AspergerForum

Aspergers syndrom går ju med en del vanliga samsjukliga tillstånd (depression, ångestsyndrom, tvångssyndrom, AD/HD, ticsspectrumtillstånd m fl). Andra mindre vanliga (?) samsjukligheter är parafilier, bipolär sjukdom och gender identity disorder.

Jag har aldrig* läst om eller stött på någon med AS och Dysmorfofobi (Body Dysmorphic Disorder - BDD http://en.wikipedia.org/wiki/Body_dysmorphic_disorder). Däremot har jag en känsla av att någon koppling finns: vanlig samsjuklighet vid BDD är depression, tvångssyndrom, social fobi och personlighetsstörning. Min misstanke är att samsjukligheten i en del fall är oupptäckt AS under fel diagnos.

Att fråga någon om h*n har BDD är vanskligt, eftersom det är så vanligt att man inte tycker man har diagnosen utan ser problemet snarare höra till hudsjukdomar eller estetisk kirurgi. Jag tar chansen i alla fall, samt bifogar en omröstning:

Har du någon erfarenhet av kopplingen AS/BDD?


*sannolikt undantag: Michael Jackson


Moderator: Slog ihop två trådar om dysmorfofobi

Admin: flyttade tråden från Övriga Aspergerfrågor

Tja, det eneste jeg vet er at hele min kropp er fel. Nå utredes jo jeg for transsexualism, så jeg regner ikke med at noen ville stilt en BDD diagnose på meg.

Derimot tror jeg at jeg så en dokumentar om det en gang.
ikke om TS altså, men om AS og BDD.

Sett något jag kan tänka mig vara BDD + en komplex NPF-(+ depp- och tvångs-?)dragskompott hos en annan person, men inte säker.

docfrasse skrev:Däremot har jag en känsla av att någon koppling finns: vanlig samsjuklighet vid BDD är depression, tvångssyndrom, social fobi och personlighetsstörning.

Det har jag med. Perfektionism och fixering vid detaljer, att kunna driva sin sak väldigt långt, kan ju sägas vara AS-drag hos vissa. Jag har själv inte BDD, men är mån om mitt utseende. Jag vill se så bra ut jag kan, utifrån mina förutsättningar, det får inte verka konstlat eller onaturligt på något sätt. Att som Michael Jackson helt försöka ändra hudfärg skulle jag däremot inte försöka mig på. Det är dömt att misslyckas.

Jag har jättesvårt att veta hur människor och jag själv ser ut...ser ju liksom bara massa lösa delar...men är hur nöjd som helst med att inte veta hur jag ser ut...vet hur mina ögon ser ut (gröna) iaf...

Det är svårt med folk som ändrar hårfärg osv..då har jag svårt att känna igen dom.. såg inte att min vän gått upp 35kg i vikt...

Vad är motsatsen till BDD? finns det nåt sånt har jag det.....är inte så duktig på psykologi men här finns det mycket kunniga folk.

Ja, jag hade ngt som iaf kan liknas vid det, när jag ser tillbaka på min högstadietid. Antar att det ska hindra en att leva ett normalt liv i mkt högre grad (än som var fallet för mig) för att ngn diagnos ska kunna sättas.

Jag var tvungen att gå på tjejtoan och borsta mig i håret var 45:e minut, d v s varje rast, och så fort jag varit ute och gjort saker som påverkat frisyren...Upplevde att jag såg helt konstig ut (i ansiktet) med rufsigt hår och så kunde jag ju inte visa mig. Likaså fick jag glasögon i samma veva och i dom kände jag mig väldigt uttittad, hade strak ångest av mina föreställningar som innebar att jag såg väldigt konstig ut i ansiktet med glasögon.

Som barn kanske.
Idag... Nä, inte sådär.

Jag är nog rätt neutralt inställd till mitt utseende. Vissa delar gillar jag, vissa delar gillar jag mindre, men det är inget jag går och tänker på, eller överhuvudtaget bryr mig om. Varken nu elelr tidigare pasar (nog) bäst således.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi

Jag led tidigare av dysmorfofobi, och stråk av det kan komma tillbaka i perioder när jag mår dåligt.
I mitt fall handlade det om ett litet (nästan osynligt) fält i mitt ansikte som jag upplevde som groteskt, och detta gjorde att jag till slut inte kunde gå ut överhuvudtaget.

Funderar på om detta kan ha någon koppling till asperger? Att man fixerar sig vid en detalj och inte kan se helheten. Lite långsökt kanske...?

Nej det är nog inte alls långsökt. Jag tror säkert att detta problem är vanligare bland aspergare.

jag tror också att det absolut kan vara nära förknippat med asperger.

Eftersom aspergare har lätt att haka upp sig på saker, och dysmorfofobi är en sorts upphakning, kan jag tänka mig att det finns en korrelation.

