AspergerForum

Stor igenkänning på deprimerad av att försöka vara andra till lags, har ofta resulterat i att jag blivit aggressiv, för att freda mitt "revir".
Efter 28 års äktenskap, där de sista åren känna sig som någin som skulle sitta i soffan som sällskap vid TV'n är inte min favoritsysselsättning.
Som ensamstående och pensionär. Har jag ork att ha ett begränsat socialt liv. När jag arbetade var jag för "översocialiserad" för att orka med något på min fritid.
Tror det möjligen kunna vara en möjlighet att du tar lite del i hans arbete, skulle kunna ge en öppning för lite konversation även mellan helgerna. As personer är ofta väldigt enkelspåriga.

Åter igen tackar jag ödmjukast för att ni delar med er.

Nu verkar vi vara i det läget att mitt bekräftelsebehov stiger i takt med att hans intresse för mig verkar ha avtagit helt. Jag blir tokig av tystnaden och att inte nå fram. Även om jag uttrycker mig klart och tydligt så verkar vi ha målat in oss i ett hörn. Är fruktansvärt knäckt av denna tystnad och allt jag behöver höra är att han älskar mig, men det svarar han inte på även om jag frågar rakt ut. Det känns som om jag är på väg att ge upp.

Förstår dig. Karln måste lära sig att han behöver bekräfta dig ibland för att kunna behålla dig AS eller inte. Däremot kanske ni kan hitta former som han uppfattar som så lite stressande som möjligt. Var tydlig och försök förhandla men ge honom också tid att tänka efter vad som känns rätt och fel för honom. Personligen kan jag säga att jag aldrig skulle kunna hantera en relation som fungerar som du beskriver. Jag har alldeles för stort behov av min partners närvaro för det.

Lilla LO skrev:Åter igen tackar jag ödmjukast för att ni delar med er.

Nu verkar vi vara i det läget att mitt bekräftelsebehov stiger i takt med att hans intresse för mig verkar ha avtagit helt. Jag blir tokig av tystnaden och att inte nå fram. Även om jag uttrycker mig klart och tydligt så verkar vi ha målat in oss i ett hörn. Är fruktansvärt knäckt av denna tystnad och allt jag behöver höra är att han älskar mig, men det svarar han inte på även om jag frågar rakt ut. Det känns som om jag är på väg att ge upp.

Kan verka inkonsekvent nu, men jag skulle känna precis likadant i din situation, tror jag...
Hoppas det ordnar sig för er!

Tack snälla,

Jo jag hoppas också på att det löser sig, men det ser tyvärr mörkt ut då den enda jag får höra är att han vill vara i fred.

Lilla LO skrev:Nu verkar vi vara i det läget att mitt bekräftelsebehov stiger i takt med att hans intresse för mig verkar ha avtagit helt

Och vice versa?
När jag var yngre hände det att jag dumpade pojvänner för att jag inte orkat med deras bekräftelsebehov, och det trots att jag egentligen tyckt väldigt mycket om dem. Jag har inte orkat med alla outtalade krav de ställt, Kvävts av "relationsmåsten" och mått väldigt dåligt över att inte kunna se dem som de faktiskt förtjänar.
Jag har kanske inte varit direkt elak men reagerat med att glida undan vilket ofta resulterat i att de begärt ännu mer bekräftelse. Det har blivit en ond cirkel.
Men då har jag varit ung. Jag har lärt mig att "mota Olle i grind" och tidigt förklara mitt ensamhetsbehov. Och lärt mig att jag måste höra av mig för att det skall funka. Lärt mig NTáres behov och lärt mig respektera dem.

Kanske han är "periodare"? Det har jag varit. En period av, för mig, intesiv kontakt och närhet följs av ett stort behov av isolation. Jag har alltid haft svårt att balansera mitt umgänge och det gäller alla typer av relationer. Det har väl tyvärr inneburit att jag förlorat både pojkvänner och vänner eftersom de flesta inte förstått att min isolation inte alls betyder att jag inte gillat dem längre. Och jag har inte förstått eller orkat med deras behov.

Jag hoppas att det löser sig för er.

jag skulle kunna vara sambon , jag är väldigt lik på alla plan. Jag är oxå särbo med en tjej som är helt fantastisk. Hon är kärleksfull och omtänksam så in i bomben....och jag är tvärtom. Jag kan vara kärleksfull ibland , när det passar mig...nog om mig !

han säger att han vill vara ifred , vad händer om du lämnar honom ifred ? Tar han kontakt med dej igen ? Har du testat ? klart det är svårt att stå tillbaka men tycker du ska testa.

Är han en person som har ”krav” på mkt ensamtid så måste ni komma överens hur det ska fungera i framtiden.

