AspergerForum

Hej!!

behöver lite hjälp. har haft ett förhållande i 2.5 år med en som har aspberger/adhd. En mycket lugn person som hellst sitter framför datorn.
Älskar han väldigt mycket och älskar hans lugn..
Problemet är ju att det är väldigt svårt att få en relation att fungera, just nu så är vi inte tillsammans pga att jag inte orkade med avsaknad av rutiner så som att diska,städa,laga mat, ta egna intiativ osv.

Jag skulle gärna ha tips om vad som kan göra det enklare att leva i ett förhållande med en aspis, då jag älskar han och vill dela livet med han så är det hårt att allt faller pga en diagnos..

På något sätt ska det väl gå att få ett normalt liv iaf?? Har kämpat nu i flera år och försökt nå fram till han ordentligen och försöka skapa rutiner men nu sitter jag fast...

alla tips är välkommna, både av folk som har diagnosen och vet vad dom behöver samt de som lever med aspisar...

tacksam för svar mvh angelica

Moderator: Slog ihop tråd och ändrade samtidigt rubriken något.

Ja, det var en svår fråga. Det kan vara så att det aldrig går att få ett "normalt liv" om man lever med en som har AS. Särboliv skulle jag spontant gissa funkar bäst.

Ett problem kan vara att du behöver mer närhet än han.

Jag antar att du redan pratat med honom om vad som inte fungerar? Tycker han att det är ditt problem el kan han helt inte ändra sina vanor?

Han skulle kunna ansöka om en boendestödjare. Det är någon som kommer hem och hjälper en med att komma igång med städning, betala räkningar etc.

Vad mat betr så är det mestadels min man som lagar mat. Jag är nöjd med att leva på sallad, yoghurt och bröd, men han vill ha varm, lagad mat.

Han är i vilket fall en lycklig man, hoppas han inser det. Vi är fruktansvärt många lugna, fina och goa aspergermän som just aldrig blir sedda. Har du någon syster? *ler*

Jag bor ihop med en NT, nog för han jobbar aktivt på att jag ehh hur ska man säga det utan att missförstås att jag ska bli bättre (må bättre, klara saker enklare etc etc)

men det är svårt att ge råd då man inte vet närmare hur han och du är.
tex är/var min fästman pedant, jag kan inte hålla det städat men genom att vi bott ihop i ca 3 år så har jag blivit bättre på att städa och han kan ha det lite stökit utan att bli tokig.
däremot gick det mkt bättre för oss när vi flyttade till en tvåa istället för att bo i en etta.

så om nån vart less på den andra kunde man gå till ett annat rum, men har mer plats helt enkelt. så om ni bor för trångt kanske ni kan försöka på en större lägenhet, vet ej om man kan söka större boende enligt LSS men nån annan kanske vet.

Vi bodde tillsammans förut men märkte fort att det ej fungerade. tex att hans uppgift var disken men det kom alltid andra saker emellan som ett intressant program på discovery tex..

och alla personer är ju individuella så jätte svårt att säga exakt hur man ska göra.. det jag känner svårt för är vad som är sjukdom och vad som är gömma sig bakom sjukdommen.. eric hade väldigt lätt att skylla på sin sjukdom så fort han vart konfronterad för saker..

Sen funderar jag mycket det där med att kunna känna känslor.. enligt diagnosen kan man ju inte göra det, men om folk kan gråta så anser jag att dom har känslor..

Jag har Asperger/ADHD och bipolär (kallades tidigare manodepressiv) och bor ihop med en NT (sen 15 år tillbaka).

Vi har det stormigt emellanåt, men ett tips som jag kan dela med mig av är att skriva listor med vad som behöver göras (för tillfället/dagligen/varje vecka osv).

För mig har det fungerat så bra att jag sällan behöver dem numera, jag har lärt mig (ganska bra) från listorna vad som behöver göras, men tänk på att varje punkt på listan måste anpassas till vad din partner kan (och behöver lära sig att göra).

Oftast är det bättre med många (väl specificerade) punkter på listan och prioritetsordning (en del saker måste göras ganska omgående, andra kan vänta en kortare eller längre tid).

Det finns en del saker du själv måste göra för att din partner inte kan göra det eller se att det behöver göras.

