Jag tror inte riktigt på grejen att diagnosen ska vara en viktig gemensam nämnare.
Det viktigaste är snarast att en vän visar förståelse inför att man funkar som man gör. Jag har en kompis med odiagnosticerad AS, och han är, för att uttrycka det milt, skitjobbig att umgås med längre stunder.
Jag undviker att träffa honom om jag är det minsta trött eller sliten, för
även om han är en av mina närmaste så är han fortfarande skitjobbig. Han går liksom genom livet utan att någonsin inse att han själv kan vara jobbig, och blir vansinnigt självömkande så fort något går honom emot.
Jag umgås gärna med honom när jag är pigg, tycker väldigt mycket om honom och vet vart jag har honom, men
blotta tanken på mer umgänge än någon gång i månaden gör mig alldeles matt.
Det bästa är väl att söka vänner inom de intressen man har. Min jobbiga kompis och jag träffades inte för att vi båda har AS, om än han är odiagnosticerad, utan genom en korridorsfest där vi hamnade köket och lyssnade på metal.