Liksom många trådar här är det så underbart att se variationen av aspighet hos skilda individer, och hur det utmärker sig i deras tankar.
En sak som jag ser hos mig själv, och som är väldigt stark hos vissa här är: om jag skriver något och upplever att den som svarat på/kritiserat det inte förstod hur jag menade, så är drivkrafter/impulsen/reflexen att påtala vad den andre inte verkade förstå och hur jag egentligen menade. Detta kan ta jättemycket energi och triggas av en liten 'felaktighet' i en formulering eller annan förståelse för betydelsen av de ord som användes. Dessutom tolkas det ofta som påhopp/kritik etc på ett negativt sätt av mottagaren om den är NT, AS som inte är likadan själv eller om personen har väldigt lätt för att ta allt som kritik. Naturligtvis så förstår inte jag varför den andre blir så upprörd bara för att den inte förstod hur jag menade?
Andra är supersakliga och väldigt ödmjuka och/eller diplomatiska i sina svar/frågeställningar.
Eftersom inte alla är så, så blir det missförstånd. Men det är ju så allmängiltigt att det kanske inte ens behöver skrivas.
En annan sak jag reagerar på är det här med empati. Vissa hävdar att de inte känner empati, andra att de gör det och vissa att de är överempatiska. Jag tillhör den senare gruppen.
Dock så funderar jag på om de alltid är empati, om empati beskrivs som förmågan att känna av de känslor andra känner/ förstå andras känslor.
För mig handlar det om hur JAG känner mig när jag placerar mig själv i en situation, snarare än att jag försöker förstå hur den jag ser det hända med känner det. Ser jag till exempel någon välta med cykeln så kan min kropp genomfaras av ilningar från pungen och upp i bröstkorgen. Men det är inte för att jag känner med den som välte, utan för att jag vet hur det känns att vara i den situationen själv. Oftast är det så iaf.
En viss förståelse för hur andra känner det får jag ju av vissa situationer som jag själv befunnit mig i. Eller tror mig få. Jag utgår från att de känner så som jag kände.
När jag väntade på utredning (vilken startade 2015, när jag var 43), läste jag om diverse olika diagnoser och försökte applicera dem på mig. Det klart att det är MASSOR av saker som stämmer överens med hur jag upplever det eller tänker kring mig själv, när det inte finns ett sammanhang att applicera det på. Jag blev väldigt orolig när jag upplevde att det var väldigt mycket som jag tyckte stämde överens på psykopati. Men det handlar ju till stor del om HUR jag läser det och tycker att det passar in. Saker som oförmåga att planera, egoistisk sexualitet, aggressivitet, ovilja att följa sociala normer mm kunde lätt kännas igen när det tas ur sin kontext.
Jag försökte hitta den exakta texten jag läste, men fann den inte. Idag när jag iom utredning och efterföljande hälp hos psykolog och traumabehandlare fått en mycket bättre självkännedom iom att jag vet bättre hur jag fungerar och tänker, så ser jag tydligt att jag inte är psykopat. Men jag kan fortfarande få känslan av att jag kanske är det ändå i vissa situationer för att jag inte känner eller reagerar som förväntat (vilket någon skrev om 2011 i exemplet med hur NT-läkaren observerade reaktionerna hos en AS-person under utredning och drog slutsatser utifrån felaktiga grunder).
Den text HouseAspie skrev berör mig inte det minsta. Men jag började gråta när jag nästan körde på en kanin. Det förklaras av att det ena är en tankekonstruktion och det andra är en självupplevd händelse. Skulle det istället handlat om ett barn som blev
fasthållet medan någon slog med en hammare mot munnen
, vilket jag själv varit med om, så skulle det komma helt andra känslor i kroppen.
De tankar som rör sig i mitt huvud ibland skrämmer mig. Jag kan tänka fruktansvärda saker om andra, eller att det händer mig. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det (ok, det finns säkert någon situation där ALLA skulle göra något jättehemskt. Troligtvis under hot eller liknande där det inte verkar finnas någon annan utgång).
Det jag ville få fram av det där är att till och med att skriva/fantisera om väldigt hemska saker gör inte någon till psykopat/empatilös eller andra epitet. Det är handlingen som gör det. Så tänker jag om det.
Jag skulle nog skriva något mer, men glömde bort vad det var...
Jo: jag tror att vi många gånger glömmer av att de flesta av våra handlingar, hur vi tänker och agerar, även är situationsberoende på ett sådant sätt att det inte går att säga att en aspie MÅSTE agera/reagera på ett visst sätt i en given situation. Det som för tillfället utspelar sig inom oss är kanske inte samma just den dagen/stunden mm, vilket gör att det finns undantag till de flesta situationer. Det är helt självklart för mig, och ofta när NT tycker att jag borde vara si eller så i en viss situation bara för att jag är aspie, så visar det bara att de inte förstått min komplexitet. Det är för lätt att tänka att andra är på ett visst sätt bara för att de har samma diagnos. Jag är helt säker på att om 100 av oss fanns i ett rum, så skulle det finnas lika många olika personer. Det skulle finnas vissa drag som är jättestarka hos flera, men andra där de istället skiljer sig åt osv. Vissa kommer knappt prata med andra, medan vissa direkt finner något gemensamt som förenar dem. Bara för att jag är aspie är jag inte osocial. Men jag är jävligt petig med vem jag är social med, var jag är det och hur. Att gå ut på krogen och söka kontakt med någon som skulle vilja prata skulle aldrig funka till exempel. Men en random person på gatan, en expedit i affären eller liknande, där det triggats något hos mig som gör att jag vill prata med dem; kan jag prata med längre än den känner sig bekväm med (och utan att varken se eller kunna tolka de signaler den skickar ut för att visa att samtalet är eller är på väg att ta slut)
Det kan tyckas att skriver rena självklarheter, men jag ville ändå ge uttryck för dem.