Använd aldrig kan du gå ut med soporna/dammsuga osv (för det ger bara svaret, klart jag kan), använd istället Snälla, gå ut med soporna/dammsug osv.

Om han (som jag) arbetar med problemlösning, så kan han vara så inne i det så att inget annat existerar under tiden, då är det tyvärr bara att vänta på att han blir klar och är tillbaka i din värld. Blir det en akut kris (extremt exempel det brinner), så måste du avbryta och titta honom i ögonen för att få kontakt...

Jag är 100% övertygad om att han kommer alltid att älska dig, en Aspergerperson är något av det mest trogna som finns.

Det är inte "enligt diagnosen" man inte ska kunna känna känslor, bara enligt många felunderrättades bild av vad diagnosen handlar om. Precis som du har märkt med din pojkvän så kan vi i alllra högsta grad ha minst lika mycket känslor som någon annan.

Som du förmodligen vet egentligen är också sjukdom fel ord. Sjukdomar är något som går att bota och bli frisk från, och det är inte Asperger. Det är ett syndrom, ett lite annorlunda sätt att fungera. Som ofta är handikappande därför att världen är byggd för totalt utifrån det vanligaste sättet att fungera, så att vi får våra förutsättningar begränsade och beskurna.

(Världen skulle däremot kunna botas från det, om den var intresserad av att lyssna ordentligt på hur vi fungerar och bygga bort trösklarna och hindren så som skulle krävas. Men omvärlden har väldigt svårt för att lyssna på oss, och medverka till att vi får goda förutsättningar att komma till tals.)

mostlybright skrev:Sen funderar jag mycket det där med att kunna känna känslor.. enligt diagnosen kan man ju inte göra det, men om folk kan gråta så anser jag att dom har känslor..

Nytt trollningsförsök?

Det där var det dummaste jag hört. Många med AS är snarare känslomässigt turbulenta med intensiva känsloliv. Problemet är att man inte oftast delar känslor med andra som grupp, man har sina egna och identifierar sig inte med andras känslor ens om man kan tyda/förstå dem.

Hans resonemang är kanske konkret effektivitet?
Tänker i banorna: "Jag behöver inte diska och sånt. Det görs ändå. Det sköter sig självt, gött!"

Vad som går prova mot en sådan person är sonika skita i dessa vardagliga tråkiga sysslor. Sen väntar man och väntar... väntar och väntar. Tålamod! Om den effektiva människan reagerar så kan det hända saker.
Antingen fixas problemet eller så möts man av en jävla massa gnäll. Ta konflikt och övertyga att alla i huset SKA göra sitt annars blir det en vidrig levnadssituation.

SKAPA KONKRET MISSÄR SÅ KANSKE HAN INSER ATT DET INTE FUNKAR SITTA VID DATORN DAG UT OCH DAG IN!

Bara en teori. Men var inte rädd att sätta hårt mot lat.

en sak som kanske kan hjälpa är att vara helt öppen också.
om du har nått problem prata ut om det.
Jag och min fästman pratar om allt även saken som kan verka små, han vet också att jag
INTE gillar lögner och oftast inte förstår ironi och pikar etc.
så du kan inte förvänta dig att han ska förstå att det ska städas även fast du tex har pikat honom / det är stökit (jag har liksom svårt att se vad som behöver städas förrens det är för mkt) eller liknande.

då det är ganska vanligt att man har svårare med lögner, pikar, underförstådda saker etc. men vissa klarar det ju


(tex berättar min fästman om varje gång nån tjej stöter på honom eftersom han vet att jag vill att han ska vara ärlig. bara han inte bevara deran "inbjudningar" så är jag inte sur på han men lite på tjejerna för dom flesta vet att han är förlovad )

Vi tänkte göra listor hela tiden men det blev aldrig av.. kan ju erkänna att jag är rätt så lat jag med (:
väldigt bra tips om att säga "snälla" istället för att "kan du??" för den frågan blir det inget gjort med..

Miche skrev:Jag har Asperger/ADHD och bipolär (kallades tidigare manodepressiv) och bor ihop med en NT (sen 15 år tillbaka).

