Hej essan!
Jag kan bara berätta om mina egna erfarenheter, men vill bara poängtera att vi alla ju är olika så vad jag upplevt som svårt i föräldrarollen inte nödvändigtvis måste vara det för andra med AS..
När jag väntade min dotter (hon var inte planerad) så var jag sjukligt rädd för förlossningen..Tycker i regel om att alltid ha en överblick över det som ska hända och att i förväg ha en bild i huvudet gör mig trygg..
När det var dags blev (dessvärre) alla mina värsta farhågor besannade, värkarna var förj-liga och förlossningen tog över 20 timmar. Trodde på allvar att jag skulle dö. Förlorade ca 2 l blod vid förlossningen för det var något fel när moderkakan skulle ut. De övervägde att ge mig blodtransfution men lät bli.
Var totalt slut efteråt och var för svag i kroppen för att orka resa mig upp efter förlossningen, det tog flera dygn innan jag förflyttade mig ur sängen.
Fick ingen kontakt med min dotter första veckorna då hon bara tittade efter sin pappa och inte verkade gilla mig alls. Hon var dock väldigt snäll redan från början och skrek väldigt sällan (tack och lov!)
Fick panik när vi skulle lämna sjukhuset för att jag var så rädd att göra FEL hemma. Kunde ju inget om bebisar och det var ju inte direkt så att man fick en manual med som angav när man skulle mata/byta/lägga osv. barnet.. Phu!
Har haft VÄLDIGA svårigheter med att veta VAD min dotter ville när hon grät. Har med rädsla att göra fel, (allt går totalt i baklås för mig när jag kommit på mig själv med att göra fel) försökt ALLA möjliga allternativ när hon grät. Frågade min barnmorska när jag var gravid hur man vet vad bebisen vill när den gråter och hon svarade att "det vet man bara när man är mamma" oki, kände mig j-ligt misslyckad när jag ALDRIG förstod eller kände på mig eller what-ever.
Började desperat tal-träna min dotter aktivt vid ca en månads ålder. Folk (släkt och vänner) skrattade åt det men jag var i DESPERAT behov av någon förmedling från henne vad hon ville. Blev galen av hennes skrik, stod helt enkelt inte ut med det!!
De sömnlösa nätterna var hemska. Kan inte med tillräkliga ord beskriva hur enormt mycket det tog på mitt psyke att behöva väckas flera gånger varje natt. Sover för övrigt j-ligt dåligt redan utan bebis. Antar att jag snittade runt 2-3 timmars sömn/natt de första månaderna.Gick runt som en zombie.
När min dotter log för första gången var det som något lossnade innom mig och jag fylldes för första gången av väldiga moderskänslor (då var hon runt en månad).
Vid sex månader började min dotter prata. "Pappa" var första ordet. Det gick fort frammåt och två månader senare kunde hon fem-ords-meningar.
Kan tillägga att jag var väldigt ung och utan AS-diagnos när jag fick min dotter, så det kanske gjorde allt svårare. Men idag är jag oendligt tacksam att jag har henne. Har fått mycket hjälp av mina föräldrar också ska jag poängtera,de har varit ett underbart stöd och hjälp.
Idag är hon stor (undrar vart åren tagit vägen) och känns mycket som en syster faktiskt. Älskar henne över allt annat och är väldigt glad att jag fick min diagnos sent för hade jag vetat vilka svårigheter föräldraskapet innebär innan jag blev gravid så hade hon inte funnits..