RSD555 skrev:Om man inte klarar av att jobba/söka jobb, om man blir stressad och utbränd, kan man åka till psykakuten och be om att få bli inlagd. Om man inte ser drogad eller farlig ut så hamnar man på en fin avdelning med normala människor.
När man är inlagd får man bra tid och möjligheter diskutera sina problem med läkare.
Efter det är det lättare få stöd och sjukpenning. Om läkare tycker man ska fortsätta jaga jobb och om man då återigen drabbas av stress och självmordstankar så måste man be om att få bli inlagd igen. Det är därför såna avdelningar finns och det handlar inte om att man luras eller utnyttjar systemet.
Förr eller senare inser vården då att det bästa för alla är att bevilja sjukpenning.
Jag har varit inlagd många, många gånger men jag tänker att det inte riktigt är för att få sjukpenning som man "väljer" att åka till akuten, där handlar det om att rädda dom som utgör en fara för sig själv eller andra eller om man mår så dåligt att man har svårt att klara sig själv t.ex. om man är djupt deprimerad, har stark ångest, självmordstankar och jag har varit inlagd både för depression ett par gånger och många gånger för anorexi. Ofta är det ett högt tryck och dom tar inte in någon som inte är väldigt sjuka. I min region är det i princip alltid överlagt och mer patienter än vad det finns plats för.
Ser dock att du skrivit även ångest och självmordstankar utöver att man kan åka dit och be om att bli inlagd och där håller jag ju fullt med dig. Och jag hoppas verkligen att läkaren och FK fattar hur man mår innan det ska bli så illa.
Jag fick göra många utredningar innan jag fick sjukersättning trots att jag haft aktivitetsersättning och sjukpenning sen jag var 19 år. Första gången jag sökte skrev läkaren ett uselt intyg. hoppade över ungefär 10 av mina inläggningar med LPT och 3 gånger på behandlingshem och 10 gånger dagvård och 15 år i öppenvården och väldigt, väldigt tungt medicinerad.
Andra gången var jag med när läkaren skrev intyget och hjälpte till, jag fyllde i ordentligt på min blankett men ändå var FK inte övertygade. Jag fick gå till en konsulterande oberoende läkare och hon bedömde min arbetsförmåga till helt nedsatt med ingen chans till rehabilitering pga min AST diagnos. Fortfarande var FK inte nöjda så deras egna läkare gjorde ytterligare en bedömmnning, totalt tog det 5-6 månader att få besked och jag fick äntligen sjukersättningen. Så om man verkligen inte klarar att jobba eller studera så ska man stå på sig, överklaga om dom nekar, söka igen om don avslåt överklagan, kanske byta läkare osv.
Sen är det väldigt viktigt att dom ser om man kan vara ute i arbetslivet eller om man inte klarar av något jobb på arbetsmarknaden för annars säger dom att man har arbetsmöjlighet inom den branschen och stämmer det är det ju bra men om man inte håller men är det frustrerande. Man ska också genomgått behandlingar och försökt rehabilitering och olika behandlingsformer.
Hur går det för dig? Det var ju ett tag sen du startade tråden. Har det löst sig för dig?