AspergerForum

Jag tvekade mellan orden 'själv' eller 'ensam' i rubriken men valde 'själv', varför nog framgår. Jag personligen föredrar ordet 'själv' i den här omröstningen eftersom det är mer situationsrelaterat, till skillnad från ordet 'ensam', som för många har en mer existentiell klang.

Jag är i omröstningen intresserad av hur stor andel som tycker (eller för att använda ett modernt uttryck: upplever) att de mår bra när de är själva. 'Själva' i meningen att man inte är omgiven av andra människor just då. I frågorna ligger ifall detta är ofta eller sällan.

Alla kan svara men helst dem med högfungerande autism(HFA)/asperger/liknande diagnos.

I alternativen används uttrycket "trivs/trivs inte med att vara själv". Med det menas INTE den tiden när man återhämtar sig efter arbete/sociala träffar och andra (potentiellt) uttröttande aktiviteter, utan när man har egen tid för sig själv och kan göra i stort sett det man vill utan att behöva ta större tidshänsyn eller annan hänsyn till någon annan. Trivs man i de situationerna?

Så det ska inte vara att "fan vad skönt att äntligen få vara själv fast egentligen mår jag inte bra av det heller". Det är inte att må bra för då längtar man starkt och kanske uppgivet efter något man inte har. I det fallet ska man svara att man "inte trivs med att vara själv".

Jag tycker det är underbart att vara själv. Jag har hur trevligt som helst då. Aldrig tråkigt. I vissa perioder då jag varit arbetslös har jag lyckats vara helt själv i veckor (med undantag från möten med livsmedelsbutikspersonalen), och jag trivdes hur bra som helst.

Röstade "Jag är sällan själv men trivs med att vara själv". Jag har barn så jag är sällan själv. Jag lider knappast av min dotters sällskap - tvärtom - men när jag väl är själv uppskattar jag det verkligen.

Jag behöver mina andningspauser men även innan jag fick barn uppskattade jag att vara för mig själv. Jag har aldrig haft ett lika stort behov av att socialisera som de flesta andra och måste ha egen tid till att pyssla med saker helt ensam.

Jag trivs bra. Det är normaltillståndet.

Andra människor är en belastning, utom nära familj. Nära familj är som glass, nånting man njuter av när det dyker upp.

Andra människor är nån förväntan om prestation.

LF

Jag trivs med att vara själv, men är inte själv så mycket.
Skulle gärna vara det mer.

Jag fastnade på vad "ofta" och "sällan" betyder i sammanhanget. Jag jobbar deltid (ca 90%) med ett ganska socialt arbete, och varannan vecka har jag mina barn och då är jag i princip inte ensam mer än någon timme per dygn (vaken tid). De veckor när barnen är hos sin pappa är jag ensam stora delar av fritiden (brukar umgås med andra kanske 1-2 eftermiddagar/kvällar per vecka kanske, i snitt).

Så jämfört med den som har heltidsboende barn är jag ju ensam rätt mycket. Men jämfört med den som inte har familj, eller som inte pluggar/jobbar/etc, träffar jag antagligen rätt mycket folk. Allt är relativt, ju...

Hur bra jag trivs när jag är ensam varierar oerhört. Jag kan njuta väldigt mycket av att vara ensam, men jag kan också må jättedåligt och "fastna" i mig själv.

Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra men blir också ofta trött av att umgås, särskilt av att umgås i nya sammanhang som jag inte är van vid.

Gafsan skrev:Jag trivs väldigt bra tillsammans med andra men blir också ofta trött av att umgås, särskilt av att umgås i nya sammanhang som jag inte är van vid.

Ja, så är det för mig med. Ofta är jag för mig själv för att jag trivs med det men lika ofta är jag själv för att jag vet hur mycket energi det tar att träffa andra -det suger musten ur mig men är samtidigt ett stort behov och är värt det ibland. Online-kontakt är mycket lättare.

Jag trivs bäst själv. Har så minimal kontakt med andra som möjligt och umgås aldrig med andra på eget initiativ.

Umgås dock via MMO's.

Jag är alltid själv när jag kan vara det. Mina intressen ger mig sällskap, så har inget behov av att vara med människor.

Hm.. är ofta själv, gillar/behöver att vara själv, men har mer självtid än jag har bruk för..

Frimodig skrev:Jag trivs bra. Det är normaltillståndet.

Andra människor är en belastning, utom nära familj. Nära familj är som glass, nånting man njuter av när det dyker upp.

Andra människor är nån förväntan om prestation.

LF

Fast, eftersom jag driver ett företag med två mkt sociala kompanjoner, och vi jobbar med människor, så tvingas jag umgås med andra människor de flesta dagar. Det är ok, jag använder dem för att lära mig saker. Sen möter jag grupper och individer som behöver hjälp med att komma in i Sverige och att bli självförsörjande. Det är lärorikt. Fast jag umgås aldrig privat med dem.
LF

Önskar jag kunde vara själv resten av mitt liv.

Jag trivs att vara för mig själv (om jag själv har valt det).
Jag kan känna mig ensam (utanför) om jag är "själv" bland en massa andra människor som ser ut att ha trevligt.
Jag kan tycka om att vara "åskådare" och bara betrakta en grupp eller ström av andra människor och studera hur dom ser ut och vad dom gör.

Jag älskar att få vara i fred. I min härliga ensamhet laddar jag batterier för att orka jobba och vara bland andra människor.

Att få vara ensam är livsviktigt för mig.

Skönt att vara ensam är det bara om man har valt det själv och om man vet att man kan välja bort denna ensamhet närhelst man känner för det.

Alltså jag har ju den lilla hemma jämt så jag är ju aldrig själv så sett. Men jag sitter en del med laptopen liksom själv... men hon är ju med hela tiden och vi två är tillsammans hela dagarna.
Är så mycket enklare med en 1,5-åring!

Jag anser mig oftast vara själv eftersom jag inte omger mig med vänner t ex.
Och jag trivs bäst med det!

Tallerger skrev:Skönt att vara ensam är det bara om man har valt det själv och om man vet att man kan välja bort denna ensamhet närhelst man känner för det.

Det håller jag med dig om.
Förut innan jag hade min man och våra barn var jag under långa perioder helt isolerad från andra och då mådde jag som allra sämst...
Nu har jag en härlig blandning av att vara "själv" och att få vara en i familjen. Men jag skulle egentligen behöva tid helt ensam ibland!

För några veckor sedan hade jag troligen svarat alternativ ett men nu när jag har en partner ser jag att jag har ljugit för mig själv, jag är faktiskt väldigt social och borde svarat alternativ två.

Svaret för mig är numera givet, dvs alternativ fyra.

Bor med sambo, så sällan själv, men gör en hel del på egen hand.
Tycker om att vara själv, ibland är det kul med vara i en större grupp, om det finns ett syfte med det hela (planlagt osv).

Svaren på frågan är nog ingen stor överraskning då den ställs på ett Asperger forum.

Varför skall man frottera sig med folk som ändå inte vill respektera en.
Även om dom som inte kan respektera mig, anser att jag är social.
Men det kostar på att förställa sig. Får inte bli för ofta.

Tyvärr kan jag inte rösta då jag är nåt mellanting av att ha behov av sällskap samtidigt som jag har av behov ensamhet ibland. Idealet är att ha någon annan i bostaden men att kunna gömma sig i ett annat rum vid behov.

lever konstant ensam 24 / 7. inga vänner, min närmaste familjemedlem bor utomlands, föräldrar döda.
Lessnar på ensamheten