Atypisk Asperger?
Postat: 2019-03-11 16:25:21
Hej, jag registrerade mig här eftersom jag börjat misstänka att jag kan ha asperger. Det som gjort att jag tidigare avfärdat diagnosen är att jag inte passar in på följande kriterier: dålig motorik, dålig föreställningsförmåga, tendens att tolka saker bokstavligt och neurologisk oförmåga att förstå andra människors känslor.
Men vid närmare eftertanke så kanske denna autistiska "stereotyp" inte gör rättvisa för de individuella skillnader som förekommer. Om jag är aspie, så måste jag i alla fall vara en "outlier", eftersom jag känner mig som den raka motsatsen till stereotypen, men ändock relaterad. Likt aspergare har jag väldigt ojämn begåvningsprofil. Är språkligt, musikaliskt och estetiskt begåvad men fallerar helt när det kommer till matematik, statistik och dylikt. Är bra på att bygga och fixa saker, men sådant som inte intresserar mig kan jag ha ovanligt svårt för. Har till skillnad från "normala" aspies en god föreställningsförmåga och social känslighet. Tänker bara i bilder och har ibland lättare att förstå ordspråk och metaforer än bokstavliga beskrivningar, vilket talar emot asperger. Men likt aspergare är jag väldigt introvert och har svårt att socialisera vardagligt. Kan inte kallprata länge men är bra på att diskutera ämnen som intresserar mig. Har svårt att skapa mig relationer med andra människor, det kommer liksom inte naturligt. Som resultat är jag en ensamvarg med väldigt inrutade vanemönster.
När jag var liten var jag väldigt envis och osocial. Satt i vagnen som en uttryckslös buddha och hyste stor misstro mot främlingar. Gillade mest att vara hemma och leka med leksaker i min egen värld. Vägrade ofta att åka och hälsa på någonstans. Blev kallad för innepotta av kretsen och hade en eller två vänner. Skolan och dagis var väldigt problematisk. Hatade att umgås i grupp, skild från familjen. Efter några år i skolan utvecklade jag en social "mask" för att anpassa mig och bli accepterad, som jag bär än idag som ung vuxen.
Om det verkligen är så att det föreligger en neuropsykiatrisk funktionsskillnad till grund för min avvikande personlighet, som kan kategoriseras som asperger, så förklarar det isåfall varför jag är som jag är. Vad tror ni, kan jag befinna mig på spektrumet? Kan man vara en "atypisk" aspergare, på andra änden av extremen? Enligt onlinetester ligger jag i riskzonen. Det är som att jag är inne med ena foten, men inte med den andra.
Konstigt.
Men vid närmare eftertanke så kanske denna autistiska "stereotyp" inte gör rättvisa för de individuella skillnader som förekommer. Om jag är aspie, så måste jag i alla fall vara en "outlier", eftersom jag känner mig som den raka motsatsen till stereotypen, men ändock relaterad. Likt aspergare har jag väldigt ojämn begåvningsprofil. Är språkligt, musikaliskt och estetiskt begåvad men fallerar helt när det kommer till matematik, statistik och dylikt. Är bra på att bygga och fixa saker, men sådant som inte intresserar mig kan jag ha ovanligt svårt för. Har till skillnad från "normala" aspies en god föreställningsförmåga och social känslighet. Tänker bara i bilder och har ibland lättare att förstå ordspråk och metaforer än bokstavliga beskrivningar, vilket talar emot asperger. Men likt aspergare är jag väldigt introvert och har svårt att socialisera vardagligt. Kan inte kallprata länge men är bra på att diskutera ämnen som intresserar mig. Har svårt att skapa mig relationer med andra människor, det kommer liksom inte naturligt. Som resultat är jag en ensamvarg med väldigt inrutade vanemönster.
När jag var liten var jag väldigt envis och osocial. Satt i vagnen som en uttryckslös buddha och hyste stor misstro mot främlingar. Gillade mest att vara hemma och leka med leksaker i min egen värld. Vägrade ofta att åka och hälsa på någonstans. Blev kallad för innepotta av kretsen och hade en eller två vänner. Skolan och dagis var väldigt problematisk. Hatade att umgås i grupp, skild från familjen. Efter några år i skolan utvecklade jag en social "mask" för att anpassa mig och bli accepterad, som jag bär än idag som ung vuxen.
Om det verkligen är så att det föreligger en neuropsykiatrisk funktionsskillnad till grund för min avvikande personlighet, som kan kategoriseras som asperger, så förklarar det isåfall varför jag är som jag är. Vad tror ni, kan jag befinna mig på spektrumet? Kan man vara en "atypisk" aspergare, på andra änden av extremen? Enligt onlinetester ligger jag i riskzonen. Det är som att jag är inne med ena foten, men inte med den andra.
Konstigt.