Second opinion på utredning, några tips eller tankar?
Postat: 2018-11-17 2:03:38
För flera år sedan blev jag remitterad till att göra en neuropsykiatrisk utredning, av en samtalskontakt som ansåg att mitt dåliga mående kunde bottna i högfungerande autism. En kort tid innan detta hade jag själv börjat läsa om ADD (som jag vet inte är en diagnos längre) och kände att mycket stämde in på mig. Däremot hade då jag väldigt liten kunskap om autismspektrat, och hann bara börja läsa på innan det var dags för utredningen att sätta igång.
Den ansvariga psykologen valde att inte sätta någon diagnos, utan tyckte att jag befann mig i en livskris och behövde samtala kring jobbiga händelser i mitt liv. Någon vidare samtalskontakt blev dock inte av, utan jag har sedan dess bara försökt organisera mitt liv efter bästa förmåga och försökt må bättre.
Det är bara det att det inte fungerar, hur mycket jag än anstränger mig. Jag har fortfarande stora problem i min vardag, och valde därför att återigen söka hjälp av en psykolog. Den här psykologen fick läsa min gamla utredning och tyckte absolut att det hade gått att sätta diagnos utifrån informationen som framkommit. Hen tror också att jag är autistisk, men inte har ADHD. Så nu har jag skickat egenremiss till ett annat neuroteam. Hm, har så mycket tankar kring detta och känner att jag behöver lite hjälp att bolla detta med er experter. =)
Borde jag vara mer tydlig med att jag själv tror att jag hade ADHD, vilket jag fortfarande gör, och vissa drag av autism? Är det till ens fördel eller nackdel att vilja ha en diagnos?
Borde jag komma med egna exempel på saker de aldrig frågade mig om under utredningen?
Borde jag komma med input på olika händelseförlopp som jag tror har med diagnoserna att göra, ex "händelse xx fick mig visserligen att bli deprimerad, men jag tror att jag hamnade i situation xx på grund av bristande social kompetens"?
Någon annan som inte fick diagnos förrän på andra försöket?
Tacksam för all input!
Den ansvariga psykologen valde att inte sätta någon diagnos, utan tyckte att jag befann mig i en livskris och behövde samtala kring jobbiga händelser i mitt liv. Någon vidare samtalskontakt blev dock inte av, utan jag har sedan dess bara försökt organisera mitt liv efter bästa förmåga och försökt må bättre.
Det är bara det att det inte fungerar, hur mycket jag än anstränger mig. Jag har fortfarande stora problem i min vardag, och valde därför att återigen söka hjälp av en psykolog. Den här psykologen fick läsa min gamla utredning och tyckte absolut att det hade gått att sätta diagnos utifrån informationen som framkommit. Hen tror också att jag är autistisk, men inte har ADHD. Så nu har jag skickat egenremiss till ett annat neuroteam. Hm, har så mycket tankar kring detta och känner att jag behöver lite hjälp att bolla detta med er experter. =)
Borde jag vara mer tydlig med att jag själv tror att jag hade ADHD, vilket jag fortfarande gör, och vissa drag av autism? Är det till ens fördel eller nackdel att vilja ha en diagnos?
Borde jag komma med egna exempel på saker de aldrig frågade mig om under utredningen?
Borde jag komma med input på olika händelseförlopp som jag tror har med diagnoserna att göra, ex "händelse xx fick mig visserligen att bli deprimerad, men jag tror att jag hamnade i situation xx på grund av bristande social kompetens"?
Någon annan som inte fick diagnos förrän på andra försöket?
Tacksam för all input!