är betydligt svårare.

Jag har väll egentligen samma problem som Ninegirl. Att jag blir jävligt trött utav alla intryck när jag träffar kompisar. Eller att ta in allt som händer tröttar ut mej så att jag skärmar av.

Jag kan känna igen mig i vad ni beskriver om att skärma av sig. Jag blir snabbt överbelastad i sociala samanhang.

slackern skrev:

Bluebite skrev:

slackern skrev:
Låter ungefär som jag. Eller går i lite perioder. Ibland kan det vara trevligt att träffa kompisar.

Jag vill ofta träffa folk, men att faktiskt klara av att göra det är betydligt svårare.

Jag har väll egentligen samma problem som Ninegirl. Att jag blir jävligt trött utav alla intryck när jag träffar kompisar. Eller att ta in allt som händer tröttar ut mej så att jag skärmar av.

Första halvtimmen funkar man nog som en NT i en social aktivitet, sedan glider man in på ett av sina favoritämnen som knappt en enda människa är intresserad av, sedan försöker man anpassa sig så gott det går utefter den sociala aktiviteten som pågår mellan mig och personen/personerna (reaktioner, tonfall, mm).

Det är oftast ansträngande men stundtals även lärorikt har jag märkt, vilket jag som yngre ofta hade svårt att se - vad kan den här konversatinen ge mig? liksom. Men nu är det oftast roligt. Särskilt om personen berättar något som för mig anses intressant, då kan jag lyssna ungefär hur länge som helst på det denne berättar, annars blir jag lätt tvärtom. Tystnar, börjar tänka på sådant jag tycker är intressant och försöker avsluta den sociala aktiviteten så snabbt som möjligt på ett "trevligt sätt" - vad det nu är?

Hm, kom att tänka på att av/på-knappar på NT hade kunnat vara något

Jag har alltid trott mej vara social men nu vet jag inte. Blir fruktansvärt trött även om det är människor jag gillar. Orkar inte längre vara trevlig.
Det är enklare att umgås med katterna, de gillar mej som jag är.

flisan skrev:Jag har alltid trott mej vara social men nu vet jag inte. Blir fruktansvärt trött även om det är människor jag gillar. Orkar inte längre vara trevlig.
Det är enklare att umgås med katterna, de gillar mej som jag är.

Var väldigt social egentligen i högstadiet, sen när man kom ut i verkliga livet vart det problem med alla 'sociala signaler' som man inte förstod.

Och nu när jag är lite äldre orkar man inte kompensera för sina tillkortakommanden, att man då drar sig innanför sitt skal hellre än lysnar på NT:s förebråelser är inte så underligt.

För de har en mall för hur man skall uppträda/vara i det sociala spelet, är man inte riktigt med där är man ju bara en kuf, för som det uppskruvade tempo samhället har finns det ju inte tid för att ta reda på why? liksom.

Klart man kan vara med på mallen, OM det ger något som gör det värt insatsen.

ninegirl skrev:Nu undrar jag (av ren nyfikenhet) vilka här som är mer sociala och vilka som inte alls har behovet av att vara social?

Jag har inget behov av att träffa människor och jag föredrar att vara själv. Dock utsätter jag mig ofta för socialt krävande situationer för att försöka bli bättre på någonting som jag inte är så bra på. Som student används ju alkoholen i hög utsträckning för att underlätta vid umgänge. I nyktra situationer som på arbetsplatser, under seminarier eller i underjorden så brukar det underlätta att diskutera intressanta ämnen eller utbyta viktig information. Småprat gillar jag inte.

Jag är helst ensam fast ofta då på nätet. Men när jag är med folk är jag aldrig tyst och tillbakadragen om det inte finns skäl för det.

plåtmonster skrev:Klart man kan vara med på mallen, OM det ger något som gör det värt insatsen.

Ja visst men för en AS är det ofta så att vi får göra en större insats, med tanke på att för NT har mycket av det sociala spelet gratis. take the take, and wake the wake, liksom. De har väl lättare att 'tala till en bonde på en bondes vis'

Tycker om ensamheten bäst. Men på en arbetsplats så försöker jag pressa mig själv att vara social men det är inte alltid det passar in det jag säger till folk. Svårt att se och uppfatta de sociala signalerna. Tycker inte om ytligt prat. De som har lyckats komma hem till mig är få.

oblivia skrev:Tycker om ensamheten bäst. Men på en arbetsplats så försöker jag pressa mig själv att vara social men det är inte alltid det passar in det jag säger till folk. Svårt att se och uppfatta de sociala signalerna. Tycker inte om ytligt prat. De som har lyckats komma hem till mig är få.

Det är ju det där, att vi har en tendens att prata om fel saker vid fel tidpunkt, och alldeles för länge. Sen har man ångest för det och vill bara gömma sig, och tänker, varför sa jag så där. Allt för att man försökte vara social. Så aspie

Jaa.... Samma här... Ångest direkt efter när man tänkt igenom konversationen man nyss hade och upptäcker allt man sade som man skulle hållit för sig själv. Då får man plötsligt skuldkänslor och vet inte hur man ska bete sig efteråt. Osäker på om man sade rätt eller kunde sagt saker och ting annorlunda.

antonius skrev:Det är ju det där, att vi har en tendens att prata om fel saker vid fel tidpunkt, och alldeles för länge. Sen har man ångest för det och vill bara gömma sig, och tänker, varför sa jag så där. Allt för att man försökte vara social. Så aspie

Exakt, Det jag har märkt som alltid funkar då jag inte vill vara socialär att då tala en meningslös mening enligt mig själv är att fråga om hur vädret ska bli, till de som anser sig vara normala och jag konstig i deras ögon. Det funkar alltid för att få vara ifred sedan.

ninegirl skrev:Jaa.... Samma här... Ångest direkt efter när man tänkt igenom konversationen man nyss hade och upptäcker allt man sade som man skulle hållit för sig själv. Då får man plötsligt skuldkänslor och vet inte hur man ska bete sig efteråt. Osäker på om man sade rätt eller kunde sagt saker och ting annorlunda.

Sen kan man liksom gå omkring hemma och prata för sig själv, och spela upp hur konversationen borde förlöpt istället för allt som blev fel. Efter ett tag så går man arg och trött och lägger sig aldeles utmattad, ibland till och med gråter lite av självförakt.

oblivia skrev:försöker jag pressa mig själv att vara social men det är inte alltid det passar in det jag säger till folk

Låt bli att vara social men svara på konkreta frågor och var artig ..?