Selma skrev:kiddie skrev:Huggorm skrev:Jag tror konservativa värderingar är bra för aspergare. AS har alltid funnits men det är först idag det verkligen märks och det är för att samhället förändras bort ifrån vad som fungerar bäst för aspergare.
Kanske för manliga aspergare.
Många kvinnliga aspergare har väl manlig hjärna? Jag har för mig att något test visade att jag har det.
Om detta nu är sant är det ju ännu värre för en aspiekvinna att tvingas in i en konservativ könsroll än en NT-kvinna.
Jag kan bara utgå från mig. Vet det finns aspisar män och kvinnor som är bra föräldrar. Men jag suger helt enkelt på både relationer och ungar. Mina kompisrelationer är jag glad för, samtidigt kan de vara påfrestande om man umgås mycket. Om jag tycker så, skulle ju ett äktenskap vara ännu värre. Jag skulle hata att måsta bo ihop med någon, hela tiden.
Sedan är jag inte ett dugg moderlig. Jag tror ärligt att jag emotionellt skulle kunna skada ett barn. Och ännu värre blir det ju om pappan dessutom inte spelar så stor roll i barnets liv, eftersom i den gammaldaxa världen jobbar pappan hela tiden. Sedan blir jag knäpp i huvet av bebisskrik. Mer och mer börjar jag acceptera ungar och gilla dem, men när jag var i rätt ålder för att vara havande, då var jag helt rabiat, omogen och mogen beroende på vad det gällde, skulle nog kunna hitta rent praktiska lösningar för ungen, men skulle inte vara till något vidare stöd. Min empati var MYCKET sämre förr. Klart jag inte skulle direkt vanvårda ungen, men skulle nog inte orka så mycket eftersom det rent praktiska med ungar är slitsamt. Och att sedan inte vara mogen för det men tvingas till det... "vi" mognar ju sent säger de. Jag brukade skämta och säga att mamma vill jag aldrig bli men gärna mormor! Sedan skulle man som kvinna samtidigt ta hand om hushållet. Men pust! Jag har aldrig varit bra på att städa och dona.
Jag skulle säkert få ett avund som hette duga gentemot männen. En i min släkt som var ung på 40-talet, ville göra saker som ansågs vara inom mansrollen så hon fick inte. Hon var bitter över det hela livet. Hon hade inte aspergers. En annan i samma generation hade nog aspergers men var man, han fick trots att han jobbade i industri, samla böcker och läsa om vetenskap, något han älskade. Sådant hade jag avundats mycket. Som kvinna då, var arbetsdagen aldrig slut, men mannen kunde vila efter jobbet. OK att de också jobbade hårt, men när de kom hem så kunde de läsa och vila.
Jag vet inte om jag direkt är manlig, men skulle funkat bättre som man förr.
Jag är själaglad att leva i en tid där man som hona får välja bort äktenskap och barn. Att man fick utbilda sig efter sina intressen. Att ha hobbyer som anses manliga och kvinnliga och inte behöva välja.
Man kanske måste gå ännu längre tillbaka i tiden för att funka som aspergare. Om man går till jägarkulturen när klanerna fortfarande var väldigt små, så verkar det som man bildade väldigt starka band, nästan mer än idag. Även tidiga människor tog hand om riktigt svårt handikappade i klanen. Därför skulle man nog ha accepterats för den man var. Man var så få att alla hade en roll även om vissa inte kunde tillföra så mycket.
Det skulle jag vilja bilda en ny politik på. Att alla faktiskt anses tillföra och vara viktiga. Tyvärr har vi sällan känslor utanför gruppen men om de gick att överföra på samhället skulle vi kunna ha ett inkluderande samhälle. Sjukbidrag i all ära. Men man blir en andra klassens medborgare. Tänk om man fick någonslags medborgarlön så att man kände att man var en av gruppen? Inte något skräp slängt på sophögen. Då skulle jag kunna åta mig arbetsliknande uppgifter när jag orkade. Ett parti där alla räknas, det skulle jag rösta på. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. På riktigt! Delaktighet kan inte överskattas. Att inte vara delaktig leder till dålig psykisk hälsa samt antisocialt beteende.