Be honom läsa den här tråden och kommentera den så kanske ni kommer ett steg närmre varandra och en lösning.

Tiblan skrev:Be honom läsa den här tråden och kommentera den så kanske ni kommer ett steg närmre varandra och en lösning.

Han får gärna skaffa sig ett eget konto här på forumet, men behöver inte "komma ut" som "Lilla LOs särbo" om han inte vill, det går även att läsa den här tråden utan att logga in.

det här är verkligen en fantastisk tråd, full av kloka, nyanserade råd och tankar.

jag funderade på om det vore en idé att komma överens om att ingen kontakt skall tas er emellan öht under en viss begränsad tid - t ex en vecka? eller någon dag om en vecka känns alldeles för länge för dig/er.
då slipper du den där ångesten över "ska jag, ska jag inte höra av mig, och när ska den här ensamtiden egentligen vara slut?", och han slipper gå och känna att hans ensamtid när som helst kanske kan bli bruten. kanske räcker det då med en kortare tid för honom, om han verkligen kan känna att han är helt ifred?
det här är så klart bara mina funderingar, det som gäller är att prova och utvärdera. det kanske känns jättekonstigt och ickespontant, men ibland måste man ha struktur även på sina relationer.

slutligen vill jag också instämma med de andra som sagt att det här verkligen inte bara är "ditt" problem, det är juh bara naturligt att vilja vara nära den man älskar! det vill förmodligen han också, men det kanske är svårt att hitta det sätt som fungerar bäst för er båda? hoppas ni orkar kämpa på med att leta!

(personlig reflektion:) det är en konstig känsla att vilja vara nära en speciell någon men samtidigt känna en stigande panik, trötthet och konstigt humör för att man inte vill vara nära någon öht.

Värmen och ert engagemang är helt fantastiskt

Jag har fått massor med bra tips om hur jag ska närma mig när han väl vill börja att höras av igen. Eller Om han vill . . .
För tillfället kämpar jag med att inte höra av mig, och emot ångesten som följer med det.

Att han själv skulle registrera sig och gå in och läsa ligger tyvärr för långt bort.

Igår satt jag och funderade lite. Ni som skriver till mig här inne, ni verkar vara väldigt varma och medvetna om er situation. Jag får även intryck av att ni gör vad ni kan för att förstå det här med kompromisser och vad andra människor behöver osv.
Min man är totalt ointresserad av att ens försöka förstå. Jag uttrycer mig klart och rakt på sak, men sen händer det inte mer.
Låt mig ta ett exempel:
Jag: Jag förstår att du inte vill/orkar träffas nu när du har mycket att göra och det är ok. Jag skulle vilja att vi hördes av kort på telefon eller sms för då slipper jag att oroa mig för att bli bortglömd och så får jag höra hur du har det.
Han: Jag har sagt att jag vill vara själv ett tag nu. Jag funkar så här, allt blir mycket lättare om du förstår det. Jag hör vad du säger men det går inte in.


Det jag börjar bli fundersam över med detta är om det är kopplat till hans AS?
Och jag hoppas att jag inte blir missförstådd nu, men KAN det vara så att han är så pass bekväm i sin värld där alla förstår och anpassar sig, så att han helt enkelt inte VILL anstränga sig för att möta mig? Det är ju konstaterat vad han har problem med när det gäller empati och det sociala spelet osv, men KAN man som person med AS träna upp sin förmåga att förstå om man VILL? Jag förstår att alla funkar olika, men hur är det för er?

Detta blev kanske lite rörigt

Med risk för att förolämpa dig, har du alltid accepterat hans ensamhetsbehov? Om inte så kan det vara en bidragande orsak till situationen ni är i nu. Jag blir iallafall själv väldigt mycket mer undvikande mot personer som inte lämnar mig ifred fast jag ber om det. Bor med en, så jag har märkt det.

Däremot vet jag inte hur man löser det, men kanske någon annan har idéer om det.

Lilla LO skrev:Det jag börjar bli fundersam över med detta är om det är kopplat till hans AS?
Och jag hoppas att jag inte blir missförstådd nu, men KAN det vara så att han är så pass bekväm i sin värld där alla förstår och anpassar sig, så att han helt enkelt inte VILL anstränga sig för att möta mig? Det är ju konstaterat vad han har problem med när det gäller empati och det sociala spelet osv, men KAN man som person med AS träna upp sin förmåga att förstå om man VILL? Jag förstår att alla funkar olika, men hur är det för er?

Detta blev kanske lite rörigt

Det blev det inte alls.
Och jag kan tyvärr tro, att du har rätt i dina misstankar... Men det är bara vad jag tror.

