Hur stora möjligheter att få sjukersättning?
Postat: 2019-08-26 15:09:29
Jag ska ta historian ganska så kort men ändå försöka få med det viktiga för att se om ni med erfarenhet av detta säger om mina möjligheter.
Jag är en man som för ett par månader sedan fyllde trettio år.
Jag har alltid känt mig väldigt annorlunda, var jätteblyg som liten, hade många underliga idéer som jag tvångsmässigt höll fast vid, jag lyckades när jag var i slutet av tonåren att till viss del framstå som mer social och lärde mig att prata med folk det vanliga småpratssättet även om jag alltid känt mig väldigt annorlunda rent socialt eftersom det aldrig har varit på riktigt för mig.
Hursomhelst, jag insåg efter ett par misslyckade jobb i 20-årsåldern som slutade med att jag blev helt slut och deprimerad och var tvungen att sluta efter några få veckor.
Jag drog mig undan och levde på pengar som jag ärvt ett tag och studerade sedan strökurser på distans för att få csn. Åren gick och när jag var 26 år så kunde jag inte läsa längre för jag kunde inte ta mer CSN-lån. Jag fick då börja gå på socialbidrag. Försökte söka massa jobb, blev alltmer stressad ju längre tiden gick då jag insåg för varje jobb jag sökte och varje intervju jag kom till att jag hade vantrivts. Jag hade även ett par jobb väldigt kort som ledde till att jag blev deprimerad och sjukskriven vilket gjorde att jag fick vara ifred från socialtjänsten ett tag. Sedan hände samma sak igen, jag arbetstränade men hatade det så mycket att jag började må dåligt igen, en massa ångest och allmän utmattning som gjorde att jag inte kom ur sängen förrän sådär 14-15 timmar efter att jag la mig.
Självmordstankar konstant så fort jag försökte att anpassa mig till det jag inte klarar, vilket inte bara är jobb utan även sociala situationer av återkommande karaktär.
Tillsist så föreslog min psykolog att jag kanske har add och eventuellt någon autismspektrumstörning. Hamnade hos psykiatrin som i vintras gav mig diagnosen ADD efter lite olika tester och samtal. Nu står jag i kö för att genomgå en autismutredning. Jag vet inte om jag har autism, men om jag förstår det rätt så är det inte så ovanligt att man har både add och autism - stämmer detta förresten?
Jag har haft med äckligt många läkare att göra vid det här laget och det har varit en sådan hemsk kamp att behöva bevisa att man inte klarar av att jobba. Jag har lagt ner så mycket tid på att bevisa detta och då redan innan varit helt slut, när man då måste kämpa för det också så blir det ännu värre.
När jag fick add-diagnosen så blev jag lättad för jag tänkte att nu kanske de äntligen kan ta mina problem på allvar och fundera på tanken att jag kanske skulle behöva vara sjukskriven en längre period (sjukersättning och slippa socialen och deras krav på att söka jobb och risken att de tvingar en till någon typ av arbetsprojekt där man bara vantrivs) så därför har jag lugnat mig lite grann. För mig hade ett år eller två där jag redan från början vet att det kommer bli så längt kunnat rädda mig. Det har varit så fruktansvärt mycket stress kring det att inte veta längre fram än någon månad eller två.
Jag vet att det i samhället är en sanning att all typ av social sysselsättning är något bra och gör gott för hälsan men det är verkligen inte så för mig mer än i väldigt små doser och inte på samma ställe och definitivt inte med tvång varken direkt eller indirekt så mycket har jag fattat nu. Jag kan vara stressad i veckor över att jag måste göra något inplanerat. Det funkar verkligen inte, alla påtvingade intryck är bara tärande för mig. Jag hoppas naturligtvis på att i framtiden kunna klara något jobb på deltid heltid känns fullständigt omöjligt föralltid för mig, men ska jag klara halvtid så måste jag få möjlighet att släppa pressen först ett tag. Att verkligen veta att jag ska vara ifred ett år och kunna få möjlighet att släppa de här problemen och låta mig möta mina problem utan att de behöver vara problem.
Men vad jag förstår så är det väldigt väldigt svårt att bli beviljad sjukersättning idag, add i kombination med ångest och utmattning räcker väl knappast?
Om jag (vet ju inte om det blir så) får en autismdiagnos hur mkt större är då möjligheterna?
Jag vet inte ens hur jag ska få fram detta eftersom jag riskerar att bara vilja slippa jobba. Vad hade ni gjort?
Borde man vänta och se om det blir någon mer diagnos eller hade det gått att ansöka redan nu?
Är det svårare att få beviljat i framtiden om man blivit nekad tidigare?
