AspergerForum

Hur vet man när man är kär då?

Vissa säger att det skall kännas med en gång, andra att det är något som växer fram. Men kär är man väl när man själv känner att man träffat en tjej/kille som man tycker väldigt mycket om, och vill vara ihop med.

Första gången jag träffade min flickvän tyckte jag mest att hon var väldigt söt och trevlig, men kände ändå någonstans att det kanske kunde bli något mer, eftersom hon var så gullig och vi båda förstod varandra, eftersom vi hade as.
Sedan umgicks vi under hela sommaren och jag blev mer och mer övertygad om att det var henne jag ville ha, helt enkelt därför att vi passade så bra ihop, och kände oss trygga tillsammans.

-Ju mer tid som går, desto starkare blir kärleken, känns det som, så inte behöver man vara blixtförälskad vid första ögonkastet, för att det skall vara rätt!

En del i att veta att man är kär på riktigt är för mig att:
* Sakna personen i fråga när hen är borta.
* Ofta prata om personen i fråga.
* Alltid bli glad när man träffar henom.

Jag vet att jag är kär när jag konstant har känslan av att ha överdoserat min astmamedicin (bricanyl) d v s när jag är konstant skakig, ofokuserad, stressad och saknar hungerkänslor.. Sen tänker jag ju givetvis på personen hela tiden med och blir svettig i händerna när personen i fråga närmar sig..

Låter allvarligt. Borde berättiga till sjukspenning.

Det är ett minst sagt skrämmande tillstånd. Men det var länge sen jag kände så sist.. Har inte så lätt att bli kär.

Samma här. När jag var yngre blev jag lättare kär för då räckte det med att nån var lite snygg eller spännande. Nu är det väldigt sällan nån lyckas väcka mitt intresse. Tack och lov, får man väl lov att säga! Jag brukar också få svårt att tänka och koncentrera mig då och jag behöver inte precis några extra problem med hjärnan.

Ha,ha.. Nej fler sådana problem behöver jag verkligen inte heller! Skulle aldrig kunna tänka mig att bo ihop med någon igen. Har haft några långa förhållanden men bara ett sambo-förh, vi bodde ihop i 5 år, något jag i efterhand kan tycka känns avlägset. Han var 10 år äldre, har hört att det är vanligt att tjejer med AS dras till äldre killar. Vad har du för erfarenhet, stämmer det ofta eller?

Jo, jag har alltid föredragit äldre. Jag stod inte heller ut att bo ihop med nån. Blir väldigt stressad om jag aldrig får vara ifred. Avskyr dessutom prylar, böcker, papper, skivor etc. Egna är illa nog, andras blir rent outhärdligt.

jag är kär nu. tror jag. det är iaf en man som jag gillar och tänker mycket på. men jag vet inte om jag är kär iaf, eller om jag bara inbillar mej att jag är det. i vilket fall så vill jag helst slippa att känna som jag gör, för det är "i vägen" och jag kan inte koncentrera mej. han vet om att jag gillar honom "mer än vad jag borde". när det gäller mej så verkar det vara så att jag gillar äldre män. denna man i mitt huvud just nu är 16 år äldre (undra om det är perverst). han gillar inte mej på samma sätt som jag gillar honom. han kanske inte gillar "lamkött", och så tycker han nog innerst inne att jag är konstig (även om han svarade att han tycker jag är söt) och vill inte lära känna någon som jag mer (han vet om att jag har AS). så jag får bita ihop och försöka tänka på mågot annat.

Vore praktiskt om det fanns nån medicin mot detta förälskelsevirus som plötsligt kan drabba en utan förvarning, eller hur?

Som det är nu kan man bara hoppas att det går över av sig självt och önska ett "krya på dig".

Hör ni tjejer, ni måste väl tänka på aspergianernas fortlevnad?

