Fretshi skrev:Jag tror det är många som är det och man ska inte tro att en tablett löser alla ens problem så att man lever lycklig i alla sina dagar (det har du inte sagt).
Jag har som sagt inte sagt det. Jag har egentligen inte förespråkat något. Det jag har gjort är att tala om vad som funkade för mig. Jag tycker själv att det är skittrist att jag behövde gå tillbaka till SSRI. Men inget annat funkade och det enda jag gjorde var att med näppe överleva innan jag tog medicin igen.
Det är en helt annan diskussion men SSRI är väldigt vanebildande. Jag känner en handfull som har kunnat sluta. De flesta kan inte sluta om de tagit medicinen i 3-4 år. Hjärnan förväntar sig medicinen och ganska många blir fast. Om de fortfarande har en bra antidepressiv effekt kanske det på något vis är värt det, i andra fall måste de ta medicin för att bli som innan när de medicinerade. Självklart måste man göra en avvägning, om man mår så extremt dåligt så att det är värt att prova.
Jag har inte heller stött på folk som gärna vill medicinera, de flesta blir väldigt förvånade när läkaren föreslår medicinering som förstahandsval. Många är rädda för mediciner och vill hellre testa andra saker. Tror det kräver en viss typ av person att tro att psykmediciner är helt okomplicerade.
Vissa av dessa borde ju verkligen testa andra saker först. Men tyvärr tycker jag inte vården har så mycket alternativ att komma med. Och jag tror att ganska många försöker hjälpa sig själva i den mån de orkar. Men det ligger i depressionens natur att inte orka så mycket eller att inte kunna koncentrera sig. Om vården kan stötta andra val än medicin tycker jag den ska det, men vården har väl ofta inte tid och då tar de snabbt fram en medicin och skriver ut.
Sedan har jag även stött på folk som har haft depression i ett decennium och väldigt dålig livskvalitet. Där inget har funkat. Då kan jag tycka det är märkligt att vara så emot medicin. Eftersom de har så lite liv kvar i sitt liv känner jag att har de något att förlora egentligen? Men det kan vara en rädsla eller principsak. I dessa fall tycker jag att det är synd att de inte vill prova medicin.
Dessutom tyckte min läkare till sist att jag inte skulle medicinera. Hon tyckte att jag bara skulle "rycka upp mig". Det var jag själv som kom med medicinförslag till sist.
Om jag har utstrålat att jag tycker alla ska medicinera så är det fel. Det är så jag tvingats göra för det funkade faktiskt för mig. Andra får komma med erfarenheter som inte är medicin och som funkade för dem. Jag kan ju inte ge sådana tips, de måste komma från någon där det funkat.
Vad som hjälper beror ju mycket på hur man är som person och vad som skapat ens problem. Jag hade t ex inget i min depression som jag var ledsen över i livet, egentligen hade jag ett bra liv. Och jag hade inte många av de klassiska feltänktankarna heller. Så terapi i mitt fall hade inte funkat. Inte vad gäller depressionen iallafall. Jag gick ju i samtal med sköterska för det mer eller mindre krävdes av vården. Inte fick jag byta bort ragatan heller...
Sedan finns det naturligtvis en massa tips för hur man ska hålla näsan över vattenytan när det är som värst. Men det handlar ju inte om att ta sig ur en depression, det handlar ju om att överleva.