Önskar att jag aldrig blivit diagnostiserad
Postat: 2021-04-14 13:55:00
Jag har så klart inget problem med att jag har aspberger, men jag tänkte berätta lite om hur mitt liv sätt ut för att klargöra varför jag ser min givna diagnos som något som nästan uteslutande varit en nackdel för mig.
Och jag undrar om andra känner ungefär likadant.
Jag växte upp som jag gissar många andra med väldigt få vänner, en outcast helt enkelt. Men jag tänkte aldrig då att det var något fel på mig.
När jag gick på gymnasiet blev jag så utstött och deprimerad att dom skickade mig till en sorts stöd person som skulle hjälpa mig med mina svårigheter. Det ingick samtal, små uppgifter som skulle hjälpa mig fungera och må psykiskt bättre, samt att vi gick till gymmet också då jag var och är fortfarande överviktig.
Under denna tiden hjälpte hon mig, skaffa lägenhet, ansöka om socialbidrag, skaffa körkort och svetts certifikat.
Men hon ville att jag skulle göra en utredning och jag var med intresserad av om jag hade något.
Så jag tog utredningen och det visade sig att jag hade aspberger.
Jag blev då ärligt glad över detta, äntligen hade jag svar på varför jag var så allmänt ogillad och varför jag verkade tänka så annorlunda.
Och framför allt blev jag glad över att jag skulle få aktivitets ersättning istället för att behöva gå ner till socialen med massa papper för att få ut mina pengar. Här har vi början för över 10 års utanförskap som on det inte hade varit illa nog innan.
Sen jag fick min diagnos har det känts som att attityden mot mig var ungefär:
''se bara till att fan överlever men slösa inte mer resurser än så''
Jag bor nu på stödboende och får fortfarande aktivitetsersättning. Jag har inte blivit hjälpt med mina sociala svårigheter, jag har 0 personer jag kan kalla riktiga vänner, jag har aldrig haft ett jobb och ingen har pushat mig för att skaffa ett heller. Det ställs 0 krav på mig.
Det kanske låter som jag klagar på att jag får för mycket, och det är delvis sant.
Men att bara få saker utan att behöva arbeta för det och att vara nästan totalt isolerad har totalt eroderat min psyke och min motivation framför allt. Jag kan knappt finna lycka i saker jag brukade älska så som datorspel.
Jag är 100% säker på att jag skulle kunna vara produktiv medborgare under rätt omständigheter.
Men att ge mig gratis pengar och sen ignorera mina problem är inte rätt omständigheter.
Och jag undrar om andra känner ungefär likadant.
Jag växte upp som jag gissar många andra med väldigt få vänner, en outcast helt enkelt. Men jag tänkte aldrig då att det var något fel på mig.
När jag gick på gymnasiet blev jag så utstött och deprimerad att dom skickade mig till en sorts stöd person som skulle hjälpa mig med mina svårigheter. Det ingick samtal, små uppgifter som skulle hjälpa mig fungera och må psykiskt bättre, samt att vi gick till gymmet också då jag var och är fortfarande överviktig.
Under denna tiden hjälpte hon mig, skaffa lägenhet, ansöka om socialbidrag, skaffa körkort och svetts certifikat.
Men hon ville att jag skulle göra en utredning och jag var med intresserad av om jag hade något.
Så jag tog utredningen och det visade sig att jag hade aspberger.
Jag blev då ärligt glad över detta, äntligen hade jag svar på varför jag var så allmänt ogillad och varför jag verkade tänka så annorlunda.
Och framför allt blev jag glad över att jag skulle få aktivitets ersättning istället för att behöva gå ner till socialen med massa papper för att få ut mina pengar. Här har vi början för över 10 års utanförskap som on det inte hade varit illa nog innan.
Sen jag fick min diagnos har det känts som att attityden mot mig var ungefär:
''se bara till att fan överlever men slösa inte mer resurser än så''
Jag bor nu på stödboende och får fortfarande aktivitetsersättning. Jag har inte blivit hjälpt med mina sociala svårigheter, jag har 0 personer jag kan kalla riktiga vänner, jag har aldrig haft ett jobb och ingen har pushat mig för att skaffa ett heller. Det ställs 0 krav på mig.
Det kanske låter som jag klagar på att jag får för mycket, och det är delvis sant.
Men att bara få saker utan att behöva arbeta för det och att vara nästan totalt isolerad har totalt eroderat min psyke och min motivation framför allt. Jag kan knappt finna lycka i saker jag brukade älska så som datorspel.
Jag är 100% säker på att jag skulle kunna vara produktiv medborgare under rätt omständigheter.
Men att ge mig gratis pengar och sen ignorera mina problem är inte rätt omständigheter.