Björne skrev:Bror Duktig skrev:Men det betyder väl inte att det är de enda scenarierna i världen. Mannen kan bli impotent och tappa sexlust p.g.a. sjukdom och hormoner han med. Där gäller samma som för kvinnan med hormonerna, enligt mig.
Visst, ta det som exempel då. Förstår du att den kvinna som lever ihop med en sådan man kommer bli sur och grining om hon aldrig får sex? Att det kommer vara väldigt jobbigt för henne ifall hennes man
väljer att inte köpa viagra på apoteket eller testosteronsprutor (män får hormonbrist ibland också)?
Jag skulle aldrig bli sur eller besviken om min man väljer att inte köpa tveksamma mediciner om han skulle bli impotent.
Fast vad jag förstått (det kan vara fel) så är det skillnad på tappad sexlust och impotens?
Oavsett vilket, så får man hantera eventuella problem då de uppstår (beroende på vilket problemet är), och jag skulle kanske t.o.m. avråda från sådant som Viagra om det har trista biverkningar men min man säger att han vill prova (jag har inte läst om preparatet, så jag vet inget om ifall det är farligt på något sätt). På samma sätt som min man säger att han kan stå ut med vissa jobbiga saker som följer med att jag väljer att inte äta SSRI och Stilnoct mer (har ej med sex att göra, men måste stås ut med ändå). Han menar att det faktum att jag kommer bort från medicinerna väger tyngre.
Ja, där finns möjlighet till ett exempel till som vi här på forumet är kända med: Den som äter SSRI kan drabbas av tappad lust eller sexuell oförmåga. Bör den sjuke välja att sluta med medicinen då, eller bör båda parter prata om problemet och försöka hitta alternativa lösningar? Kan den andra stå ut med sämre eller inget sex när den vet att den andra är sjuk och det beror på medicineringen? Jag skulle kunna det. Bara min partner pratar med mig, och vill ha närhet på andra sätt.
Att ta hormoner för hormonbrist är en sak om man har konstaterad sjukdom, men sjukvården ger dig INTE en enda liten hormon bara för att du har fått obalans i hormonsystemet p.g.a. graviditet, utbrändhet eller nästan whatever. Kvinnor i klimakteriet (och de som fått könskörtlarna borttagna) kan dock få hormoner, där testosteron kan tillföras för högre sexlust. Det trista med testosteron, är att de som tar det också ofta då får skäggväxt och tappar hår på huvudet som män (det kan man ändå, men testosteron gör det mycket värre). Är det då självklart att kvinnor ska riskera flint och skägg, för att få sexlust? '
Man bör veta att om man har t.ex. sköldkörtelsjukdom och tar de syntetiska hormoner som finns, så betyder det inte att man blir helt frisk och symptomfri. Så det är inte bara att tillföra hormoner så är allt bra.
Jag är kvinna, och nej, jag skulle inte bli sur och grinig om min man drabbas av något som ändrar sexlusten eller förmågan. Och han får som sagt då gärna välja att inte köpa Viagra om han ser skäl till det (mediciner är ju inte bara något man sätter i sig hur som helst och tror är riskfria).
Däremot som jag skrev, om han skulle vägra sex av luddiga anledningar, men sitta och runka framför porrfilm på datorn, så skulle det kännas dåligt.
Visst kan det vara trist om det händer något så att ena parten tappar sexlusten, men det måste väl gå att lösa (om man vill vara ihop)? Om den som tappar lusten bara är bortstötande och inte pratar om det (om orsaker eller om hur det känns), och aldrig vill ha närhet alls, så förstår jag att det blir jävligt surt i förhållandet. Om den som vill ha sex börjar tjata väldigt mycket, och göra närmanden när den andra HAR pratat om problemet, så kan det också bli surt, och leda till att det blir slutet och noll kel eller prat.
När jag besökte ett annat forum, kunde jag läsa om flera som trots att partnern sagt att den inte ville, försökte ta av kläder, tafsa (när partnern sade nej), ligga i sängen och plötsligt försöka köra in snoppen när frun halvsov o.s.v. Vissa tjatade om sex oavbrutet, och när frun "släppte till" och mådde dåligt över det (för den som inte verkligen vill ha sex, känns det ofta verkligt dåligt att ha det ändå), trodde mannen ändå att hon hade det jättemysigt och att de hade en jättefin gemenskap (medan den kvinna som skrev om det, skrev att hon hade gråtit under akten för att hon tyckte att den närhet man kunde ha, blev förstörd av tjatet och fokuset på sex och för hennes del kom de längre och längre från varandra och en lösning i stället, när de hade sex på det sättet). Det öppnar ju inte precis för att man kan tala om problemet, eller någonsin hitta en vettig alternativ lösning.
Samma gäller förstås åt båda hållen. Och som jag försöker peka på, så blir inte alls "felet" gjort alltid av den som inte får sex, utan det beror helt på hur situationen ser ut, hur båda agerar, vad som är anledningen till tappad sexlust.
En sådan här sak går inte bara att säga att alla blir sura och griniga om de inte får sex, och den som inte vill/kan borde göra vad som helst för att klara sex.