Sarah1 skrev:Alla borde ju ges en chans att åtminstone testa en terapiform innan man bara avfärdas som "för sjuk" "icke mottaglig" osv.
Sarah1 skrev:En duktig och lyhörd terapeut, jag tror personligen att de främst finns inom den privata vården där patienten betalar själv, kan ju anpassa och lyssna in en patient och hitta olika behandlingsvägar, inte bara en.
Jag kan bara instämma med dig. Och jag anser också att det snarare borde vara
psykologens uppgift att hjälpa patienten med denna testning, att man som patient alltså inte själv ska behöva besöka olika terapeuter i försöken att klura ut vilken terapiform som eventuellt kan vara den bästa för en. Som vi redan har kommit fram till är det ju förövrigt långt ifrån någon baggis att byta terapeut, och det gäller ju inte bara rent bokstavligt talat.
Nej, jag anser som sagt att det borde handla mer om att psykolog och patient
tillsammans söker sig fram till den bästa terapiformen, men också att det i första hand borde vara psykologen som försöker anpassa sig efter patientens behov och förmågor och inte vice versa. Det är ju dessutom långt ifrån självklart att man som patient redan från start har helt klart för sig vilken hjälp som eventuellt skulle kunna tänkas vara den bästa för en, och terapin kan ju dessutom komma att behöva ändras över tid och/eller efter situation.
Sarah1 skrev:Har du själv fått terapi inom landsting eller du kanske är inom terapi nu och har erfarenheter därifrån?
Själv hade jag då verkligen inte bilden helt klar för mig när jag sökte mig till psykiatrin och mycket hade helt klart behövt gjorts helt annorlunda. Min erfarenhet är alltså inte det bästa exemplet på att det går bra bara man får fatt i den optimala terapin. Tvärtom kom jag istället att fara illa när jag började gå i terapi och då även blev indragen i psykiatrin som helhet, med olika psykiatriker och andra kontakter, inläggning på avdelningar etc. Ja, jag kom tyvärr att fara mycket illa och göra det under väldigt lång tid, trots att de personer jag träffade bara ville mig väl. Men visst, jag har erfarenhet av att gå i terapi inom både landsting och hos privat terapeut.
Jag är ju till åren kommen så jag får väl säga som kiddie, att när jag sökte hjälp 1991 var det väl antagligen inte ens tal om något annat än just psykodynamiskt inriktad terapi, men ärligt talat vet jag inte, eftersom jag inte sökte efter någon psykolog överhuvudtaget utan blev sänd till en sådan. Någon psykolog ville jag
absolut inte gå till men antagligen kände jag inte heller att det var möjligt för mig att tacka nej. Just då var jag nämligen bara ute efter rent konkreta råd om hur och vad jag borde göra för att få kontakten med arbetskamrater och kompisar att fungera bättre (få svar på ”hur gör djur?”, ungefär
), men när jag vände mig till en kurator blev jag på grund av min välkända familjehistoria alltså sänd vidare.
AST fanns ju inte ens med på kartan på den här tiden, utan alla mina svårigheter kom istället att kopplas till min familjehistoria och familjesituation, och det innebar tyvärr att jag bara kom att må allt sämre. Ja, jag höll faktiskt på att gå under helt. Så trots att min historia förstås har påverkat mig
väldigt mycket kom jag nog tyvärr inte att arbeta med den på ett konstruktivt sätt alls hos min första psykolog, utan där for jag istället bara illa eftersom hen kanske var alltför fokuserad vid den. Men det var alltså inte i terapiformen i sig som felet låg (en insiktsinriktad terapi) utan det handlade nog snarare om kunskapsbrister hos psykolog/psykiatri och ovilja eller oförmåga att där tänka utanför boxen, men även min egen ovilja att just då gräva djupare i min historia.
Även min andra psykolog fanns inom landstinget, och även om den kraftigt nedåtgående spiralen vad gäller mitt mående tyvärr fortsatte fann jag ändå här en terapeut som passade mig, som var modig nog att våga tänka utanför boxen vad gäller att försöka hitta metoder att hjälpa mig och även tog strid för detta (och för mig) när övriga psykiatrin (förstås) trilskades. Så även om pusselbiten AST fortfarande saknades åstadkom vi faktiskt ändå mycket under alla de där åren vi kämpade tillsammans – mycket genom en ofta plågsam”trial-and-error”-metod – och jag kom där att kunna bearbeta stora delar av min historia, förstå mig själv bättre och inte minst förstå hur viktiga våra känslor är för oss. De där känslorna hade jag nämligen minst sagt dissat tidigare och snarare betraktat som ett svaghetstecken.
Först vid övergången till min tredje terapeut – som jag sökte privat och fortfarande träffar med glesa mellanrum – lades även pusselbitarna AST och en mycket stor minnesproblematik äntligen till mitt livspussel mer på allvar. