AspergerForum

Jag tror jag kommer dö när jag är 62 år av hjärtsvikt och pajade njurar. Jag kommer orka rymma från sjukhuset och ta mig ut i naturen, sedan kommer jag dö där. Trots att det passerar en del folk kommer min kropp inte upptäckas på flera månader. Jag kommer bli begraven trots min önskan att bli kremerad. Man kommer spela "Härlig är jorden" och då är det tur jag är död, annars hade jag blivit förbannad, för jag vill inte att sånt spelas.

Jag kommer att kämpa mina sista knappa 2 decennier med det jag vill i livet. Men jag kommer aldrig lyckas och bli vad jag ville. Mitt liv kommer vara helt förgäves ur den synpunkten även om andra kommer hävda att "jag var en bra vän" och att jag "betydde något". Detta kommer jag få höra under min sista sjukdomstid och de som inte fattar att sånt inte spelar någon roll för mig kommer klippas bort. Jag dör ensam.

Som det började!

Jag tror inte det kommer sluta. Jag kommer leva för evigt

Kommer antagligen att ha begått självmord innan jag blir 30. Hoppas i alla fall att jag funnit modet till det.

Hängande i en snara i mitt äppelträd.

Har redan bestämt, det blir självmord när föräldrarna inte längre finns.... (om inget annat händer)

Förhoppningsvis dör jag lugnt och stilla i hög ålder efter att ha varit hyfsat frisk in i det sista, omgiven av människor jag älskar.

Men man vet aldrig. Jag kanske inte lever tills i morgon. Jag försöker ta vara på den dag idag jag vet att jag har men lyckas inte alltid.

Jag vill inte leva som om varje dag vore den sista och inte heller som om jag självklart kommer att leva för evigt.

Frågan är svår.

Kristofer skrev:Ensamt och olyckligt. Brorsan kommer förmodligen vara närmast sörjande, men risken är stor att vi när den tiden är kommen sedan länge tappat kontakten. Ekonomisk status för tidpunkten kan i dagsläget inte fastställas.

Begravd av det kommunala utan anhöriga är en annan möjlighet.

Blir allt mer övertygad om att det bara är elände som väntar mig nu. Tror jag kommer överleva mina föräldrar och annat vore fel. Fast efter mina föräldrars död är jag tveksam till om det finns något som kommer ge mig livslust. Mest för att det vore fel om jag dog före föräldrarna.

Smart tråd. Riktigt smart.

Om inget oförutsett händer, så planerar jag bara att somna in. Troligen med hjälp av tabletter. När jag känner att jag inte hänger med längre. När jag är nåt jävla kolli. Problemet är att hjärnan deformeras också, det är inte bara kroppen. Så man måste vara lite i förväg liksom.

Frimodig

mikael skrev:Som det började!

Ska du krypa in i din mammas sköte?

Jag tror att jag kommer att dö av en hjärtinfarkt så där lagom till pension, just när jag skulle kunna få lite tid för mig själv...

Ensam, bitter, ful och fet.

nescio skrev:Hängande i en snara i mitt äppelträd.

Snälla , gör inte det. Det blir så jobbigt för dem som hittar dig, och måste skära ner dig.

Utmattad skrev:Har redan bestämt, det blir självmord när föräldrarna inte längre finns.... (om inget annat händer)

Hoppas något annat händer, då, innan dina föräldrar dör.

Hur jag tror att mitt liv kommer att sluta??
Ingen aning.!!

ullstrumpan skrev:

Utmattad skrev:Har redan bestämt, det blir självmord när föräldrarna inte längre finns.... (om inget annat händer)

Hoppas något annat händer, då, innan dina föräldrar dör.

Jag antar att "om inget annat händer" syftar på att hen dör före sina föräldrar av någon annan orsak än självmord.

Lycklig för jag kommer att träffa min Herre .

elle skrev:Lycklig för jag kommer att träffa min Herre .

Hornper?

nescio skrev:

elle skrev:Lycklig för jag kommer att träffa min Herre .

Hornper?

Sant att det finns två Herrar men jag dyrkar inte denna världens Herre .
Min Herre är Jesus .

Kan inte svara på den frågan men jag har en känsla av att jag inte har fått hela min dos av hemskheter än, känns som att man kommer trilla snart och slå av nacken mot något objekt och bli förlamad i hela kroppen.

In bed, with a beautiful woman on top of me and a big smile on my face. When I`m 115 years old.

Jeopardy Lane skrev:In bed, with a beautiful woman on top of me and a big smile on my face. When I`m 115 years old.

Härlig tanke.

Jag är livrädd för döden, lider av ständig existentiell ångest och får fruktansvärda dödsångest attacker emellan jämna mellanrum (liknande som panikångestattacker). Periodvis tror jag på livet efter detta och då känns även livet mycket mer meningsfullt. Dom perioderna när jag inte tror på någonting alls är jobbiga, vill inte att mitt medvetande ska bara släckas ner och att jag ska bara försvinna i tomma intet. Vill inte heller att mina barn ska dö och försvinna i tomma intet. Vad var i så fall meningen med att dom föddes överhuvudtaget?

På två hjul