Inger skrev:Efter att jag fått min diagnos så tipsade jag honom också och han fick en i våras. Många pusselbitar föll på plats för honom då.
Men det gäller att framföra det vid 'rätt' tillfälle, eftersom saken kan vara lite känslig och det inte är säkert att personen är öppen för de tankegångarna. För mitt ex tog det nog minst ett år från det att jag först nämnde det tills dess att han hade accepterat tanken tillräckligt mycket för att vilja göra en utredning.
I ett års tid har jag emellanåt funderat i de här med Asperger och min pojkvän som jag nu funderar. Men jag har inte vågat ta upp det med honom. Jag hade ingen kunskap om Asperger före jag såg ett Tv-program om en kvinna asp. Det var så många av hennes egenskaper som helt stämde överens med min pojkvän. Sedan har jag glömt bort det igen när allt till synes har gått bra.
På lördagen efter att han skrev att han förskjuter, mig skrev jag i ett mail, som jag sände honom, vad jag funderade på att är orsaken till att han reagerar som han gör. Jag har ingen aning om hur han reagerade på min tankar nu. Eftersom jag är förskjuten förstår jag att det betyder att vårt förhållande är slut, så jag har inte tagit någonkontakt med honom efter att jag sände mailet.
Eftersom min pojkvän studerat specialpedagogik så har han kunskap om Autism och andra störningar som kan finnas på det här området. Jag tror bara att han tänkt att det är problem man har när man växer upp. Jag tror att han inte har tänkt på att det är något som man lever med hela livet.
Detta osjälviska handlande indikerar att han tycker om dig och sätter din säkerhet före sitt eget behov av att vara tillsammans med dig. Förskjuta var ett gulligt uttryck. Som ur en gammal roman. Väldigt ridderligt av honom.
Min pojkvän har visat jättestor omtanke om mig. Jag har aldrig fått så mycket kärlek av någon förut. Så jag tror att han tycker om mig.
Om du har ett så stort behov av ömhet så har du nog satsat på fel häst, om man säger så...
Det märkliga är ju att allt har gått bra om jag först säger att nu vill jag ha kram eller nu vill jag bli smekt eller om jag först säger att jag har behov.
Var kommer detta behov av fysisk ömhet ifrån? Har du alltid haft det? Var dina föräldrar väldigt kramiga?
Jag vet inte om jag alltid har haft så här stort behov av ömhet som jag har nu. Visst har min mamma och pappa kanske visat mera kärlek mot varandra än vad många gjorde förr i tiden. Men jag tror inte att det beror på det att jag har behov av ömhet.
Jag tror att det är det att jag levt i ett äktenskap med psyksikt och fysiskt våld som gör att jag har så stort behov av kärlek. Efter skilsmässan var det länge som jag inte alls ville veta av någon man. Nu när jag blir smekt och när jag får smeka känns som om man skulle plåstra om såren. Och det är jätteskönt.
På mina fråga: Är det svårt för er om er partner plötsligt vill kelas och smekas? Svarar du:
Ja, hugaligen! Ibland (typ nån gång om året) kan det gå bra om jag är på rätt humör och har det programmet aktivt. Och vid de tillfällena föredrar jag att vara den som vidrör.
Så tror jag att min pojkvän har haft det också.
Följande fråga: Plötsligt kommer och tar er i handen när ni är ute och promenerar?
Samma där. Om jag mot förmodan skulle vilja hålla nån i handen vid sällsynta tillfällen (eller hellre: under armen) så vill jag att det ska vara på mitt initiativ. Innan jag visste att jag hade AS så tyckte jag själv att jag 'borde' gilla att hålla handen som 'alla andra' och undrade vad det var för fel på mig som kände mig som inlåst i fängelse av att vara tvungen att hålla i nån.
Min pojkvän skrev ju också: " det är något fel på mig"
Inger du skrev om att bli smekt i ansiket så här:
Ja, mycket obehagligt, utom vid extremt sällsynta tillfällen. Det är alltför intimt och skulle kännas som en våldtäkt om nån bara skulle få för sig att göra det utan vidare.
Det var en gång som min pojkvän sade likadant åt mig. Han sade att jag våldför mig på honom när jag rör vid honom. Efter det har jag försökt att hålla mig i skinnet. Men senast vi träffades så älskades vi och då smekte jag honom i ansiket efteråt. Det kände så skönt för mig att få göra det men antagligen inte för honom.
Oo. vad jag ångrar vad jag gjort nu när jag förstår vidden av det hela.
På min fråga om det är obehagligt att bli smekt i andra situationer än när man älskas skriver du.
Mycket! Antingen tycker man att beröringen är obehaglig i sig och därmed fysiskt plågsam (beröringskänsliga Aspergare föredrar nästan alltid hård/fast beröring framför lätt, om man måste ta i varann öht) eller också väcker det alltför känsliga känslor som möjligen kan accepteras i nån väldigt intim situation (t ex efter att man älskat, om man inte somnar direkt), men absolut inte till vardags eller ute bland folk! ?
Min pojkvän har sagt att han tycker det är obehagligt när jag tar i honom för lätt!
Hur är det om er partner till både vardags och fest vill gå i armkrok eller hand i hand när ni är ute. Kan det inte bli en rutin som ni vänjer er med?
Jag fråga:Hur förtjusta är ni i att kyssas?
Måttligt.
Det har jag accepterat.
Min nästa fråga var: Kan beröring kännas så att ni kan tappa besinningen? Och du svarade:
Om den är lätt och vid fel tillfälle kanske, annars reagerar jag mest så bara när jag blir bländad. Men jag vet att det inte alls är ovanligt bland Aspergare att ha stora problem med beröring. Många av oss är extremt känsiga för beröring och/eller andra sinnesintryck. Vissa hyperkänsliga - som i normala fall är sinnebilden av pacifism och bokstavligen inte kan göra en fluga förnär - kan ibland mot sin vilja förvandlas till Hulken när man utsätts för något som upplevs som alltför plågsamt rent fysiskt. Eller bara så lider man i tysthet och hoppas att det ska gå över så fort som möjligt.
Det är väl det som min pojkvän var rädd för, att förvandlas till Hulken. Han tycker att jag lidit tillräckligt i mitt äktenskap och han vill inte åstadkomma nytt lidande för mig.
Jag förstår att det är av omtanke om mig som han gjort det han gjort när han förskjutit mig.
Mitt råd: skaffa en katt.
Det är väl det jag skulle behöva göra.
Jag måste vara en kattmänniska själv. Jag tycker om att bli smekt som katten. Och när jag vill bli smekt smeker jag precis så där som katten när han stryker sig mot människan! Jag borde lära mig av katten att istället säga mjau när jag vill bli smekt. Och så tycker jag ju att det inte är djurvänlit att ha en katt i stan.
Varför gör jag mig egentligen så mycklet bekymmer om det här när jag är förskjuten. Jag borde ju kunna lämna allt bakom mig.
Men ju mera jag får veta, desto mera börjar jag förstå och jag lider för att ha åstadkommit denhär situationen för min pojkvän.