Autism?
Postat: 2022-04-06 14:14:01
Jag är en kvinna på 40 år som nyligen påbörjat en autismutredning. Jag har funderingar kring huruvida man kan leva upp till en diagnos även om allt inte verkar stämma in på autism och vill gärna ha era tankar kring detta och om ni känner igen er i min upplevelse.
* Har flertalet olika npf-diagnoser i min familj så som autism, ADD och ADHD. Min dotter har autistiska drag och de flesta av hennes kusiner på min sida har antingen autism el ADHD. Min ena syster ADD och min pappa ADHD.
*I barndomen var jag väldigt blyg, ängslig och försiktig. Jag hade svårt att somna redan som bebis och kunde ligga vaken sent in på natten.
* Har haft 1-3 vänner ca i barndomen. Färre och färre ju äldre jag blivit. Har inte kunnat behålla vänner över tid. Två nära vänner har sagt upp kontakten med mig och jag förstår inte varför. Har som ung vuxen känt mig mycket ensam. Nu är jag nöjd med min sambo och mina barn. Behöver inte direkt några vänner.
* Har sen tidigare GAD, social ångest och OCD.
* Är just nu deltidssjukskriven pga. ångest. Blir stressad och mår dåligt på jobbet. Blir överväldigad och vill mest därifrån (arbetar med barn).
* Har sammanlagt ca sju år av studier på högskolenivå och har en utbildning på avancerad nivå. Så teoretiskt är jag väldigt kompetent men får inte ihop det i praktiken.
* Jag är kravkänslig och rädd för ansvar.
*Kan inte agera el fatta beslut utan att det krävs en lång tankeprocess. Ibland fastnar jag i tankarna och förblir passiv.
* Jag ogillar att bryta rutiner och jag är oflexibel.
* Har alltid känt mig annorlunda, som alla fattar något som inte jag fattar. Som om alla har ett manus förutom jag.
* Har ofta sagt saker som får andra att skratta och jag förstår inte varför så nu är jag på min vakt med vad jag säger.
* Trivs bäst med mina djur
* Avskyr spontana besök och parmiddagar, fester etc. Jag blir stressad och vet inte hur jag ska bete mig.
* Katastrofalt lokalsinne. Är livrädd för att ta körkort. Kan inte se att jag skulle klara av att köra bil.
* Har svårt att förstå mina känslor och reagerar ibland "fel" och blir inte glad när jag borde bli glad och tvärtom.
* Förstår inte andra människor, vad de är intresserade av och det de engagerar sig i.
* Trivs bäst hemma. Att plugga på distans passar mig perfekt.
* Har repetitiva beteenden. Kan fastna i meningar som jag repeterar framifrån och bakifrån, räknar ord m.m.
* Begåvningstestet visade på ett ojämt resultat. Låg väldigt högt på den verbala delen, väldigt lågt på delen om snabbhet (processa information), något högre än genomsnittet på logik och på genomsnittet i arbetsminne.
* Avskyr situationer som tvingar in en i småprat som barnens aktiviteter tex.
Trots detta kan jag ju faktiskt se andra i ögonen. Det händer väl att jag tolkar saker bokstavligt men inte så ofta tror jag. Jag kan på jobbet bete mig som om jag vore glad och social fast jag inte upplever mig vara det. Det som händer i mitt huvud verkar liksom inte stämma med det jag visar utåt. Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism, som om de inte tror mig. Så ibland börjar jag tvivla på mig själv och det jag upplever. Inbillar jag mig? Har alla det så här? Vad tänker ni som kommit lite längre i den här processen och sitter inne på lite mer kunskap?
Är så orolig för att inte få en diagnos, hur ska jag då förstå, få hjälp och acceptera mig själv?
* Har flertalet olika npf-diagnoser i min familj så som autism, ADD och ADHD. Min dotter har autistiska drag och de flesta av hennes kusiner på min sida har antingen autism el ADHD. Min ena syster ADD och min pappa ADHD.
*I barndomen var jag väldigt blyg, ängslig och försiktig. Jag hade svårt att somna redan som bebis och kunde ligga vaken sent in på natten.
* Har haft 1-3 vänner ca i barndomen. Färre och färre ju äldre jag blivit. Har inte kunnat behålla vänner över tid. Två nära vänner har sagt upp kontakten med mig och jag förstår inte varför. Har som ung vuxen känt mig mycket ensam. Nu är jag nöjd med min sambo och mina barn. Behöver inte direkt några vänner.
* Har sen tidigare GAD, social ångest och OCD.
* Är just nu deltidssjukskriven pga. ångest. Blir stressad och mår dåligt på jobbet. Blir överväldigad och vill mest därifrån (arbetar med barn).
* Har sammanlagt ca sju år av studier på högskolenivå och har en utbildning på avancerad nivå. Så teoretiskt är jag väldigt kompetent men får inte ihop det i praktiken.
* Jag är kravkänslig och rädd för ansvar.
*Kan inte agera el fatta beslut utan att det krävs en lång tankeprocess. Ibland fastnar jag i tankarna och förblir passiv.
* Jag ogillar att bryta rutiner och jag är oflexibel.
* Har alltid känt mig annorlunda, som alla fattar något som inte jag fattar. Som om alla har ett manus förutom jag.
* Har ofta sagt saker som får andra att skratta och jag förstår inte varför så nu är jag på min vakt med vad jag säger.
* Trivs bäst med mina djur
* Avskyr spontana besök och parmiddagar, fester etc. Jag blir stressad och vet inte hur jag ska bete mig.
* Katastrofalt lokalsinne. Är livrädd för att ta körkort. Kan inte se att jag skulle klara av att köra bil.
* Har svårt att förstå mina känslor och reagerar ibland "fel" och blir inte glad när jag borde bli glad och tvärtom.
* Förstår inte andra människor, vad de är intresserade av och det de engagerar sig i.
* Trivs bäst hemma. Att plugga på distans passar mig perfekt.
* Har repetitiva beteenden. Kan fastna i meningar som jag repeterar framifrån och bakifrån, räknar ord m.m.
* Begåvningstestet visade på ett ojämt resultat. Låg väldigt högt på den verbala delen, väldigt lågt på delen om snabbhet (processa information), något högre än genomsnittet på logik och på genomsnittet i arbetsminne.
* Avskyr situationer som tvingar in en i småprat som barnens aktiviteter tex.
Trots detta kan jag ju faktiskt se andra i ögonen. Det händer väl att jag tolkar saker bokstavligt men inte så ofta tror jag. Jag kan på jobbet bete mig som om jag vore glad och social fast jag inte upplever mig vara det. Det som händer i mitt huvud verkar liksom inte stämma med det jag visar utåt. Alla ser jätteförvånade ut när jag säger att jag utreds för autism, som om de inte tror mig. Så ibland börjar jag tvivla på mig själv och det jag upplever. Inbillar jag mig? Har alla det så här? Vad tänker ni som kommit lite längre i den här processen och sitter inne på lite mer kunskap?
Är så orolig för att inte få en diagnos, hur ska jag då förstå, få hjälp och acceptera mig själv?