Vi har det stormigt emellanåt, men ett tips som jag kan dela med mig av är att skriva listor med vad som behöver göras (för tillfället/dagligen/varje vecka osv).

För mig har det fungerat så bra att jag sällan behöver dem numera, jag har lärt mig (ganska bra) från listorna vad som behöver göras, men tänk på att varje punkt på listan måste anpassas till vad din partner kan (och behöver lära sig att göra).

Oftast är det bättre med många (väl specificerade) punkter på listan och prioritetsordning (en del saker måste göras ganska omgående, andra kan vänta en kortare eller längre tid).

Det finns en del saker du själv måste göra för att din partner inte kan göra det eller se att det behöver göras.

Använd aldrig kan du gå ut med soporna/dammsuga osv (för det ger bara svaret, klart jag kan), använd istället Snälla, gå ut med soporna/dammsug osv.

Om han (som jag) arbetar med problemlösning, så kan han vara så inne i det så att inget annat existerar under tiden, då är det tyvärr bara att vänta på att han blir klar och är tillbaka i din värld. Blir det en akut kris (extremt exempel det brinner), så måste du avbryta och titta honom i ögonen för att få kontakt...

Jag är 100% övertygad om att han kommer alltid att älska dig, en Aspergerperson är något av det mest trogna som finns.

det är från mitt ex jag fått det där.. han kör stenhårt på att aspberger männiksor ej kan känna empati och känslor utan måste lära sig hur man gör det.. att det inte faller naturligt

Josef1 skrev:

mostlybright skrev:Sen funderar jag mycket det där med att kunna känna känslor.. enligt diagnosen kan man ju inte göra det, men om folk kan gråta så anser jag att dom har känslor..

Nytt trollningsförsök?

Det där var det dummaste jag hört. Många med AS är snarare känslomässigt turbulenta med intensiva känsloliv. Problemet är att man inte oftast delar känslor med andra som grupp, man har sina egna och identifierar sig inte med andras känslor ens om man kan tyda/förstå dem.

Ja det där med pikandet har jag märkt att det inte alls funkar han blev bara förvirrad..

det är mycket kämpande om man ska få allt att gå runt men det är det ju i alla förhållanden..det jobbiga är att jag oftast ser han som en helt vanlig människa, man märker inte på han att han har en diagnos om man inte känner han väldigt väl..

jag vill försöka lära mig mera och sen försöka igen och ha allt ordnat så att det funkar denna gång.. för efter att man haft en aspis så duger inget annat så känns det för mig iaf

en annan sak jag kom på, jag har lätt att fastna framför datorn tex (när jag faktiskt inte gör någonting). när jag är ensam hemma brukar det ibland funka att ställa en äggklocka på kanske 20 min, jag jobbar (diska, städa etc) i 20 min för att "förtjäna" att sitta i tio minuter vid datorn. däremot när fästmannen är hemma så brukar han vilja spendera tid med mig etx se en film (han jobbar 100% jag går hemma så jag förstår att han inte orkar diska tex direkt han kommer hem)

det funkar som sagt ibland för mig men då måste han ju tycka det är en bra ide inte nått han prackas på för att det ska funka

Är det verkligen någon skillnad i problem alla har med förhållanden? Om saker inte fungerar och inte kan fungera då gör man slut. Om saker fungerar så är man tillsammans.
Om du gillade att vara med honom så är det inte alls säkert att du skulle gilla någon annan "aspie" bara för att.

Din pojkvän har nog drabbats av det sk AS-syndromet: bokstavstolkning! ;-D

Jag har ingen som helst aning om hur din pojkvän fungerar så jag kan bara och endast beskriva hur jag själv funkar i de avseenden du har tagit upp här.

1) Disk.
Jag har ibland svårt att förstå varför man måste diska JÄMT OCH STÄNDIGT. Disk ackumuleras ju ändå hela tiden. Alltså räcker det FÖR MEJ att jag diskar en eller två ggr i veckan. Om min pv kommenterar med "Nu stinker det av disken igen, kan du vara snäll att diska?" så gör jag det naturligtvis. (Personligen har jag insett att det som verkar vara en fråga inte alls är det, så det funkar om någon säger "Kan du...." men jag gillar det inte! Det är som att fråga något som ser ut att vara en enkel fråga men som man inte får svara NEJ på eftersom då blir det sura miner efteråt.)

