Björne skrev:Nej, det har du självklart inte. Det är så det brukar fungera i de flesta förhållanden. Är man bara lite flexibel och har förståelse för sin partners känslor löser man de flesta problem. Två egenskaper som aspergare inte är kända för att vara experter på.
Risigt, Björne... Jag fattar poängen, men jag upplever oftast saken tvärtom, att jag som aspergare hela tiden måste anstränga mig extra mycket för att både förtydliga mina egna känslor och träna på att förstå min partners. Det är en form av flexibilitet som är rent utmattande.
Det är jag som måste blottställa mig, sätta ord på det jag känner och be om hjälp att tolka dem och det är rätt jobbigt att behöva göra det ibland, även om det är nyttigt. Jag har
precis lika dålig förståelse för mina egna känslor som för min partners, så det är inte frågan om ett ointresse, utan en brist på förståelse, helt enkelt.
Neurotyper är ju inte heller direkt kända för att vara ärliga och rättframma i sin kommunikation, och eftersom just svårigheten med flexibilitet och tolkning är
en del av vårt funktionshinder så är det en ev. NT-partner som måste anpassa sitt språk, eftersom hen har bäst förutsättningar.
Det är inte konstigare än att anpassa dörrtrösklarna för en partner som sitter i rullstol.