Behöver råd för att anpassa mig till min man med AS!
Postat: 2011-12-14 20:43:56
Flyttar detta till en egen tråd...
Jag är sedan 17 år gift med en man jag misstänker har AS (har ingen neuropsykiatrisk diagnos själv, är däremot deprimerad av och till). Även min terapeut misstänker att min man kan ha AS (eller en släng av det) utifrån min beskrivning av honom samt de gånger hon träffat honom. Han är inte själv intresserad av att utredas, och jag ser inte något egentligt behov av det heller, det kommer inte att förändra honom eller mina känslor för honom oavsett om han har en diagnos eller ej.
Eftersom jag själv under alla dessa 17 år med honom varit mer eller mindre deprimerad och ångestdämpat genom att vara sjukt effektiv, har jag kompenserat för hans brist på effektivitet och inte funderat så mycket över det. Har ju inte ens fattat att jag ångestreducerat förrän nu...
Nu är jag sedan ett år i dåligt skick både psykiskt och fysiskt och kan inte ångestreducera som förr och då blir det tydligt hur min kära make fungerar.
Min ångegst ökar av att jag inte känner att han bryr sig om hur jag och barnen har det, att han inte tar initiativ till saker som jag tycker att han borde se att de måste åtgärdas etc. Jag inser att det förmodligen är så att han gör sitt bästa med sina förutsättningar. Dessutom är det alltid jag som tycker att vi har det dåligt. Han tycker alltid att det är bra och säger att han inte kan leva utan mej, han har bara svårt att visa det.
Känner igen beskrivningar av AS i min man. Tänker mej att det inte skadar att försöka ändra mina krav på honom utifrån det faktum att han kanske har AS, det är ju ingen medicinsk behandling som man behöver läkare för eller som har några biverkningar (blir bara lite svårare för mej att ändra mitt beteende). Har försökt läsa mej till hur jag bäst ska anpassa mej så att han kanske fungerar och mår bättre men har inte hittat några konkreta tips. Män fungerar ju dessutom annorlunda än kvinnor och jag råkar höra till den kategorin kvinnor som analyserar och får ångest över småsaker etc. och behöver omsorg, vilket jag får söka hos mina vänner om jag inte uttryckligen ska efterfråga det av min man. Senast idag har jag fått besked att jag lider av en obotlig sjukdom som kräver mycket behandling. Han har inte mer än sagt "jaha" och satte sig sen i soffan och tittade på tv...
Känns inte rättvist att jag ska bli irriterad och förbannad när han kanske inte alls är ointresserad, slö och osocial (bland annat). Han kanske gör det bästa han kan, vilket jag ju vill tro. Vi skulle båda må bättre om vi kunde mötas nånstans i mitten, där jag inte kräver det omöjliga (om det nu är så att han inte har förmågan) av honom och blir besviken för att jag inte får det. Och där han inte blir ifrågasatt och avkrävd ett beteende som inte ligger i hans natur och som i så fall borde vara orimligt skitjobbigt för honom.... Jag menar... han låter ju mej vara som jag är, men är det så att han har AS visar jag faktiskt inte mycket till hänsyn som det är idag.....
Långt inlägg, men det är svårt att beskriva vårt problelm i några korta meningar.
Önskar att jag kan få konkreta tips på hur jag kan bete mej för att inte vara en krävande pain in the ass. Skämt och sido. Jag vill verkligen få oss båda att må bättre och tror att det är jag som måste anpassa mej efter honom.
Jag är sedan 17 år gift med en man jag misstänker har AS (har ingen neuropsykiatrisk diagnos själv, är däremot deprimerad av och till). Även min terapeut misstänker att min man kan ha AS (eller en släng av det) utifrån min beskrivning av honom samt de gånger hon träffat honom. Han är inte själv intresserad av att utredas, och jag ser inte något egentligt behov av det heller, det kommer inte att förändra honom eller mina känslor för honom oavsett om han har en diagnos eller ej.
Eftersom jag själv under alla dessa 17 år med honom varit mer eller mindre deprimerad och ångestdämpat genom att vara sjukt effektiv, har jag kompenserat för hans brist på effektivitet och inte funderat så mycket över det. Har ju inte ens fattat att jag ångestreducerat förrän nu...
Nu är jag sedan ett år i dåligt skick både psykiskt och fysiskt och kan inte ångestreducera som förr och då blir det tydligt hur min kära make fungerar.
Min ångegst ökar av att jag inte känner att han bryr sig om hur jag och barnen har det, att han inte tar initiativ till saker som jag tycker att han borde se att de måste åtgärdas etc. Jag inser att det förmodligen är så att han gör sitt bästa med sina förutsättningar. Dessutom är det alltid jag som tycker att vi har det dåligt. Han tycker alltid att det är bra och säger att han inte kan leva utan mej, han har bara svårt att visa det.
Känner igen beskrivningar av AS i min man. Tänker mej att det inte skadar att försöka ändra mina krav på honom utifrån det faktum att han kanske har AS, det är ju ingen medicinsk behandling som man behöver läkare för eller som har några biverkningar (blir bara lite svårare för mej att ändra mitt beteende). Har försökt läsa mej till hur jag bäst ska anpassa mej så att han kanske fungerar och mår bättre men har inte hittat några konkreta tips. Män fungerar ju dessutom annorlunda än kvinnor och jag råkar höra till den kategorin kvinnor som analyserar och får ångest över småsaker etc. och behöver omsorg, vilket jag får söka hos mina vänner om jag inte uttryckligen ska efterfråga det av min man. Senast idag har jag fått besked att jag lider av en obotlig sjukdom som kräver mycket behandling. Han har inte mer än sagt "jaha" och satte sig sen i soffan och tittade på tv...
Känns inte rättvist att jag ska bli irriterad och förbannad när han kanske inte alls är ointresserad, slö och osocial (bland annat). Han kanske gör det bästa han kan, vilket jag ju vill tro. Vi skulle båda må bättre om vi kunde mötas nånstans i mitten, där jag inte kräver det omöjliga (om det nu är så att han inte har förmågan) av honom och blir besviken för att jag inte får det. Och där han inte blir ifrågasatt och avkrävd ett beteende som inte ligger i hans natur och som i så fall borde vara orimligt skitjobbigt för honom.... Jag menar... han låter ju mej vara som jag är, men är det så att han har AS visar jag faktiskt inte mycket till hänsyn som det är idag.....
Långt inlägg, men det är svårt att beskriva vårt problelm i några korta meningar.
Önskar att jag kan få konkreta tips på hur jag kan bete mej för att inte vara en krävande pain in the ass. Skämt och sido. Jag vill verkligen få oss båda att må bättre och tror att det är jag som måste anpassa mej efter honom.