Dåligt möte med min LSS handläggare
Postat: 2018-12-16 16:47:45
Hej, jag är 30 år och fick diagnosen för lite mer än 6 år sedan. Jag har sedan dess jobbat på samma företag först på 100%, men har sakta gått ner till 50% och skulle ha ett möte med handläggaren kring den stress jag känner på arbetsplatsen samt mina tankar kring studier alternativ nytt arbete.
Jag kom till mötet som en kapabel 30 årig kvinna med Aspergers syndrom och efter 55 minuter lämnade jag rummet som ett förståndshandikappat barn utan framtidstro eller självförtroende.
Jag vet att jag har svårigheter pga min diagnos, jag har svårt för stress och får lätt ångest. Men jag är mer än min diagnos och jag är kapabel till väldigt mycket.
Mina planer om att studera skulle jag säga är helt överkomliga, jag vet vart mina gränser går och jag har förståelse för vad jag kan alternativt inte kan. Samma med mina tankar kring jobb. Vi pratar inte om högt flygande idéer här utan typ bo i nån mindre by någonstans och jobba 25-50% på Ica eller så. För jag hatar att bo i stan.
Min handläggare säger med full säkerhet att jag har 0% chans att få ett sådant jobb eller att någon utbildning jag satsar på kommer att leda till jobb. Jag är inte attraktiv på arbetsmarknaden. Det kommer inte att gå. Samt att enda hopp till ett jobb är att fortsätta jobba där jag jobbar nu, att jag flyttar in till stan och bor i samma kvarter som mitt jobb. Att jag anpassar hela mitt liv efter mitt jobb.
Och innan jag gick fick jag höra hur duktig jag varit som tänkt och kommit på så mycket själv.
Jag har aldrig känt mig så förminskad. Jag visste inte att när jag började jobba på mitt nuvarande jobb att jag fått en livstidsdom.
Hur kan man säga så till en människa. Gud vad less jag är på henne.
Har någon annan liknande erfarenheter?
Jag kom till mötet som en kapabel 30 årig kvinna med Aspergers syndrom och efter 55 minuter lämnade jag rummet som ett förståndshandikappat barn utan framtidstro eller självförtroende.
Jag vet att jag har svårigheter pga min diagnos, jag har svårt för stress och får lätt ångest. Men jag är mer än min diagnos och jag är kapabel till väldigt mycket.
Mina planer om att studera skulle jag säga är helt överkomliga, jag vet vart mina gränser går och jag har förståelse för vad jag kan alternativt inte kan. Samma med mina tankar kring jobb. Vi pratar inte om högt flygande idéer här utan typ bo i nån mindre by någonstans och jobba 25-50% på Ica eller så. För jag hatar att bo i stan.
Min handläggare säger med full säkerhet att jag har 0% chans att få ett sådant jobb eller att någon utbildning jag satsar på kommer att leda till jobb. Jag är inte attraktiv på arbetsmarknaden. Det kommer inte att gå. Samt att enda hopp till ett jobb är att fortsätta jobba där jag jobbar nu, att jag flyttar in till stan och bor i samma kvarter som mitt jobb. Att jag anpassar hela mitt liv efter mitt jobb.
Och innan jag gick fick jag höra hur duktig jag varit som tänkt och kommit på så mycket själv.
Jag har aldrig känt mig så förminskad. Jag visste inte att när jag började jobba på mitt nuvarande jobb att jag fått en livstidsdom.
Hur kan man säga så till en människa. Gud vad less jag är på henne.
Har någon annan liknande erfarenheter?