FabelaAlltså FB-vänner - nej, det talar jag inte om här, det kan jag vara helt tydlig med.
Så där är vi alldeles överens.
Men jag menar att vänskap kan se olika ut.
Jag skulle gissa t.ex. att medelålders manliga barska, fåordiga skogshuggare nånstans i de norrländska skogarna har en annan slags vänskap, än stockholmska tonårstjejer som har shopping och poesi som hobby.
För att nu ta två stereotyper, bara för att göra det tydligare.
Likadant kan levnadsstandard påverka: om ens dagliga överlevnad hänger på en skör tråd, så är pålitlighet och samarbete kanske mer ett äkta vänskapsbevis, än känslor och att utbyta innersta hemligheter. Vad mer värdefullt och välvilligt kan det finnas, än att man hjälps åt att hålla varandra vid liv?
Det var sånt jag menade tidigare, med naivt och bortskämt:
kontaktperson-t55364.html#p1559170 De allra flesta i våra välfärdssamhällen idag har inte en susning om hur det är att leva under såna omständigheter.
Därmed inte sagt att det inte kan finnas romantik i såna vänskapsrelationer också, självklart kan det göra det. Men att se det som en förutsättning är en romantiserad bild av verkligheten, enl. min personliga uppfattning.
Förstår du hur jag menar; att vänskap kan vara som arbetskläder eller som en skir spetssjal, den är lika värdefull oavsett sin skepnad.
Men det måste finnas genuin välvilja, det är en absolut förutsättning för äkta vänskap.
Som jag ser det, vill säga.
Därifrån då till närmare det här med kontaktperson.
Människor har ju också olika förutsättningar och begränsningar. Det går inte att ha samma sorts relationer med alla människor, t.ex. pga olika funktionsnedsättningar.
Men jag tror att alla ändå kan ha vänner. Man är bara vän på olika sätt, beroende på förutsättningarna.
Förresten säger man ju även "nära vän". Om all vänskap skulle vara lika, så skulle "nära" inte behöva läggas till som förstärkning.
Låter det som ett hyfsat rimligt resonemang så långt?[/quote]
Det låter vettigt, helt klart, just tillit är ju en förutsättning för att bevara den relation man än har. Men går den förlorad tror jag inte det finns någonting kvar, att bygga upp den igen krävs ofantligt mycket och inte säkert att det går att reparera men det beror ju lite på omständigheterna. Man måste (enligt min uppfattning) i sådana fall förtjäna den och inte bara tas för givet, även om ens liv hänger på en skör tråd. Om någon exempelvis skulle bryta mitt förtroende anser jag inte vederbörande är värd min vänskap längre.