Intressanta studier. Du har inte länk möjligtvis — eller tror du kan ge några när det blir möjligt?
En bit på väg, och det får man tacka för som du beskriver det. Men det finns mer:
mar0der skrev:En överkänslighet på neuronal nivå i hjärnan kan vara förklaringen till att sinnesintryck triggar känslocentran i hjärnan väldigt starkt i en annars neutral situation, men här kommer semantiken in, för detta innebär väl ändå att det ej möjliggörs en förståelse för känslo- och tankeläsning/förståelse (theory of mind)? Det som skiljer är förklaringen till 'oförståelsen'? Alltså blir det en brist av förmågorna mentalisering och central coherence som de är definerade idag men bristen beror på en överkänslighet snarare än en underkänslighet.
Den varianten finns, har jag märkt. Också i versioner som att man kan tolka in för mycket, så att "förståelsen" för den andra delvis blir fantasier, eller att känsligheten är äkta men svår att nyttiggöra eftersom man inte kan skilja mellan den andras känslor och sina egna. Men jag vet också (av såväl egen som andras erfarenhet) att varianten med "för mycket"
genuin förståelse (mentalisering) finns. För stor i förhållande till sin egen centrala koherens och struktureringsförmåga eller till vad man känslomässigt kan avskärma sig mot så att man orkar, och hursomhelst till de sociala normerna. Men likafullt möjlig att nyttiggöra i högsta grad som "lyssnare", "klok" och så vidare — privat eller i ett yrke — åtminstone tills man har slitit ut sig i brist på verktyg för att sätta sina nödvändiga gränser.
Sedan kan det förstås vara olika, till och med rakt motsatt, även hos samma människa efter fas i livet, dagsform, situation med stressnivå, vad man är fokuserad på, vad man just där kan dra för nytta av tidigare erfarenheter och så vidare.
mar0der skrev:Däremot är denna förklaring extremt viktig för alla personer med just asperger/autism och deras självbild och självkänsla eftersom det trots att det innebär ett 'handikapp' beror på att man inte nödvändigt lider brist på något, utan tvärt om har för mycket av något.
Just denna förklaring är vad jag förstår fortfarande ofullständig, som sagt. Men beträffande att slå hål på slagordet "aspergare har ingen empati": bra för självkänslan, javisst; men för många av oss också viktigt för att det allmänheten ofelbart ser framför sig när den hör ordet "ingen empati" är en hjärtlös iskall robotvarelse, och för att de forskare som har drivit tesen "aspergare har ingen empati" verkligen har gjort ett bra jobb med att hitta en enkel klatschig "förklaring" som slog an, grodde in sig och som folk nu inte är benägna att lämna för någon komplex och svårbegriplig modell som innefattar minsst lika stor variationsbredd som den för normala människor — som de inte kan greppa redan den.
************************
Beträffande variationsbredden, för tydlighetens skull: jag talar om aspergare = folk som uppfyller aspergerkriterierna, med nödvändiga marginaler för sådana rön som god forskning har gjort sedan de kom till om till exempel kvinnor, logik under symptomnivån och kompensationsstrategier. Om man sedan borde splittra diagnosen är en annan diskussion, som forskningsläget förövrigt inte verkar moget för.
Och jag talar om känslomässig förståelse, perception eller resonans — inte om intellektuell deduktiv "förståelsekompensation", även om det redskapet naturligtvis
också kan vara inblandat för dem av oss jag talar om och det enda tillgängliga för andra av oss.