2) Städ.
Min stökighetströskel är ovanligt hög. "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete" anser jag. Dessutom finns det så otroligt många fler spännande saker att grotta ner sej i - information på internet, på bibblan, i böcker, i tidningar - så jag läser hellre klart om något intressant jag har hittat än bryr mej om några dammutar eller att kläderna ligger i en korv på golvet. För övrigt är det mkt praktiskt att ha kläderna i en hög på golvet. Då vet jag ju var de är och vilka kläder jag ska ha på mej imorrn... *ASG*

3) Perception.
Jag har otroligt bra hörsel. Men mitt luktsinne är nog inte så bra. Alltså känner jag inte alltid om något luktar skunk, såsom gamla sopor etc. När det gäller sådant måste jag lita på det visuella. Är det så att sopkorgen SER tom ut så är det det jag går på. För jag känner helt enkelt inte att det ligger en möglig ostbit längst ner.

4) Empati.
Ditt ex har rätt till viss del. Empati (i den RÄTTA bemärkelsen!) är inte något som kommer -automatiskt-! Däremot finns den alltid där, redo att gripa in när man FÅR REDA på att den behövs.
Ett konkret exempel är att det är svårt för mej tex att veta hur jag ska göra när någon verkar ledsen. Det -bästa- är om vederbörande säger "Nu är jag ledsen, kan du göra X för att trösta mej?". Då vet jag vad jag ska göra och hur jag ska pyssla om personen och då brukar det dessutom hända massa grejer, inte bara grej X utan även Y, Z och W (naturligtvis relaterade till X).
Jag vill också poängtera att jag själv är väldigt problemlösande till min natur. Är det något som bekymrar en person så försöker jag alltid hitta olika handlingsplaner för personen att ta sej ur situationen eller att effektivt förhindra att den uppstår igen. Det kanske kan verka "känslokallt" men sanningen är den att JAG som person tycker det är så ledsamt med ledsna människor att jag gärna hjälper dem att inte bli ledsna (över samma sak) IGEN. Det som hänt kan jag (tyvärr) inte ändra på, men jag kan alltid försöka hjälpa till så att det aldrig händer igen.

5) Mat.
Att känna hunger är en sak som kanske hänger ihop med perception. Jag har dock väldigt sällan hungerskänslor. Och när jag har det spelar det inte så stor roll vad jag stoppar i magen - det är ändå bara utfyllnad för att få lite näring i sej så jag kan fortsätta med vad jag nu håller på med. Därför är det väldigt svårt att få igång matlagandet för mej själv - jag känner helt enkelt inte att det behövs! Och när jag känner att det behövs kan jag käka lite fil, någon macka, tja vad som helst som finns lättåtkomligt. Det är inte för att jag är ELAK eller SUR som jag inte lagar mat, det är helt enkelt så att jag inte känner det behovet!

En liten extra information i sammanhanget är att jag och min pv hade en hel del meningsskiljaktligheter gällande detta innan han fattade hur jag menade, LOL! Han kunde fråga: "Vad vill du äta?" och jag svarade sanningsenligt "Det vore gott med ugnshalstrad röding med persilje- och dillfyllning samt pepparrotssås till" varvid pv gick i taket pga mina "vansinniga och onormala svar". Först efter en lång och jobbig förklaring lyckades jag få honom att fatta att jag ju FAKTISKT bara svarade sanningsenligt på hans fråga! Han blir fortfarande purken när jag säger "Vet inte" på den frågan. Men det är så det är. Antingen svarar jag sanningsenligt eller så bryr jag mej inte vad jag stoppar i magen (det är ju liksom rätt svårt att få tag på ugnshalstrad röding mm när klockan närmar sej 22...). Det är inte för att vara elak, jobbig eller tyken. Det är bara för att jag rent sanningsenligt antingen vill ha ugnshalstrad röding ELLER så bryr jag mej inte.
Så länge det inte är svamp. Svamp är otäckt. Det är som att tugga på gammal cykelslang. Blä. Potatis är ingen höjdare det heller.