Jag skulle bli så otroligt lättad om det finns ett hopp i detta, om något visar att den vägen är öppen.
Jag är en man som för ett par månader sedan fyllde trettio år.
Jag har alltid känt mig väldigt annorlunda, var jätteblyg som liten, hade många underliga idéer som jag tvångsmässigt höll fast vid, jag lyckades när jag var i slutet av tonåren att till viss del framstå som mer social och lärde mig att prata med folk det vanliga småpratssättet även om jag alltid känt mig väldigt annorlunda rent socialt eftersom det aldrig har varit på riktigt för mig.
Hursomhelst, jag insåg efter ett par misslyckade jobb i 20-årsåldern som slutade med att jag blev helt slut och deprimerad och var tvungen att sluta efter några få veckor.
Jag drog mig undan och levde på pengar som jag ärvt ett tag och studerade sedan strökurser på distans för att få csn. Åren gick och när jag var 26 år så kunde jag inte läsa längre för jag kunde inte ta mer CSN-lån. Jag fick då börja gå på socialbidrag. Försökte söka massa jobb, blev alltmer stressad ju längre tiden gick då jag insåg för varje jobb jag sökte och varje intervju jag kom till att jag hade vantrivts. Jag hade även ett par jobb väldigt kort som ledde till att jag blev deprimerad och sjukskriven vilket gjorde att jag fick vara ifred från socialtjänsten ett tag. Sedan hände samma sak igen, jag arbetstränade men hatade det så mycket att jag började må dåligt igen, en massa ångest och allmän utmattning som gjorde att jag inte kom ur sängen förrän sådär 14-15 timmar efter att jag la mig.
Självmordstankar konstant så fort jag försökte att anpassa mig till det jag inte klarar, vilket inte bara är jobb utan även sociala situationer av återkommande karaktär.
Tillsist så föreslog min psykolog att jag kanske har add och eventuellt någon autismspektrumstörning. Hamnade hos psykiatrin som i vintras gav mig diagnosen ADD efter lite olika tester och samtal. Nu står jag i kö för att genomgå en autismutredning. Jag vet inte om jag har autism, men om jag förstår det rätt så är det inte så ovanligt att man har både add och autism - stämmer detta förresten?
Jag har haft med äckligt många läkare att göra vid det här laget och det har varit en sådan hemsk kamp att behöva bevisa att man inte klarar av att jobba. Jag har lagt ner så mycket tid på att bevisa detta och då redan innan varit helt slut, när man då måste kämpa för det också så blir det ännu värre.
När jag fick add-diagnosen så blev jag lättad för jag tänkte att nu kanske de äntligen kan ta mina problem på allvar och fundera på tanken att jag kanske skulle behöva vara sjukskriven en längre period (sjukersättning och slippa socialen och deras krav på att söka jobb och risken att de tvingar en till någon typ av arbetsprojekt där man bara vantrivs) så därför har jag lugnat mig lite grann. För mig hade ett år eller två där jag redan från början vet att det kommer bli så längt kunnat rädda mig. Det har varit så fruktansvärt mycket stress kring det att inte veta längre fram än någon månad eller två.
Jag vet att det i samhället är en sanning att all typ av social sysselsättning är något bra och gör gott för hälsan men det är verkligen inte så för mig mer än i väldigt små doser och inte på samma ställe och definitivt inte med tvång varken direkt eller indirekt så mycket har jag fattat nu. Jag kan vara stressad i veckor över att jag måste göra något inplanerat. Det funkar verkligen inte, alla påtvingade intryck är bara tärande för mig. Jag hoppas naturligtvis på att i framtiden kunna klara något jobb på deltid heltid känns fullständigt omöjligt föralltid för mig, men ska jag klara halvtid så måste jag få möjlighet att släppa pressen först ett tag. Att verkligen veta att jag ska vara ifred ett år och kunna få möjlighet att släppa de här problemen och låta mig möta mina problem utan att de behöver vara problem.
Men vad jag förstår så är det väldigt väldigt svårt att bli beviljad sjukersättning idag, add i kombination med ångest och utmattning räcker väl knappast?
Om jag (vet ju inte om det blir så) får en autismdiagnos hur mkt större är då möjligheterna?
Jag vet inte ens hur jag ska få fram detta eftersom jag riskerar att bara vilja slippa jobba. Vad hade ni gjort?
Borde man vänta och se om det blir någon mer diagnos eller hade det gått att ansöka redan nu?
Är det svårare att få beviljat i framtiden om man blivit nekad tidigare?
Jag skulle bli så otroligt lättad om det finns ett hopp i detta, om något visar att den vägen är öppen.