Skyhöga avgifter för boendestöd!
Postat: 2017-05-03 19:57:14
Hej!
Tydligen behöver jag någonstans där jag kan få beklaga mig över nedskärningarna i välfärdssystemen.
Dagens chock tar jag sen. Chocken innan dess tar jag nu.
Om jag har uppfattat saken rätt så har större delen av landets kommuner haft avgiftsfritt boendestöd tills för ett par år sedan??
Det finns goda anledningar: Vissa personer måste övertalas att ta emot stödet och ev. tvångsmedicinering. Fattiga, psykiskt sjuka kommer att tacka nej till höga avgifter och i stället ev. ta sina liv. Landstingens psykiatri har i hög grad kollapsat och då blir kommunal psykiatri ett måste för många.
MEN, av valfri anledning har inte Sverige råd med en välfärdsstat längre. Alltså gäller det att dra in pengar på alla tjänster inom denna sektor. Och då började avgifterna för boendestöd att introduceras och skjuta i höjden. Där jag bor har de landat på 1 850, troligtvis samma summa som för hemtjänst.
För att få denna avgift måste man ju ligga något över svenskt existensminimum. Nåde den som gör det. Vi sjuka ska grillas ända in i helvetet.
Jag löste ut min del i sommartorpet där jag levt många år av mitt liv, för att få rätt till bostadstillägg när jag närmade mig ålderspension. Så jag tog konflikterna med syskonen, de traumatiska uppbrottskänslorna, sorgen, saknaden och ångesten - för att få bostadstillägg.
Det kostade 3000 kr med en värdering. Det kostade gråt och konflikter innan vi kunde samsas om en rimlig summa. Sedan väntade jag ett år, vilket krävs, innan jag sökte och fick ca 1 900 kr i bostadstillägg. Suck! Jag fick i alla fall plåster på såren och hade gjort det enda rätta.
MEN, då kom det en räkning från kommunen på nästan 1 900 kr!!! Alla mina uppoffringar hade varit förgäves och kommunen ville tvinga ned mig på existensminimum! Jag fick givetvis ett komplett autistiskt meltdown, värsta möjliga. Jag gjorde saker jag inte vill skriva om här, med svåra konsekvenser. Men inget självmordsförsök. Sånt har jag slutat med.
Så fort jag kommit ur cyklonens öga skrev jag en överklagan. Som handikappad har jag stora omkostnader. Avslaget kom efter ett par dagar och uppenbarligen hade ingen läst min snabba överklagan, varför jag skickade ett mail direkt och sa upp mitt boendestöd. Sedan dök jag ned i en avgrund av förtvivlan eftersom dessa mina änglar är mitt allt. De städar och hjälper mig med allting och de pratar med mig som gamla väninnor. Jag har två kvinnor som kommer, utsända av Tesia, och de är bättre än bäst! Kommunen hade sällan sådana fina människor att skicka till mig.
Jag berättade ju för dem vad som hade hänt och att jag nog inte skulle överleva min sorg och saknad efter dem. De berättade i sin tur för Tesia-chefen om vad som hänt. Denna underbara kvinna ringde kommunen och undrade vad sjutton de höll på med och varför de inte ens hade läst min överklagan?? Uppenbarligen fick hon dem att göra det och att besinna vad jag skrivit. Sedan kom ett brev som sa att jag "bara" behövde betala 500 kr/månaden.
(Om någon undrar vart pengarna från torpet gick så gick de till min son, som jag älskar mer än allt. Han fick en miljöbil som drar lite soppa och kapital att leva på under sin kommande omskolning från billackerare till bilmekaniker. Han blev ju förgiftad. Idag är han mycket nära en utlovad anställning som skicklig mekaniker och han slapp tack vare mitt agerande att ta studielån.)
Nu undrar jag vad som hänt i resten av landet. Här har vissa tvingats säga upp sitt boendestöd för att även 500 har varit för mycket för dem. Hur omfattande är denna tragedi?