Jag tror att det kan vara smart att boka tid med honom för att prata igenom hur ni ska kunna få det att fungera, men innan du gör det, skriv ner hur mycket tid det tar för dig att göra vardagssysslor, som att städa, diska, laga mat osv. så att han får det konkret.

Att använda utmattning är inte alls säkert att det fungerar, det gör dig utmattad och han förstår inte varför, inte heller varför det blir stökigt...

Det är dessutom väldigt viktigt att han förstår att du älskar honom, att du är beredd att ställa upp en hel del på hans villkor, men definitivt inte på allt. Ni måste båda gå en bit på vägen för att hitta varandra så nära mitten som det är möjligt (räkna inte med att du kan nöja dig med halva vägen, åtminstone inte till en början).

Du måste tyvärr även lära (dressera) honom saker som inte är naturligt för honom att göra, men med tiden borde ni ha en chans att få ett väldigt bra jämställt förhållande. Din största uppoffring (totalt sett) är ditt tålamod, men tålamodet ska du inte offra på att vänta på att han gör saker automatiskt, för det gör han inte, utan genom att prata med honom och göra klart för honom att ni måste ha en arbetsfördelning (gärna även en ansvarsfördelning) samt att skriva listor.

Lär honom att bocka av på listan när han gjort något, och ge honom gärna lite beröm (Tack älskling och liknande), gärna någon form av belöning när listan är avklarad (kanske att ni tillsammans gör något som han uppskattar), det kan vara en överraskning eller något ni kommer överrens om i förväg.

Du skrev:

"behöver lite hjälp. har haft ett förhållande i 2.5 år med en som har aspberger/adhd. En mycket lugn person som hellst sitter framför datorn.

Älskar han väldigt mycket och älskar hans lugn.. Problemt är ju att det är väldigt svårt att få en relation att fungera, just nu så är vi inte tillsammans pga att jag inte orkade med avsaknad av rutiner så som att diska,städa,laga mat, ta egna intiativ osv."

A-mamma svarar: Du kan inte ändra på hur han funkar, men du kan hjälpa honom till viss del, med att tänka kring vad som verkligen behövs göras och vad man kan strunta i (era olika kravnivåer), vara tydlig med vad som behövs göras, prata om hur ni ska dela på sånt osv. Men du kan inte ändra på att han kanske har dåligt med ork (vanligt), kanske inte vet var han ska börja, när han ska göra det, hur man gör osv.

Du skrev: På något sätt ska det väl gå att få ett normalt liv iaf?? Har kämpat nu i flera år och försökt nå fram till han ordentligen och försöka skapa rutiner men nu sitter jag fast...

A-mamma svarar: Definiera ett normalt liv? Det går inte att få honom att sluta ha Asperger (utan b) eller ADHD. Det är han född med och det kommer att han dö med också. Däremot så kan man göra tillvaron mer bokstavsvänlig och därmed också trevligare för dig, antar jag.

Du behöver lära dig mer om funktionshindren, så du ser vad som är Asperger och ADHD i honom och vad som är han och hans bra och mindre bra sidor. Allt dåligt är inte Asperger liksom allt bra inte är det heller. Man är framför allt en individ, och vi med extra bokstäver är mer olika sinsemellan än vad neurotypiska eller "normalstörda" är.

Han är som han är dels beroende på sina funktionsnedsättningar, men det handlar också om ålder, kön, när man fick diagnos, begåvningar och intelligens, vad man växt upp i för miljö, vilken förståelse man fått av familjen och folk i skolan osv, om man har andra tilläggsproblem, som ångest, depression, fobier osv.

Om han säger När man har AS så är man så här så får det stå för honom, det behöver inte vara sant. Läs på, alltså! Mycket! (Eller nej, det är kanske sant för honom, men det behöver inte alls gälla oss andra, så menade jag. Jag menar inte att han ljuger alltså.)

Läs gärna Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna, av Karin Stadler, t ex. Den handlar om just det du frågar efter.

Och så några grundverk om Asperger och ADHD, som Den kompletta guiden till Aspergers syndrom, av Tony Attwood, och t ex ADHD - en uppdatering av Vanna Beckman. Om det är jobbigt att läsa för dig, så börja med en lättläst bok som Jag avskyr ordet normal av Malin Nordgren. Den handlar om vuxna med AS och är skriven som intervjuer eller egna berättelser.

