Tack
alixha! Det var en bra idé att skriva till enhetschefen, så det ska jag göra och se vad jag får för svar.
Har du en diagnos? När fick du den?
Kan du be din LSS-handläggare om hjälp med kontakterna?
Ja, jag diagnosticerades med högfungerande autism för 2.5 år sedan, fast diagnosen har misstänkts sedan jag gick på dagis. Jag tror att min LSS-handläggare har slutat, men sist jag pratade med henne menade hon att jag skulle kontakta Habiliteringen själv. Fast jag kan ju begära en ny hos kommunen - de brukar i varje fall vara behjälpliga i sådana ärenden.
Vem är det som har sagt att du måste träffa handläggaren för att få byta? Det är bullshit.
Du måste inte träffa henne om du inte vill, det räcker gott med ett mejl där du förklarar att du vill byta.
Alla jag har talat med på VUP. Om jag ringer eller skriver säger receptionisten att jag måste gå genom kontaktpersonen, och att de inte kan byta ut henne utan hennes godkännande. Både jag och några familjemedlemmar har försökt 3-4 gånger de senaste året, men alla får samma svar även när vi förklarar situationen.
Har du några andra problem som inte är relaterade till autism?
Ja, jag har diagnoserna recidiverande depression, generaliserad ångest, panikångest och traumatisk stressreaktion. Dessutom en tumörsjukdom som påverkar psyket indirekt då jag blir mycket trött av den, samt lider ofta av värk.
Depressionen och ångesten tycker jag själv är sekundär till autismen, m.a.o. triggas depressiva episoder och ångestanfall oftast av sådant som är relaterat till autismen. Så jag tror att mer hjälp med att fungera vad gäller vardagssysslor, socialt samspel osv. skulle lätta lite på det depressiva. Jag har gått på psykmedicin och diverse terapier av och till sedan jag var 11 (är nu 30), och ingenting har direkt hjälpt hittills, utom de korta stunder jag blivit avlastad från sådant som är jobbigt p.g.a. autismen.
Och tack,
kattson!
Har du kontakt med psykvården?
Det har fungerat för mig tidigare att "felanmäla" uppåt och påpeka jag saknar ett förtroende för den nuvarande personen jag har.
Jag går till VUP då och då, mestadels när jag behöver förnya läkarintyg eller recept. Jag har, i den mån jag kunnat, sagt ifrån om kontaktpersonen men alla jag och min familj har talat med säger samma sak: att man måste gå genom kontaktpersonen själv för att få en ny. Någonting om att "strömlinjeforma" vårdprocessen. Tydligen ska man få hjälp fortare på det sättet, men som jag upplever det får man ingen hjälp alls istället.
Bland annat tyckte min läkare att jag skulle ha sjukersättning efter att jag fyllde 30 (jag har aldrig klarat av att jobba mer än 25%, och då bara i perioder), så då skrev han ett läkarutlåtande som FK ville ha förtydligat. Eftersom jag inte får kontakta läkaren själv fick jag lov att gå via kontaktpersonen, och hon vägrade att skicka ärendet vidare till läkaren eftersom "det är bättre att hamna i en ekonomisk knipa för då får du lite press på dig och det gör att du kämpar mer och i det långa loppet mår bättre" så givetvis kom det aldrig in något förtydligande till FK.
Jag hamnade på Soc ett tag och var nära att inte kunna betala hyran eftersom jag vid det laget tyckte att Soc-processen var så jobbig att det var bättre att bli vräkt, än att behöva skriva ut alla papper och lämna in ansökan - nästan 40 sidor papper skulle de ha utskrivna, och jag var i det närmaste apatisk efter att ha förlorat min inkomst så det var mycket svårt att fixa Soc-ansökan själv.
Jag blir trött, arg och ledsen eftersom jag förhoppningsvis hade haft 75% sjukersättning vid det här laget, om inte kontaktpersonen betett sig som hon gjorde. Då hade jag ju haft möjlighet att arbeta lite när jag orkar (dels få känna mig lite självständig, dels ha en stabil inkomst så jag slipper ha ångest varje gång FK beslutar om förnyande av sjukpenning), medan jag nu "måste" ha sjukpenning på 100% då hela processen hon startade gjorde att jag mår mycket sämre än vad jag gjorde innan. Med andra ord, tvärtemot vad hon påstod skulle hända. Och givetvis sa hon detta på telefon och inte skriftligt, så jag har inga bevis att uppvisa för VUP, annars skulle jag kanske kunna bli av med henne på något sätt.
Jag rekomenderar det verkligen inte, men du har optioner som psyk-akut om du känner dig extremt nere och inte ser någon annan utväg.
Jag förstår vad du menar. Jag hamnade på psykakuten en knapp vecka i tonåren p.g.a. depression och självmordstankar. Men jag upplevde snarare att jag mådde sämre där med alla regler om att inte få ha telefon, inte lyssna på musik (för någon kan strypa sig med hörlurarna), fick inte ens gå ut de första dagarna...
En möjlighet kan vara att vända dig till kommunen, andra vårdcentraler, länets psyk, hela kedjan så att säga.
Min vårdcentral har en samtalsmottagning. Den riktar sig mer mot depression och ångest, men det kanske kan vara en bra början? Jag ska kika vidare på det. Jag har väldigt svårt att sätta ord på känslor, så det är svårt att vara öppen om hur dåligt jag mår och varför. Kanske är det därför jag har så svårt att hitta någon som verkligen lyssnar.
Jag har tidigare gått på VUP i en annan stad, då de är mycket bättre där, men de rekommenderade att jag skulle söka mig till min egen ort efter något år eftersom jag var för "behandlingsresistent" och det fanns patienter som behövde dem bättre. :D