Ska det gå till såhär på habiliteringen?
Postat: 2021-08-23 21:28:10
Jag hade KBT på habiliteringen i slutet av 2019, och då bad jag om att få fortsätta ha terapi för min ångest när KBT:n var över eftersom jag har ångest utöver rent socialt också.
Det skulle gå bra fick jag höra, eftersom det är sådant dom sysslar med, så jag fick en tid för det några månader senare men då hade covid precis brutit ut så jag har skjutit upp det fram tills nu. Det blev även krångel där emellan för jag skulle förflyttas från ungdomshab till vuxenhab och orsaken till att det var krångligt var för att vuxenhab var omöjliga att få någon kontakt med. Jag mailade den kontakt på vuxenhab som jag fått kontaktuppgifter till och hon svarade då att dom inte har någon tillåtelse att ge mig besked på mail eller ens på telefon om ifall jag får bli inskriven eller inte, därför skulle hon skicka hem ett brev till mig och det skulle jag få hem inom en vecka.
Det gick flera månader utan att någonting hände så jag hörde av mig under sommaren på mail, då svarade hon att dom satte upp mig på en tid hos en psykolog men dom glömde att tala om det..
Det var en manlig psykolog dom satte upp mig hos och jag tänkte inte så mycket på det då men förra veckan insåg jag att jag förmodligen inte kommer känna mig helt bekväm med att öppna upp till en manlig psykolog så jag mailade henne igen och talade om detta, men att jag såklart går hos honom ifall det inte finns någon kvinnlig psykolog tillgänglig just nu, att jag bara vill kolla läget hur det ser ut och om man kan komma med ett sådant önskemål.
Hon svarade mig överhuvudtaget inte så jag åkte in på mötet och gick och satte mig i väntrummet. Psykologen kom och hämtade mig, tillsammans med hon jag mailat med, och dom tog med mig in på ett rum och började ifrågasätta mig om varför jag ska komma med sådana önskemål för? Sedan talade hon om för mig att hon avbokat mitt möte efter det mailet, men att hon inte haft möjlighet att informera mig om det eftersom hennes mobiltelefon gått sönder samma morgon, och vårat möte var på eftermiddagen.. Och fast jag skrev tydligt just att jag inte ville få mitt möte inställt utan jag ställer bara en fråga.
Så jag fick alltså ta bussen in, och komma in bara för att få höra att hon ställt in mitt möte utan att jag bett om det och ändå kommer jag väl få hem en faktura!
Sedan började hon att ifrågasätta varför jag ska prata med en psykolog, och att ångest är väl ingenting dom kan göra någonting åt. Hela tiden satt psykologen där trots att mitt möte med honom hade blivit inställt, han liksom bara satt där och avbröt då och då och försökte skämta Det kändes typ som jag hade blivit ditlurad för att sitta och bli ställd mot väggen framför två personer jag aldrig träffat tidigare och jag var överhuvudtaget inte beredd på det, väldigt obehagligt. Jag blev bara helt stum och fick knappt fram ett ord, jag som har svårt att prata i grupper och ska jag göra det måste jag vara väl förberedd.
Jag känner att detta fick mig att tappa förtroende för dom. Jag vill ju gå hos habiliteringen just på grund av deras expertis inom autismspektrat för min ångest beror till viss del på min autismdiagnos. Det har ju hab själva sagt till mig. Det hjälper inte heller att min gamla kontakt som jag hade på ungdomshab en gång sa till mig att det inte syns utanpå att jag är autistisk, så jag bör ställa in mig på att jag kommer få det svårt att bli tagen seriöst om jag inte ser till att visa mina problem utanpå. Ska inte personal på hab ha bättre förståelse än så? Brukar det gå till såhär?
Det skulle gå bra fick jag höra, eftersom det är sådant dom sysslar med, så jag fick en tid för det några månader senare men då hade covid precis brutit ut så jag har skjutit upp det fram tills nu. Det blev även krångel där emellan för jag skulle förflyttas från ungdomshab till vuxenhab och orsaken till att det var krångligt var för att vuxenhab var omöjliga att få någon kontakt med. Jag mailade den kontakt på vuxenhab som jag fått kontaktuppgifter till och hon svarade då att dom inte har någon tillåtelse att ge mig besked på mail eller ens på telefon om ifall jag får bli inskriven eller inte, därför skulle hon skicka hem ett brev till mig och det skulle jag få hem inom en vecka.
Det gick flera månader utan att någonting hände så jag hörde av mig under sommaren på mail, då svarade hon att dom satte upp mig på en tid hos en psykolog men dom glömde att tala om det..
Det var en manlig psykolog dom satte upp mig hos och jag tänkte inte så mycket på det då men förra veckan insåg jag att jag förmodligen inte kommer känna mig helt bekväm med att öppna upp till en manlig psykolog så jag mailade henne igen och talade om detta, men att jag såklart går hos honom ifall det inte finns någon kvinnlig psykolog tillgänglig just nu, att jag bara vill kolla läget hur det ser ut och om man kan komma med ett sådant önskemål.
Hon svarade mig överhuvudtaget inte så jag åkte in på mötet och gick och satte mig i väntrummet. Psykologen kom och hämtade mig, tillsammans med hon jag mailat med, och dom tog med mig in på ett rum och började ifrågasätta mig om varför jag ska komma med sådana önskemål för? Sedan talade hon om för mig att hon avbokat mitt möte efter det mailet, men att hon inte haft möjlighet att informera mig om det eftersom hennes mobiltelefon gått sönder samma morgon, och vårat möte var på eftermiddagen.. Och fast jag skrev tydligt just att jag inte ville få mitt möte inställt utan jag ställer bara en fråga.
Så jag fick alltså ta bussen in, och komma in bara för att få höra att hon ställt in mitt möte utan att jag bett om det och ändå kommer jag väl få hem en faktura!
Sedan började hon att ifrågasätta varför jag ska prata med en psykolog, och att ångest är väl ingenting dom kan göra någonting åt. Hela tiden satt psykologen där trots att mitt möte med honom hade blivit inställt, han liksom bara satt där och avbröt då och då och försökte skämta Det kändes typ som jag hade blivit ditlurad för att sitta och bli ställd mot väggen framför två personer jag aldrig träffat tidigare och jag var överhuvudtaget inte beredd på det, väldigt obehagligt. Jag blev bara helt stum och fick knappt fram ett ord, jag som har svårt att prata i grupper och ska jag göra det måste jag vara väl förberedd.
Jag känner att detta fick mig att tappa förtroende för dom. Jag vill ju gå hos habiliteringen just på grund av deras expertis inom autismspektrat för min ångest beror till viss del på min autismdiagnos. Det har ju hab själva sagt till mig. Det hjälper inte heller att min gamla kontakt som jag hade på ungdomshab en gång sa till mig att det inte syns utanpå att jag är autistisk, så jag bör ställa in mig på att jag kommer få det svårt att bli tagen seriöst om jag inte ser till att visa mina problem utanpå. Ska inte personal på hab ha bättre förståelse än så? Brukar det gå till såhär?