Han har gjort riktigt så här tidigare. Visst har han dragit sig undan någon gång förut och inte svarat i telefon, men han har aldrig sagt att han inte vill träffas.
Med tanke på att vi redan som det är ses så sällan så känns det extra jobbigt.
Vi ses varannan vecka, då brukar jag komma på fredag kväll och åka hem på måndag morgon. Totalt på en månad blir det ca 5 dagar vi umgås. OCh så känner jag att om han inte ens orkar det så är det kanske inte mycket lönt att fortsätta kämpa.
Men det är klart, nu har han mycket på jobbet och med olika projekt som han har dragit igång, så jag antar att han känner sig socialt utmattad. Men det känns så orättvist...och jag vet att jag inte borde känna så.

* Han har INTE gjort riktigt så här skulle det vara

Jag hade lämnat honom ifred ett par veckor. Han har kanske as mkt att göra och stressen är på väg att knäcka honom. Han har "stängt av" liksom.

Ska jag säga det till honom så att han inte känner sig stressad eller ska jag bara låta det bero?

svensken skrev:Jag hade lämnat honom ifred ett par veckor. Han har kanske as mkt att göra och stressen är på väg att knäcka honom. Han har "stängt av" liksom.

Det finns TVÅ personer i ett förhållande, Svensken. Inte bara han har det jobbigt.

jo det vet jag men tror hon måste prova något. Annars rullar det bara på...

Lilla LO skrev:Det jag börjar bli fundersam över med detta är om det är kopplat till hans AS?
Och jag hoppas att jag inte blir missförstådd nu, men KAN det vara så att han är så pass bekväm i sin värld där alla förstår och anpassar sig, så att han helt enkelt inte VILL anstränga sig för att möta mig? Det är ju konstaterat vad han har problem med när det gäller empati och det sociala spelet osv, men KAN man som person med AS träna upp sin förmåga att förstå om man VILL? Jag förstår att alla funkar olika, men hur är det för er?

Det är inte alls omöjligt. Tyvärr.
Naturligtvis är det enklare om alla andra anpassar sig och förstår än att behöva anstränga sig och anpassa sig själv.
Jag är övertygad om att de flesta människor, med eller utan diagnos, föredrar att ta den enkla vägen. Det är mänskligt.

Lilla LO skrev:KAN man som person med AS träna upp sin förmåga att förstå om man VILL?

En jättesvår fråga. Jag tror inte att alla aspies kan det. Tror faktiskt att väldigt få verkligen kan förstå hela det sociala spelet. Däremot är jag övertygad om att man kan lära sig "regelverket" och agera som man bör/skall.
Jag kommer exv aldrig att förstå det här med fönstershopping eller fika på stan. Varför gå och titta på saker om man inte behöver köpa något? Varför sitta i timmar på ett dyrt fik och bara prata om "ingenting"?
Jag kommer aldrig att förstå men har accepterat att de flesta gillar sånt och om jag vill ha kvar "normalt" umgänge så får jag ta mig i kragen och försöka hänga på.
Det är samma sak med bekräftelsebehov i relationer. Närhetsbehovet, speciellt det mentala, förstår jag inte. Men jag har ju accepterat att andra behöver den närhet och bekräftelse jag inte har något större behov av. Om jag vill ha kvar en relation måste jag ju anpassa mig lite.

Jag förstår inte allt när det gäller "ert" sociala spel men visst kan jag acceptera och förstå att det är viktigt för er. Jag kan lära mig era regler.

Och om jag som aspie vill få respekt för mina behov måste jag faktiskt acceptera och respektera era små egenheter

Lilla LO skrev:Men det känns så orättvist...och jag vet att jag inte borde känna så.

Det är klart att du får känna så! Det är också mänskligt!

Jag är också i behov av ensamhet i förfållanden
Kallar det för att vara asocialt sociala

Du skrev att vi verkar vara väldigt omtänksamma och ha sådan värme eller något liknande. Det är ju också väldigt lätt när man inte själv är inblandad att vara sån. En helt annan sak när det är ens egna känslor och stress som är inblandad.

Hej!
Jag är i en liknande situation som dig fast i ett långdistansförhållande. Just nu är han i en ensamperiod och kommunicerar inte. Väldigt jobbigt, men jag försöker vara förstående. Genom att läsa mycket om AS har jag förstått mera. Sådana här forum hjälper väldigt mycket. Även en NT kan ha svårt för att sätta sig in i andras känslor.

Jag känner väl att en särbo relation kan vara bra, det kan vara jobbigt med sällskap jämt och jag pallar liksom inte engagera mig varje dag. En relation kräver ju omsorg och att man är närvarande, vet inte hur den andra skulle känna kring en person som behöver mycket space. Vad fyller man tiden med liksom om man inte har gemensamma intressen? Eller iaf något av dem gemensamt.
Så vill man ju hinna längta lite efter personen också.