He,he.. Det lär inte bli några aspergianska avkommor från mig i a f, tycker det är svårt att ta hand om mig själv. Men jag har en dotter sedan tidigare, hon bor varannan v hos mig. Hon har inte AS men är väldigt,väldigt konstnärlig och ganska musikalisk. Tycker oftast att jag är en ganska misslyckad mamma, är i behov av mycket ordning och struktur så leksaker överallt är väl inte drömmen precis. Men som tur är så blir barn äldre och lär sig ta hand om sig själva mer och mer. Hon är väldigt snäll och väldigt mogen för sin ålder, duktig i skolan och populär bland vänner. Det är underbart att se! Finns det några andra här som har barn?

Tycker det med Inger.
Tack!

Jag tänker dra mitt strå till att inte hjälpa till att överbefolka jorden. Så jag vill inte ha några barn.

Verkar stå mer och mer klart att det är NT-tjejerna man måste klara att nå fram till om man vill ha barn också...

Jag kanske är väldigt orepresentativ för männen också, längtan efter barn är kanske ett av mina största NT-drag?

Jag vet i alla fall två Asperger-tjejer som gärna vill ha barn och vet flera som redan har det. Dock blir de lätt utschasade av allt jobb det innebär.

Själv har jag aldrig haft någon sådan önskan. Jag har också fullt upp med att bara ta hand om mig själv och mina tre suckulenter.

catasa skrev:jag är kär nu. tror jag. det är iaf en man som jag gillar och tänker mycket på. men jag vet inte om jag är kär iaf, eller om jag bara inbillar mej att jag är det. i vilket fall så vill jag helst slippa att känna som jag gör, för det är "i vägen" och jag kan inte koncentrera mej. han vet om att jag gillar honom "mer än vad jag borde". när det gäller mej så verkar det vara så att jag gillar äldre män. denna man i mitt huvud just nu är 16 år äldre (undra om det är perverst). han gillar inte mej på samma sätt som jag gillar honom. han kanske inte gillar "lamkött", och så tycker han nog innerst inne att jag är konstig (även om han svarade att han tycker jag är söt) och vill inte lära känna någon som jag mer (han vet om att jag har AS). så jag får bita ihop och försöka tänka på mågot annat.

Varför grubbla så mycket? Du gillar honom och då är det väl bara att försöka lära känna honom bättre, kanske gå på restaurang, eller något annat mysigt. Tids nog visar det sig nog både om han är intresserad av dig, och om ni är "ämnade" för varandra!
Klart det inte är perverst, med 16 års ålderskillnad, om båda är sådär en 21+, inte som jag ser det i varje fall.

-Lycka till, och se det inte som ett problem, att gilla någon. Se det som en möjlighet istället!

*håller tummarna för dig*

erm, tyvärr så är det mycket mer komplicerat än så. han vill inte vara mer än vänner. jag försöker göra allt som går att göra för att inte tänka på honom. blir så att jag måste sluta gå dit där jag har träffat honom.
att vara olycligt kär gör ont.

Om det finns fler med ungar? Jodå, två pojkar, en aspie och en NT, väldigt olika men lika fina. Är numera förfärligt familjekär, pojkarna har varit hos mormor en vecka och det känns så tomt...

Åldrar, farsan var 15 år äldre än morsan, som jag på gamla dar börjat inse hade någon autismspektrumstörning.

Morsan min kanske är aspie eftersom pappa är 9 är äldre än henne.
Jag vet inte om någon av dem är aspie, men de tänker bra tycker jag

Men jag kan märka drag hos dem iaf.

Barn har jag, en son som bor hos mig varannan vecka.

Att vara kär är inte kul, håller med Inger att det borde finnas medicin mot sådant. Kanske vi kan ta och uppfinna det?

Jag tänker ibland att jag kanske vill ha barn såsmåningom. Jag tror jag skulle kunna klara det känslomässigt, att förstå barnets behov och så, men skulle nog ha svårt att få livet i stort att gå ihop. Svårt att kombinera med mina behov av ensamhet, lugn,trygghet, balans och struktur. Egentligen längtar jag nog mer efter att tillhöra en familj ( har väldigt dålig kontakt med och förståelse från min egen ) än att vara vuxen i en.