I övrigt har jag också dysmorfofobiska drag men vilka kroppsdelar jag hakar upp mig på varierar lite. Ibland är det mina ögonbryn och ibland är det min kroppsform. Ibland har jag fått för mig att jag är så fet att jag inte kan visa mig offentligt. (Och då behöver jag inte ens handla på "Big is Beautiful"-avdelningar.)

Man skulle kunna se anorexia som en form av dysmorfofobi, och ätstörningar har rätt tydligt samband med både AS och ADHD.

Jag kan nog tänka mig att det är vanligare med människor som har AS, precis som anorexi lär vara.

Jag vet inte om jag skulle kvalificera in för en dysmorfobidiagnos men jag har en märkligt inställning till mitt eget utseende.
Jag undviker helst att titta på mig själv i speglar, om det inte är speglar som jag känner väl och är van vid hur jag ser ut i. Likaså gäller bilder, avskyr att se mig själv på bild (vilket iofs till viss del beror på att jag är fet..).

Jag skulle också gissa att det har en benägenhet att hänga ihop. Både av det jag har märkt och på teoretiska grunder (svårt med central inre sammanhållning, kontakt med sin kropp och självbedömning; kanske allmänna varseblivningsavvikelser, som vi ofta har; detaljseende, kontrollbehov, social rådlöshet och förhöjda reella risker i livet på grund av den, ångest på grund av det, lätt att projicera på något enkelt som utseendet...).

Zombie skrev:Jag skulle också gissa att det har en benägenhet att hänga ihop. Både av det jag har märkt och på teoretiska grunder (svårt med central inre sammanhållning, kontakt med sin kropp och självbedömning; kanske allmänna varseblivningsavvikelser, som vi ofta har; detaljseende, kontrollbehov, social rådlöshet och förhöjda reella risker i livet på grund av den, ångest på grund av det, lätt att projicera på något enkelt som utseendet...).

+1 Önskar jag sagt det innan dig!

Jag kan inte svara på omröstningen. Jag känner en enorm avsky för delar av min kropp men vet på något plan att denna avsky är orimlig. Vad ska jag svara då?

Laika skrev:Jag kan inte svara på omröstningen. Jag känner en enorm avsky för delar av min kropp men vet på något plan att denna avsky är orimlig. Vad ska jag svara då?

"Ja, pågående samsjuklighet" iom att du är medveten om att det inte är rimligt utan sjukligt.

röstade på: "Nej, men jag har AS och känner en fullt rimlig avsky för del/ar av min kropp", eller på papper står det att jag har dysmorfofobi men jag håller inte med. Jag har fullt rimlig avsky för min kropp/utseende.

Alien skrev:

Laika skrev:Jag kan inte svara på omröstningen. Jag känner en enorm avsky för delar av min kropp men vet på något plan att denna avsky är orimlig. Vad ska jag svara då?

"Ja, pågående samsjuklighet" iom att du är medveten om att det inte är rimligt utan sjukligt.

Jag tänker tvärtom där, Alien. Om hon inser att hennes avsky är orimlig, då är hon inte sjuk utan frisk

Håller med Laika om att det alternativet saknas.

Jag har ju dysmorfofobi ju. Inte klokt vad sjukt det är. Och vad kraft det tar. Helvete.

Och ingen hjälp får man heller, utan kommer man och föreslår diverse diagnoser själv, så får man ett flatskratt i ansiktet.

Dysmorfofobi, PTSD, biter sönder hud vid fingrarna eller i munnen har ju också ett namn, o.s.v.

När jag hade anorexi blev jag skrattad åt när jag trodde att jag hade depression. "Du, det finns folk som är SJUKA i det" sade psykologen. Inte jag, för jag hade ju anorexi. Herregud, skärp till dig gubbjävul borde jag ha sagt.

Jag anser att jag är skitful. Jag vet inte om det är sjukligt eller inte. Jag anser själv att det inte är det. När jag var yngre störde jag mig enormt på detta, nuförtiden suckar jag bara uppgivet åt mitt yttre.

Kristofer skrev:Jag anser att jag är skitful. Jag vet inte om det är sjukligt eller inte. Jag anser själv att det inte är det. När jag var yngre störde jag mig enormt på detta, nuförtiden suckar jag bara uppgivet åt mitt yttre.

De flesta anser nog inte att de är särskilt snygga, men när det börjar uppta mer och mer tid, och man vill gömma sig och får täcka över speglar, och har stark ångest, så kan man nog kalla det sjukligt, vare sig man är snygg eller ful (sett av en majoritet).

För mig är utseendet och olika detaljer i utseendet sådant som jag kan få stora fixeringar vid. Anorexin anser jag var en form av dysmorfofobi. Det måste det ju vara, det skiljer ju ingenting egentligen, bara att det är vikt man är fixerad på. Och att man svälter sig och kan stryka med, skiljer sig väl inte mycket från hur folk som Michael Jackson lever ut dysmorfofobi (genom att operera sönder sig).