Lycka till!

mostlybright skrev:just nu så är vi inte tillsammans pga att jag inte orkade med avsaknad av rutiner så som att diska,städa,laga mat, ta egna intiativ osv.

En kvinna som är mer än tre meter från köket är en kvinna på rymmen .

Livet blir ganska trist om man ska hålla på och fokusera på sådant där hela tiden och bråka om det. Många gör så, går hela livet och bråkar om städningen.

En sak man kan göra är att låta all disk bli skitig, låta köket bli helt nerdekat och låta colaglasen växa fast i datorbordet. Sedan så tar man den grisiga människan med sig på ett äventyr i den äckligaste av äckliga misär en människa kan ställa till med, där han får se hur det går till att röja upp, vilken tid och energi som går åt osv. För att bara säga det hjälper inte, det måste upplevas. Att stå och sura och slamra med disken brukar inte uppfattas varken av Aspergare eller Neurotyper.

Man gör som med apor, lära genom att iaktta.

Initiativlösheten vet jag inte, den får man nog leva med. Folk har försökt lära mig att ta initiativ i hela mitt liv, men det blir liksom bara av när jag har ett fönster, när jag känner att det känns rätt. Vilket inte är så ofta.

Ska tillägga att jag ofta blivit djupt kränkt av att folk klagat på min initiativlöshet. För jag känner liksom att duger jag inte - dra åt helvete med dig då ditt kadaver. Typ, jag tvingar mig inte på folk.

En Aspergare som tvingas ta initiativ kan ha svårt att veta vad som är lagom. Vilket kan göra att det blir som för mig, att jag började ringa mina kompisar för ofta. Då blev de arga för det istället för att vara arga för att jag inte hörde av mig.

Många missförstånd om AS från trådskaparen... (Information om AS bör lämpligen inhämtas från olika källor för att inte få en alltför ensidig och felaktig bild.) Några kommentarer:

1. Aspergare är individer och kan vara på väldigt många olika sätt.

2. De flesta aspergare har känslor. Allt annat är bara missuppfattning från empatibefriade läkare som bara kollar på yttre signaler (alla känslor syns inte utanpå). Sen kan man vara mer eller mindre emotionellt lagd, och ha mer eller mindre empati. Precis som vanliga människor.

3. En del aspergare är superpedanter, en del har svårt att orka eller få rutin på städning och sånt. Precis som det kan vara bland befolkningen i stort. Har du en aning om hur vanligt det är i helt normala familjer att ha olika hög renlighetströskel och bli osams om disken, om icke upplockade sockor, om icke nedfällda toalock, etc etc?

Själv har jag sällan nåt emot att diska, om jag inte är sjuk eller behöver återhämta mig efter en ansträngande gårdag, men tycker det är olidligt jobbigt att dammsuga och bädda. Uppskattar däremot ordning och försöker hålla saker någorlunda på sin plats för att inte själv bli stressad.

4. Passivitet, initiativlöshet och inte sällan abnorm trötthet är det många aspergare som lider av. Det är inte så lätt att ta sig över.

För en del funkar det med scheman att följa, och ev timer som påminner en om när man ska göra vad.

Andra (inkl jag själv) är skapta så att det skulle stressa ihjäl en pga att man är impulsstyrd och bara kan göra saker när man känner sig inspirerad och motiverad (det där sällan återkommande "fönstret" som någon beskrev här ovan).

5. Sen är det många av oss som lätt fastnar i det man för tillfället håller på med och har specialintressen som man behöver få hyperfokusera på ifred tillräckligt ofta och långa perioder i taget för att livet ska kännas värt att leva. Eller som avkoppling från en stressande, kravfylld eller sensoriskt överbelastande omvärld.

Att ha en partner med AS kan vara lite som att vara ihop med en konstnär, kompositör, uppfinnare eller författare; de behöver helt enkelt få ägna mycket tid åt sitt skapande och har kanske inte ork kvar sen att ägna åt vardagssysslor utöver ett nödvändigt minimum. Står man inte ut med det så bör man välja en annan typ av partner.