Tydligen behöver jag någonstans där jag kan få beklaga mig över nedskärningarna i välfärdssystemen.
Dagens chock tar jag sen. Chocken innan dess tar jag nu.
Om jag har uppfattat saken rätt så har större delen av landets kommuner haft avgiftsfritt boendestöd tills för ett par år sedan??
Det finns goda anledningar: Vissa personer måste övertalas att ta emot stödet och ev. tvångsmedicinering. Fattiga, psykiskt sjuka kommer att tacka nej till höga avgifter och i stället ev. ta sina liv. Landstingens psykiatri har i hög grad kollapsat och då blir kommunal psykiatri ett måste för många.
MEN, av valfri anledning har inte Sverige råd med en välfärdsstat längre. Alltså gäller det att dra in pengar på alla tjänster inom denna sektor. Och då började avgifterna för boendestöd att introduceras och skjuta i höjden. Där jag bor har de landat på 1 850, troligtvis samma summa som för hemtjänst.
För att få denna avgift måste man ju ligga något över svenskt existensminimum. Nåde den som gör det. Vi sjuka ska grillas ända in i helvetet.
Jag löste ut min del i sommartorpet där jag levt många år av mitt liv, för att få rätt till bostadstillägg när jag närmade mig ålderspension. Så jag tog konflikterna med syskonen, de traumatiska uppbrottskänslorna, sorgen, saknaden och ångesten - för att få bostadstillägg.
Det kostade 3000 kr med en värdering. Det kostade gråt och konflikter innan vi kunde samsas om en rimlig summa. Sedan väntade jag ett år, vilket krävs, innan jag sökte och fick ca 1 900 kr i bostadstillägg. Suck! Jag fick i alla fall plåster på såren och hade gjort det enda rätta.
MEN, då kom det en räkning från kommunen på nästan 1 900 kr!!! Alla mina uppoffringar hade varit förgäves och kommunen ville tvinga ned mig på existensminimum! Jag fick givetvis ett komplett autistiskt meltdown, värsta möjliga. Jag gjorde saker jag inte vill skriva om här, med svåra konsekvenser. Men inget självmordsförsök. Sånt har jag slutat med.
Så fort jag kommit ur cyklonens öga skrev jag en överklagan. Som handikappad har jag stora omkostnader. Avslaget kom efter ett par dagar och uppenbarligen hade ingen läst min snabba överklagan, varför jag skickade ett mail direkt och sa upp mitt boendestöd. Sedan dök jag ned i en avgrund av förtvivlan eftersom dessa mina änglar är mitt allt. De städar och hjälper mig med allting och de pratar med mig som gamla väninnor. Jag har två kvinnor som kommer, utsända av Tesia, och de är bättre än bäst! Kommunen hade sällan sådana fina människor att skicka till mig.
Jag berättade ju för dem vad som hade hänt och att jag nog inte skulle överleva min sorg och saknad efter dem. De berättade i sin tur för Tesia-chefen om vad som hänt. Denna underbara kvinna ringde kommunen och undrade vad sjutton de höll på med och varför de inte ens hade läst min överklagan?? Uppenbarligen fick hon dem att göra det och att besinna vad jag skrivit. Sedan kom ett brev som sa att jag "bara" behövde betala 500 kr/månaden.
(Om någon undrar vart pengarna från torpet gick så gick de till min son, som jag älskar mer än allt. Han fick en miljöbil som drar lite soppa och kapital att leva på under sin kommande omskolning från billackerare till bilmekaniker. Han blev ju förgiftad. Idag är han mycket nära en utlovad anställning som skicklig mekaniker och han slapp tack vare mitt agerande att ta studielån.)
Nu undrar jag vad som hänt i resten av landet. Här har vissa tvingats säga upp sitt boendestöd för att även 500 har varit för mycket för dem. Hur omfattande är denna tragedi?