hej, jag vill bara tillägga en liten grej, angående det du berättade om natten då du fick missfall (och jag beklagar verkligen, hoppas att det går bra den här gången!).
jag förstår att det verkligen måste ha varit hemskt för dig, och du hade utan tvekan behövt någon vid din sida just då.
men! - och det här baserar jag på hur jag själv hade kunnat reagera om jag vore din man - att han reagerade som han gjorde behöver inte betyda att han inte brydde sig eller kände något för dig och för barnet. det är möjligt att han fick en så oerhört stark känsloreaktion att han så att säga "stängde av".
det som händer (för mig) när det blir för mycket är att tankarna bara rusar fram medan kroppen blir som paralyserad. tänk dig en dator som fryser sig för att för många processer är igång samtidigt - det enda som funkar är att stänga av och starta om.
man (jag) kan också få en fruktansvärd ångest över att veta att här måste jag säga/göra något nu nu nu men det går inte för jag vet inte vad eller hur, och paniken bara växer. i såna lägen kan enda lösningen vara att gå och lägga sig, det finns liksom inga som helst andra alternativ.
jag vet inte om det är vad som hände din man, men det skulle kunna vara en annan förklaring än att han inte brydde sig om vad som hände dig.
men som sagt, du hade verkligen behövt ha någon där och kommer förmodligen behöva det vid tillfällen i framtiden också så du kanske får fundera på om du har någon annan i din omgivning som du kan söka stöd hos när din man inte klarar att ge dig det? förälder, vän, kusin?
jag tycker det är självklart att ni ska ha barn om ni önskar det, men våga tänk utanför kärnfamiljsboxen! om din man inte kan och du inte orkar så är det inget fel på att ta hjälp av andra tycker jag, och då menar jag inte bara professionell hjälp även om ni självklart ska ha rätt till det också.
många kramar, och ta hand om dig!
***********************
Ovanstående kommer från en annan tråd om exakt samma ämne. Se även ämnesraden i svarsinlägget.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett