Är det lönt att få en diagnos?
Postat: 2019-05-05 15:06:49
Ny här!
Jag är drygt 50 år gammal. Jag har alltid känt mig utanför, haft svårt/mycket svårt för sociala relationer, förhållanden osv. Jag livnär mig (nätt och jämnt) som extremnörd. Tills för runt ett år sedan såg jag mig som en fullt frisk om än något excentrisk och otrevlig gubbe. Jag har dock alltid haft ångest, depressioner, självmordstankar, sömnproblem med mera, men sett detta som meseri eller följd av överrörligt intellekt. Jag har med andra ord mått uselt i 50 år.
För några år sedan lärde jag känna en ung kvinna med diagnosticerad asperger. Vi kommer bra överens, har regelbunden kontakt och fixar saker tillsammans. Jag undrade vad det var för fel på henne så jag googlade Asperger. Först trodde jag det var ett skämt. Beskrivningarna handlade om mig! Sedan dess har jag tagit reda på mer och fått förklaringar till varför mitt liv är så eländigt. Allt har blivit uppochnervänt och jag ser mig själv med nya ögon.
Efter mycket vånda tog jag kontakt med psykvården. Jag har aldrig haft kontakt med dylikt, aldrig ätit medicin etc.
Första mötet i förra veckan skulle vara en preliminär bedömning. Psykiatern och psykologen förklarade att fortsatt utredning skulle följa om anledning finns. Den skulle göras av andra och ta avsevärd tid.
Efter en timmes utfrågning om uppväxt med mera, meddelade psykiatern och psykologen att mitt fall var glasklart. De kunde ställa diagnos direkt. Det ska göras vid ett nytt möte om någon vecka. Jag får en gräddfil in i autismspektrat och aspergern!
Nu undrar jag om det är lönt att få en diagnos. Jag frågade flera gånger vid undersökningen, men fick inget bra svar. En diagnos kan försvåra mina redan dåliga möjligheter till försörjning, vara ytterligare ett stigma i sociala sammanhang etc. Vem vill anlita en extremnörd officiellt stämplad som knäpp? Psykiaterns bästa svar var att jag kan hemlighålla diagnosen. Vad är det då för mening? Jag är inte intresserad av mediciner eller droger. Jag har ingen aning om det finns annan hjälp värd namnet. Jag vet dessutom inte om jag vill/vågar ta språnget. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som aspergerare/avvikande och ni här på forumet verkar vara en sorglig samling losers (inget illa ment...).
Dessutom är jag riktigt arg. Om nu min asperger är så uppenbar att den går att diagnosticera på några minuter, varför har ingen noterat den tidigare? Jag har haft sedvanlig kontakt med skolhälsovård, sjukvård, jobbhälsa med mera. Det har alltid gått åt pipan med jobb och förhållanden så det har funnits gott om signaler. Jag hade kunnat fått ett bättre liv om någon ansträngt sig lite.
Kort och gott: Bör jag avbryta kontakten med psykvården eller ska jag löpa linan ut? Finns det frågor jag bör ställa eller saker som jag bör kräva?
Jag är drygt 50 år gammal. Jag har alltid känt mig utanför, haft svårt/mycket svårt för sociala relationer, förhållanden osv. Jag livnär mig (nätt och jämnt) som extremnörd. Tills för runt ett år sedan såg jag mig som en fullt frisk om än något excentrisk och otrevlig gubbe. Jag har dock alltid haft ångest, depressioner, självmordstankar, sömnproblem med mera, men sett detta som meseri eller följd av överrörligt intellekt. Jag har med andra ord mått uselt i 50 år.
För några år sedan lärde jag känna en ung kvinna med diagnosticerad asperger. Vi kommer bra överens, har regelbunden kontakt och fixar saker tillsammans. Jag undrade vad det var för fel på henne så jag googlade Asperger. Först trodde jag det var ett skämt. Beskrivningarna handlade om mig! Sedan dess har jag tagit reda på mer och fått förklaringar till varför mitt liv är så eländigt. Allt har blivit uppochnervänt och jag ser mig själv med nya ögon.
Efter mycket vånda tog jag kontakt med psykvården. Jag har aldrig haft kontakt med dylikt, aldrig ätit medicin etc.
Första mötet i förra veckan skulle vara en preliminär bedömning. Psykiatern och psykologen förklarade att fortsatt utredning skulle följa om anledning finns. Den skulle göras av andra och ta avsevärd tid.
Efter en timmes utfrågning om uppväxt med mera, meddelade psykiatern och psykologen att mitt fall var glasklart. De kunde ställa diagnos direkt. Det ska göras vid ett nytt möte om någon vecka. Jag får en gräddfil in i autismspektrat och aspergern!
Nu undrar jag om det är lönt att få en diagnos. Jag frågade flera gånger vid undersökningen, men fick inget bra svar. En diagnos kan försvåra mina redan dåliga möjligheter till försörjning, vara ytterligare ett stigma i sociala sammanhang etc. Vem vill anlita en extremnörd officiellt stämplad som knäpp? Psykiaterns bästa svar var att jag kan hemlighålla diagnosen. Vad är det då för mening? Jag är inte intresserad av mediciner eller droger. Jag har ingen aning om det finns annan hjälp värd namnet. Jag vet dessutom inte om jag vill/vågar ta språnget. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som aspergerare/avvikande och ni här på forumet verkar vara en sorglig samling losers (inget illa ment...).
Dessutom är jag riktigt arg. Om nu min asperger är så uppenbar att den går att diagnosticera på några minuter, varför har ingen noterat den tidigare? Jag har haft sedvanlig kontakt med skolhälsovård, sjukvård, jobbhälsa med mera. Det har alltid gått åt pipan med jobb och förhållanden så det har funnits gott om signaler. Jag hade kunnat fått ett bättre liv om någon ansträngt sig lite.
Kort och gott: Bör jag avbryta kontakten med psykvården eller ska jag löpa linan ut? Finns det frågor jag bör ställa eller saker som jag bör kräva?