alexew skrev:Det verkar till största del handla om biologiska flickor med en autismdiagnos, som inte verkar ha haft något problem med sin könsidentitet under barndomen, men som någonstans i tonåren efter att ha kommit i kontakt med personer med könsdysfori via sociala medier börjar identifiera sig som transmän och efterfråga hormonell och kirurgisk behandling.
Tror man får vara lite försiktig hur man drar sina slutsatser. Hade flickidentitet ända till puberteten, då utvecklade jag könsdysfori. Att sådana som jag hölls tillbaka berodde på att det inte fanns något som hette könsdysfori då. Vi hankade oss fram i tillvaron och kände att något var väldigt udda med oss. Jag hade aldrig ens kunnat säga meningen att jag känner mig inte som tjej längre, alls. Någon måste nästan ha talat om för en att sådant finns, annars fattar man inte. Och jag tror det främst gäller de som är könsbinära, dvs de känner sig inte alls 100 % som det "motsatta" könet heller.
Det dröjde faktiskt fram till jag var över 35 år innan jag insåg att jag inte var cis. Var det dåligt då att sådant fanns på nätet att hitta och fundera över? Jag tycker inte det. Det kändes som 300 bitar föll på plats.
Även om det inte finns ett fysiskt kön jag kan ändra till som motsvarar som jag känner, och jag har valt att vara tjej utåt, och trots att det skär i själen när någon säger hon, eller det värsta... KVINNA, om mig, så är jag ändå glad att jag vet vad det handlar om. Jag minns när jag var 19 och satt på tåget och någon sa till sin kompis att det finns en ledig plats åt honom bredvid "honom", så kände jag mig glad. Ingen aning om varför, var bara det. En annan gång när jag var 14 och vi väntade på bussen utanför skolan, var det en tant som sa "han" om mig. Samma där. Ren lycka.
Trots det kopplade jag inte!!! Det var andra saker oxo, identifierade mig mest med killar i böcker, var alltid kille när vi lekte (t o m innan puberteten, då jag fortfarande kände mig som flicka). Jag måste varit STOCKDUM. Jag kände av massa könsdysfori, men visste väl inte vad jag skulle kalla det.
Jag ska som sagt leva ut mitt liv som en hon. Jag är ju gammal nu. Det är bättre att jag blir vardagssårad har jag bestämt för egen del, än att börja bråka med folk om genus. Eftersom jag inte är en han heller. Definitivt mer han än hon, men inte så det uppfyller vad jag tror en man mentalt känner.
Eftersom jag ser ut som en hon tycker folk att jag är det. Men två personer, båda mycket, mycket känsliga, har sagt att de ser mig vare som en hon eller han, och de har träffat mig i levande livet. Så jag antar att vissa kanske kan märka det ändå.
Så istället för att skylla på förvirring (som vanligt), kanske man kan skylla på att det finns information nu.
Jag vet inte hur vanligt det är att folk tror att andra problem än könsdysforin går över om de börjar leva som det "andra" könet, om man har några bevis på detta eller om man bara målar på folk känslor de tycker passar.
Tänk om det alltid varit så att en del av aspergertjejerna alltid känt sig som killar men antingen inte vetat om det, eller tonat ner det för att inte uppröra andra eller försätta sig i en farlig situation? Det kan man inte veta något om eftersom dessa tjejer var unga innan man ens diagnostiserade med aspergers som vi gör i dag.