Jag undrar om det är många här som har AS och barn/ familj ? Hur går det för er i såna fall ? Vad är svårast ?

Hej essan!
Jag kan bara berätta om mina egna erfarenheter, men vill bara poängtera att vi alla ju är olika så vad jag upplevt som svårt i föräldrarollen inte nödvändigtvis måste vara det för andra med AS..

När jag väntade min dotter (hon var inte planerad) så var jag sjukligt rädd för förlossningen..Tycker i regel om att alltid ha en överblick över det som ska hända och att i förväg ha en bild i huvudet gör mig trygg..

När det var dags blev (dessvärre) alla mina värsta farhågor besannade, värkarna var förj-liga och förlossningen tog över 20 timmar. Trodde på allvar att jag skulle dö. Förlorade ca 2 l blod vid förlossningen för det var något fel när moderkakan skulle ut. De övervägde att ge mig blodtransfution men lät bli.

Var totalt slut efteråt och var för svag i kroppen för att orka resa mig upp efter förlossningen, det tog flera dygn innan jag förflyttade mig ur sängen.

Fick ingen kontakt med min dotter första veckorna då hon bara tittade efter sin pappa och inte verkade gilla mig alls. Hon var dock väldigt snäll redan från början och skrek väldigt sällan (tack och lov!)

Fick panik när vi skulle lämna sjukhuset för att jag var så rädd att göra FEL hemma. Kunde ju inget om bebisar och det var ju inte direkt så att man fick en manual med som angav när man skulle mata/byta/lägga osv. barnet.. Phu!

Har haft VÄLDIGA svårigheter med att veta VAD min dotter ville när hon grät. Har med rädsla att göra fel, (allt går totalt i baklås för mig när jag kommit på mig själv med att göra fel) försökt ALLA möjliga allternativ när hon grät. Frågade min barnmorska när jag var gravid hur man vet vad bebisen vill när den gråter och hon svarade att "det vet man bara när man är mamma" oki, kände mig j-ligt misslyckad när jag ALDRIG förstod eller kände på mig eller what-ever.

Började desperat tal-träna min dotter aktivt vid ca en månads ålder. Folk (släkt och vänner) skrattade åt det men jag var i DESPERAT behov av någon förmedling från henne vad hon ville. Blev galen av hennes skrik, stod helt enkelt inte ut med det!!

De sömnlösa nätterna var hemska. Kan inte med tillräkliga ord beskriva hur enormt mycket det tog på mitt psyke att behöva väckas flera gånger varje natt. Sover för övrigt j-ligt dåligt redan utan bebis. Antar att jag snittade runt 2-3 timmars sömn/natt de första månaderna.Gick runt som en zombie.

När min dotter log för första gången var det som något lossnade innom mig och jag fylldes för första gången av väldiga moderskänslor (då var hon runt en månad).

Vid sex månader började min dotter prata. "Pappa" var första ordet. Det gick fort frammåt och två månader senare kunde hon fem-ords-meningar.

Kan tillägga att jag var väldigt ung och utan AS-diagnos när jag fick min dotter, så det kanske gjorde allt svårare. Men idag är jag oendligt tacksam att jag har henne. Har fått mycket hjälp av mina föräldrar också ska jag poängtera,de har varit ett underbart stöd och hjälp.

Idag är hon stor (undrar vart åren tagit vägen) och känns mycket som en syster faktiskt. Älskar henne över allt annat och är väldigt glad att jag fick min diagnos sent för hade jag vetat vilka svårigheter föräldraskapet innebär innan jag blev gravid så hade hon inte funnits..

Tack för din berättelse .. Det var väldigt intressant att läsa.

Jag tror också jag skulle ha lite svårt att intuitivt förstå hur man ska ta hand om ett barn. Jag är också rädd för att jag skulle tröttna, ångra mig eller inte kunna knyta an till barnet, om jag blev mamma. Det är ett så stort ansvar att vara förälder och jag vill vara någorlunda säker på att jag kan ge mitt barn en bra uppväxt.

Hur gammal är din dotter nu ? Bor du ensam med henne ?