Det är väldigt mycket som jag känner igen mig i när jag läser det ni skrivit. Kanske är det inte så konstigt eftersom vi har AS.
Jag har alltid haft svårt att tolka kroppsspråk och att läsa mellan raderna. Jag ser inte om en person är intresserad, om det inte är så att den tar tag i mig på ett sätt bara en partner skulle göra eller säger det rakt ut. Ett exempel på att jag inte läser mellan raderna: Jag skulle i sena tonåren gå på bio en söndag med en tjej jag nyss lärt känna. Det var bara det att bion hade stängt när vi kom dit. Då frågade hon om jag ville följa med hem och dricka te, vilket jag ville. Jag blev väldigt förvånad när det visade sig att vederbörande inte alls var intresserad av att dricka te, utan ville ha sex. Jag har inte blivit erbjuden att följa med någon hem och dricka te efter det, men jag skulle troligtvis bokstavstolka det den andre sade nu med.
Jag har aldrig blivit tillsammans med en tjej som jag blivit intresserad av först, bara personer som visat intresse för mig. Jag vet inte hur jag skall skriva det tydligare, för det där tycker jag blev otydligt, till och med när jag vet vad jag menade...
Hmm... Inget förhållande jag varit i har växt fram genom att jag visat intresse för den andre. Det är alltid den andre personen som tagit initiativet. Det blev tydligare.
Jag har extremt lätt för att bli förälskad. Då menar jag med förälskad en flyktig känsla som kan komma på ett ögonblick, och försvinna lika snabbt. I motsats till kär som för mig innebär en mycket mer långsiktig känsla som det tar tid att bygga fram, men som i gengäld inte försvinner lika lätt. Jag kan bli förälskad i en rörelse, ett uttryck eller bara hur någon log eller rörde på sig.
Dock leder oftast den förälskelsen inte till ett förhållande, om det inte var så att den andre var den som blev förälskad i mig först. Det har lett till ett antal goda vän-relationer genom åren. Flera av dem är jag fortfarande aktiv med då och då på facebook, trots avståndet.
Jag får förklara det med avståndet känner jag: Personer som finns i min direkta närhet eller som jag har ett väldigt starkt förhållande till tänker jag att de existerar för mig. Sådana personer som inte finns i min direkta närhet, som jag har en ytlig relation till eller som inte är viktiga för mig existerar inte mer än när något triggar ett minne eller de skrivit något på facebook vilket jag läst och sedan glömt det. Jag får aldrig skuldkänslor för att jag inte hör av mig till andra, så som NT ofta beskriver att de får (vilket säkert till stor del är socialt betingat för att de fått lära sig att det är bra att ha ett beteende som visar att de bryr sig om andra). Jag hade ingen kontakt överhuvudtaget med min mamma på fem år (slutet av 90-talet och in i detta århundradet), och när vi väl pratade igen så var det som att ingen tid förflutit alls. Hon är som jag att hon inte skuldbelägger andra så som väldigt många NT gör. "Varför hör du aldrig av dig?" eller "Gud vad länge sedan det var som vi hördes" eller andra dumheter som NT hittar på vill jag inte höra. Varför hörde de inte av sig själva om det var så jävla viktigt att det gjordes inom ett intervall som tydligen var för långt nu?
När jag förklarade hur det fungerar för mig när jag slutade på den folkhögskola där jag läste i tre år, så blev mina klasskamrater riktigt arga på mig. Det var INTE socialt accepterat att säga så. Men nu när det gått 17 år, så är det ju precis så det är. Inte fan hör de av sig. De har sina liv och befinner sig i en kontext där jag inte är. Då är det ju inte särskilt konstigt att vi inte heller har fast kontakt. Så tänker jag.
Innan jag visste att jag var autist så hade jag ändå väldigt genomtänkta strategier för hur jag hanterade vissa situationer. Hur jag skulle bete mig om jag blev intresserad av en tjej var en av dessa. Eftersom jag väldigt snabbt vet om jag är intresserad av en person, eller väldigt snabbt kan bli förälskad i den, så måste jag göra något åt det. Att härbärgera känslorna funkar inte, eftersom min kognitiva förmåga minskar avsevärt när jag är förälskad. Särskilt om jag inte vet om den andre känner likadant.
Strategin består att jag säger till den andre personen hur jag känner och att den då berättar att den inte känner likadant. Genom detta så försvinner förälskelsen och vi kan vara vänner. Det har inte någon gång utanför fantasin hänt att den andre sagt att den känner likadant. Men jag har fått flera väldigt bra vänner. Jag har mer kontakt med dem än jag har med någon jag varit tillsammans med tidigare
Mellan 1998 och 2008 levde jag i självvald celibat. Jag har varit dålig på att hantera de känslor som kommer i kroppen vid sex. Jag vill ha mer än så. Jag vill känna den andre. Jag vill att det finns något mer än ett djuriskt begär som inte går att kontrollera. Därför är sex utom förhållande något jag haft väldigt få gånger i mitt liv. Det är först nu som jag lärt mig att hantera det annorlunda. Det leder inte till att jag har fler sexuella relationer än tidigare. Faktum är att jag haft sex en gång vardera med två personer som jag inte varit intresserad av, vilket är samma som förra seklet. En förklaring kan vara att jag inte söker upp situationer där det skulle kunna leda till sex, eller att jag inte möter någon som kan tänka sig att ha sex med mig oftare än så. Ja, förutom de gånger som det varit så att jag träffat en partner. Då har vi lärt känna varandra först, och haft sex sen; inte tvärt om.
Jag tror inte heller att jag kan bo tillsammans med någon. Kanske om vi hade varsitt litet hus på en gård, eller varsin våning i ett hus. I samma stad skulle definitivt funka. Distans med, även om jag vet att det kommer finnas tillfällen då det skapas mycket frustration av obalans i hur mycket och vad jag och den andre känner och mår för tillfället. I ett sådant fall fungerar det väldigt dåligt att vara tillsammans med en NT (eller annan autist eller annan diagnos) om det inte finns väldigt mycket förståelse för att dagsläget kan ändras väldigt fort. Om jag inte vill åka, så åker jag inte. Då hjälper det inte alls att den andre så väldigt gärna vill att jag skall komma, eller att den tycker att jag får 'ta mig i kragen' och komma dit...
Nu orkar jag inte skriva mer. Influensan tar för mycket kraft. Sen skall väl ni orka läsa med. Jag har tagit ansvar för det genom att göra korta stycken. Resten är upp till er.
God natt