6. Om ni inte bor ihop så är det väl inget problem?

jag är NT:are och bor ihop med min fästmö (som har AS), och vi har det väldigt bra tillsammans. men du som NT:are måste ha en ängels tålamod.
låt inte saker gå dig på nerverna, släpp det. andas in.. andas ut..

det Weasley skrev är en väldigt bra beskrivning på hur min tjej är, så jag tänker bara skriva vad jag gör i dom situationer Weasley/ min tjej brukar vara i, jämt

1) Disk
varför man måste diska JÄMT OCH STÄNDIGT?

svar: håller med, det blir ju ändå disk imorrn.. men nu är det så att jag vill ha rent för att våra respektive familjer ofta kommer på besök, och de är bara inte kul att visa upp en skitig lägenhet.
ibland/ofta måste du vara hård men ändå mjuk när du ber om att få disken gjord. Hård på det viset att du inte ger dig för än hon gör disken. men mjuk på det viset att du låter henne/honom göra färdigt det han måste göra. och du kan "be/klaga" mycket, men med mellanrum så att du inte stressar upp situationen. Blir han stressad blir inget gjort. ett bra tillfälle att "beordra" första gången är precis när han är färdig med sitt, dra han till sängen, gosa en stund, säg: va snäll att göra disken. nu menar jag inte att du MÅSTE dra honom till sängen. Men till ett avspänt läge.

2) Städ
Jag var pedant. Men du måste räkna med att första året är det inget mötas halvägs. utan du får stå för 90 % av biten. jag är inne på 4,5 år med min tjej och jag står på 60 % kanske. Och jag har jobbat med våra problem varje dag. Du kan be honom börja städa på samma sätt som i svar ett.

3) Perception.
Men mitt luktsinne är nog inte så bra..

svar: du tror de , det behöver inte vara så om du är hemma större delen av dagen.
Allt är relativt. Om du hela tiden går omkring i en lukt så vänjer du dig med den. Om man flyttar in i ett rengöringsverk så skulle de nog lukta ordentligt i början. Men efter en månad känner du inget. Det är då problemet hemma hos jag. Linnea är ju hemma hela tiden så hon vänjer sig..
så din uppgift är att meddela att det luktar reningsverk och be sedan att få problemet löst på samma sätt som i svar 1 och 2.

4) Empati
Ditt ex har rätt till viss del. Empati (i den RÄTTA bemärkelsen!) är inte något som kommer -automatiskt-! Däremot finns den alltid där, redo att gripa in när man FÅR REDA på att den behövs.

svar: vet inte om jag håller med riktigt.. linnea blir då glad och ledsen i glada och ledsna situationer precis som alla andra.
Man måste ju tänka på att alla människor förknippar olika situationer med olika känslor. Det beror ju på vad vi har känt själva i den situationen första gången. För det är ju mycket det som avgör vad vi känner för samma situation nästa gång. Det kallas för betigning i vetenskapliga termer.

5) Mat
Jag har dock väldigt sällan hungerskänslor. Och när jag har det spelar det inte så stor roll vad jag stoppar i magen

svar: linnea har det motsatta problemet. Hon är ofta hungrig och tycker om att laga mat. jag tänker inte klaga..
Så där kan jag inte hjälpa..

sugrövmanövern skrev:En sak man kan göra är att låta all disk bli skitig, låta köket bli helt nerdekat och låta colaglasen växa fast i datorbordet.

Mycket bra tips, tycker jag. Jag kör själv den metoden. Colan har jag dock slutat med, och datorbordet är det renaste i lägenheten.

Inger skrev:
Att ha en partner med AS kan vara lite som att vara ihop med en konstnär, kompositör, uppfinnare eller författare; de behöver helt enkelt få ägna mycket tid åt sitt skapande och har kanske inte ork kvar sen att ägna åt vardagssysslor utöver ett nödvändigt minimum. Står man inte ut med det så bör man välja en annan typ av partner.

Jättebra sagt, och man skulle kunna lägga till engagerad politiker/föreningsmänniska eller nån som är religiös och praktiserar sin religion eller nån som är elitidrottare (så det inte handlar mer om att vara kreativ och vilja få skapa) utan att det mycket handlar om tidsåtgång och engagemang.