AspergerForum

Jag var 21 (nästan 22) när jag flyttade hemifrån och det har väl funkat ganska bra tack vare att jag har boendestöd en gång i veckan.
Funkar väl sådär med ekonomin men jag överlever typ.

Jag tror att jag var 20 år när jag flyttade hemifrån. Om ingen hade tvingat iväg mig till olika ställen hade jag förmodligen fortfarande bott kvar hemma, tycker att det är svårt och jobbigt att ordna med allt vad en flytt innebär. Eller förmodligen hade jag nog kommit iväg på ett eller annat sätt då det var för jobbig miljö hemma, men det var inte lätt att förlika sig med det ansvar som det innebär att vara myndig och självförsörjande. Först idag klarar jag mig på egna ben.

Jag var 19 år när jag flyttade till min studentstad. Jag flyttade dock in i en nästan exakt likadan villa som jag hade bott i tidigare så övergången var inte särskilt omtumlande; huset var indelat i tre olika lägenheter på respektive plan med en gemensam tvättstuga i källaren, och det var dessutom min f.d. chef som ägde huset och bodde i den nedersta av lägenheterna så det hela var väldigt likt så som jag hade levt tidigare. Det hjälpte verkligen att bara dela tvättstugan med två andra lägenheter med människor i som jag dessutom kände, samt att ha allting mer privat, och att ha trädgård med äppelträd så klart.

Hej coffeeman86 och välkommen till forumet!

Jag flyttade till eget boende när jag var 24 år, genom att det var för opraktiskt att pendla med både tåg och buss tidiga morgnar och sena kvällar. Flyttandet funkade bra på alla sätt. Det enda jag hade problem med när jag just flyttat var att jag inte hittade till tvättstugan, utan det fick en person som hälsade på mig visa mig .

Lycka till så mycket med flytten, och hoppas du får enbart trevliga grannar!

Jag är 52 och bor i huset jag föddes, kommer förmodligen att dö här med, haha

geocache skrev:Hej coffeeman86 och välkommen till forumet!

Jag flyttade till eget boende när jag var 24 år, genom att det var för opraktiskt att pendla med både tåg och buss tidiga morgnar och sena kvällar. Flyttandet funkade bra på alla sätt. Det enda jag hade problem med när jag just flyttat var att jag inte hittade till tvättstugan, utan det fick en person som hälsade på mig visa mig .

Lycka till så mycket med flytten, och hoppas du får enbart trevliga grannar!

Tack så mycket för den trevliga hälsningen!

Jag var 20 och det har gått bra. Tycker inte det var så stor omställning. Lite fler räkningar att betala liksom.

Jag var 16, fast det hände då att jag var hemma på helgen, första sommaren (då jag var 17) bodde jag hemma om jag minns rätt.

Jag bodde inte ensam långvarigt då jag flyttade ihop med min nuvarande man då jag var 18 ca 6 månader efter att vi blev ihop. Det blev till hans etta på 40 kvadrat

Edit: började inte betala räkningar förrens jag var ca 19 då första och andra lägenheten stod ju på mamma och sen i början betalade jag helt enkelt till min man då pojkvän

Jag flyttade hemifrån när jag vara sexton för att börja gymnasiet - orkade inte pendla 1½ timme enkel resa mellan hemmet och skolan. Bodde sedan hemma ett år innan jag flyttade igen *krångel krångel*
Men det är väl först nu, samma år som jag fyllt nitton och flyttat för andra gången, som det känns som om jag verkligen flyttat, på riktigt.
Kan dock påpeka att det är moder min som betala hyra, försäkringar och.. typ allt?
Jag ser bara till att klara mig när det gäller mat, hygienartiklar, nöjen blablabla vad allt nu heter ^^

Mindes att det fanns en liknande tråd redan http:/ /www.aspergerforum.se/nar-flyttade-ni-hemifran-t16137.html



Moderator atoms - enär den här tråden nu är sammanslagen med den länkade bryter jag den.

19 - 20 ungefär, flyttade till studentkorridor. Flyttade inte för att jag behövde utan mer för att jag ville komma nära alla sköna kompisar jag skaffat där

Oj vad de flesta av er var unga... jag är 20 nu och har absolut inga planer överhuvudtaget på att flytta hemifrån. Sådana tankar ligger långt i framtiden och tror nog inte att jag hade fått mitt liv och alla måsten att gå runt om jag hade bott själv.

Knepigt det där... jag lär i alla fall vara lite äldre innan jag ger mig ut på okänd mark, hehe.

Jag flyttade ihop med någon direkt från mina föräldrars hem, tror jag var 20 år.
Nu är jag 29 och nu är det första gången jag bor själv.
Hade jag inte flyttat ihop med någon så hade jag nog fortfarande bott hemma så mamma är nog glad

I mitt fall så blev ja tvungen att flytta hemifrån när jag var 20. Hade socialbidrag, deltog i arbetsmarknadspolitisk åtgärd och plötsligt sänkte de delen av bidraget som gick till att betala hyra hemma.

Alltså tog i princip bort den. Så morsan tvingades flytta till en mindre lägenhet iom jag inte kunde betala för mig längre.

Jag har aldrig riktigt känt att jag haft rätt att bo hemma, känt mig som en parasit.

Min ''käre'' far förklarade för mig att enda anledningen till att man skaffade barn var för att få ut barnbidrag och jag som bara var 7 år vid den tidpunkten trodde ju honom, så min taskiga självkänsla vart ju inte bättre direkt, haha. Så jag tänkte väl ständigt på att flytta ngn annanstans eller rymma, men hade inte modet att göra det

17

Jag var 16, men första året var till ett Internat, sen tog jag brorsans lägenhet i stan sista åren på gymnasiet. Flyttade hem tillfälligt ett tag och sen skaffade jag ett hus. Men har alltid bott ihop med någon, vet inte hur det är att bo helt själv...

18.

Hej ! Jag flyttade hemifrån hösten 1996, då var jag 21 år...hade känt att -nä , nu vill jag slå mig fri och skaffa eget då, samma tid... Sen kom jag till en charmig liten etta i Sollentuna kommun. Vi var några stycken som var och tittade på den och jag och mina föräldrar kände att- slå till på den här




Mvh
C

Då jag var 16. Nu är jag 21. Men tre av de åren bodde jag på internat, och de flesta åren hittills som jag "bott hemifrån" har jag ändå varit hemma hos föräldrarna på alla lov osv. Så på nåt sätt känns det som om det var först i våras, då jag flyttade in i min få se... tredje "egna" hyresbostad, som det känns som att jag nu liksom på RIKTIGT flyttat hemifrån, eftersom det här också var första sommaren jag inte bodde hos föräldrarna. Boendestöd finns tyvärr inte i staden var jag bor, men får hjälp från Hemservice två gånger i veckan.

Jag flyttade när jag var 19år, nästan 90mil(bilväg) norrut för att läsa på universitetet(Luleå tekniska universitet). Rätt så jobbigt att vara så långt ifrån familjen, men att plugga kändes betydligt tryggare än att ge mig ut i arbetsvärlden...

19

33. Praktiska skäl. Både att bo kvar och att flytta. Både föräldrarna och jag hade djur, och skötseln underlättas av att man bor tillsammans. Pojkvän blev inte aktuellt förrän långt senare.

17