Kortslutning i hjärnan - är jag bipolär?
Postat: 2009-03-29 0:15:14
Är det "aspigt" att få kortslutning i hjärnan när man blir arg och ledsen, eller är det något "annat fel" på mig?
Härom dagen skulle jag se en film som jag längtat sååå efter att få se. Men den gick inte att spela på datorn!
Vad skulle en vanlig person ha gjort? Förmodligen svurit, googlat problemet och laddat ned ett program som gjorde det möjligt att se filmen.
Vad gjorde jag? Bröt ihop, slog mig själv, grät, skrek, ylade....
Efter att ha varit totalt förkrossad och haft total kortslutning i hjärnan, samlade jag mig, googlade problemet och fick hjälp här, så att jag kunde se min film (tack!).
Saken är den att jag får psykbryt för minsta sak. Det kan räcka med att jag tappar bort en halsduk och sedan slår tårna i en stol så bryter jag ihop totalt och vill dö. Dessutom är jag fruktansvärt paranoid. Inte så att jag tror att folk strålar mig i duschen, utan mer att jag får för mig att alla stirrar på mig och att jag på något sätt förvandlas till Elefantmannen när de ser mig. Jag får för mig att det skall börja pipa när jag går ut ur affären och att butiksdetektiver skall kasta sig över mig och kroppsvisitera mig. Jag får för mig att småbarn på bibblan skall skrika: "FET TANT! FET TANT!" efter mig (har varit med om liknande).
Jag får för mig att hela världen är en konspiration mot mig, fast jag vet att det är helt sjukt. Jag är så fylld av självhat att jag bara vill gråta.
Men ägnar jag mig åt mina idoler eller andra specialintressen, då laddas jag med så mycket positiv energi att jag blir helt "spattig". Jag har dock bara upplevt "mani" på allvar en enda gång, och det var när jag åt Fluoxetin. Då var jag fullständigt hög som ett höghus i Hässelby Gård i en månad. Jag sjöng, spelade, målade, trodde att jag kunde bli operasångerska, lyssnade på gamla plattor, grät oförklarligt! När någon till slut sade: "Nu är du otäck, du är ju manisk!" började jag landa. Det var inte roligt längre. Hjärnan kändes helt utbränd och till slut däckade jag. Sedan slutade medicinen verka.
Låter det här som bipolär sjukdom?
Härom dagen skulle jag se en film som jag längtat sååå efter att få se. Men den gick inte att spela på datorn!
Vad skulle en vanlig person ha gjort? Förmodligen svurit, googlat problemet och laddat ned ett program som gjorde det möjligt att se filmen.
Vad gjorde jag? Bröt ihop, slog mig själv, grät, skrek, ylade....
Efter att ha varit totalt förkrossad och haft total kortslutning i hjärnan, samlade jag mig, googlade problemet och fick hjälp här, så att jag kunde se min film (tack!).
Saken är den att jag får psykbryt för minsta sak. Det kan räcka med att jag tappar bort en halsduk och sedan slår tårna i en stol så bryter jag ihop totalt och vill dö. Dessutom är jag fruktansvärt paranoid. Inte så att jag tror att folk strålar mig i duschen, utan mer att jag får för mig att alla stirrar på mig och att jag på något sätt förvandlas till Elefantmannen när de ser mig. Jag får för mig att det skall börja pipa när jag går ut ur affären och att butiksdetektiver skall kasta sig över mig och kroppsvisitera mig. Jag får för mig att småbarn på bibblan skall skrika: "FET TANT! FET TANT!" efter mig (har varit med om liknande).
Jag får för mig att hela världen är en konspiration mot mig, fast jag vet att det är helt sjukt. Jag är så fylld av självhat att jag bara vill gråta.
Men ägnar jag mig åt mina idoler eller andra specialintressen, då laddas jag med så mycket positiv energi att jag blir helt "spattig". Jag har dock bara upplevt "mani" på allvar en enda gång, och det var när jag åt Fluoxetin. Då var jag fullständigt hög som ett höghus i Hässelby Gård i en månad. Jag sjöng, spelade, målade, trodde att jag kunde bli operasångerska, lyssnade på gamla plattor, grät oförklarligt! När någon till slut sade: "Nu är du otäck, du är ju manisk!" började jag landa. Det var inte roligt längre. Hjärnan kändes helt utbränd och till slut däckade jag. Sedan slutade medicinen verka.
Låter det här som bipolär sjukdom?