Jossie94 skrev:Okej så de hade en felaktig bild på diagnoser menar du? typ att de satte diagnoser på minsta lilla?
Jag hade ett samtal med någon, kommer inte ihåg vad han var för något, men han sa då att jag var frisk och vi hade pratat i typ 2-5 minuter. Då visste jag inte om min diagnos och sedan gjorde jag en riktig utredning och då fick jag att jag hade drag av asperger och autism men eftersom jag inte hade alla kriterierna för diagnoserna så blev det en egen diagnos.
På den tiden så hade man fel syn om vad som gjorde en psykiskt annorlunda eller krasslig. Självklart kan man bli psykiskt sjuklig om man har en jobbig barndom. Idag kallar vi det PTSD eller c-PTSD. Eller man kan få undvikande personlighetsstörning. Så självklart kan ens barndom påverka. Men då trodde man det var lika för allt. Så allt berodde på barndomen. Man trodde inte att man kunde födas med NPF. Om man själv då kände på sig att man varit lite annorlunda hela livet så trodde de inte på en.
Jag vet folk som är extremt jämna i humöret som fick diagnos borderline som sedan fick aspergers. Fastän borderlinekärnan är att man inte klarar av att reglera emotioner. De trodde på allvar att det bara fanns tre psyksjukdomar och ingen NPF. Först trodde de att det bara fanns två. Neuros och psykos. Man förnekade att man kunde ha båda, man ansåg att det var helt olika saker som inte kunde blandas. Så den som hade schizofreni kunde t ex inte ha en fobi. Det var omöjligt. Det är svårt idag att förstå hur dumma de var på den tiden och det är ändå nästan nutid, detta pågick in på 90-talet. Men då kom man på att man kanske kan stå på gränsen mellan neruros och psykos och allt detta som blandades kallade man borderline. Dvs det spelade ingen roll hur blandningen var om det ens var liknande det man menar är borderline idag. Var man tillräckligt avvikade så var man psykotisk eller borderline.
T ex så ansågs skämt som att man försökte fly så då var man sjuk och försökte hinta ngt med skämtet som var allvar men som var omedvetet. De satte väl inte diagnos jättelätt. Men detta att förnekade man något hade man det så tänkte de. T ex att jag inte såg dem i ögonen sa de berodde på att jag tittade på mina röster. Jag sa att jag inte hade röster men för att jag förnekade det så hade jag det.
De hade en väldigt sjuk syn på hjärnan på den tiden. Det var många som tappade fotfästet av den vården och inte visste vad de skulle tro på. Jag kände själv att det svindlade ibland och den vården har bidragit till att jag är lite dissociativ. Dvs den har skadat min vetskap om vem jag är för livet.
Det enda jag ville var ha behandling för ångest. Det fanns en ny sorts terapi då men den var bara privat. Så istället fick man gå hos de där galningarna. Jag gjorde det för att om terapin inte funkade så skulle jag få bidrag till privat terapi. Ett löfte som aldrig blev sant.
Det känns märkligt att alla trodde så förr. Och nu har man glömt det och tror att det inte var så förr. För så konstiga kunde de inte varit. Men de var det. Det var även extra förvirrande för en aspergare eftersom de såg allt som symboler. Medan jag har svårt att ens förstå symbolik och ser allt konkret. Så jag fattade inte alls hur de menade om jag blev sjuk och inte kunde komma på terapin att det var en symbol för att jag inte ville bli mentalt frisk. Det skulle vara intressant om någon annan som är äldre berättade om sina erfarenheter i psykvården.