När jag växte upp klarade jag bara av kramar om det var JAG som ville kramas, alltså på mina villkor. I tonåren tvångskramade mina kompisar mig tillsdess att jag lugnade ner mig, egentligen kan man väl säga att jag lärde mig att stänga av. Jag KAN kramas, eftersom det ingår i det sociala t.ex med släkt och vänner, samt att det är ett sorts ömhetsbevis. Men VILL jag kramas? njaaae... tja, varför inte, men ja skulle hellre göra något annat många gånger.
Min karl sedan tre år tillbaka är NT men äldre änn mig och utav den gamla generationen så han är inte heller så kramig utav sig. Ibland vill han dock kramas, till mitt förtret för jag klarar inte jämt utav att stänga av mig själv när han ska hålla på.. då blir jag förbannad, ärligt talat.
Min mamma är mitt livs stora kärlek men jag har jättesvårt för att kramas med henne.. egentligen vill jag men jag klarar inte av det, så det brukar bli en hej och en hejdå-kram.
Allmänt så är jag ingen hejjare på att vara fysisk, i tanken är jag väldigt intim och kramig, t.om kelig och ömsint, men i verkligheten sker det väldigt sällan. Den som får ta emot mest gos är min hund, det är en nivå som är lagom för mig
I mitt liv är allting antingen eller, så antingen blir jag som en ispinne om någon ens tänker tanken på att ta i mig, eller så kastar jag mig över folk, vilket oftast blir min sambo, men då känner jag mig som en klängranka.. och det gillar jag inte.
Många gånger skulle det kännas skönare, lättare att leva med en människa som var mera lik mig, NT eller inte.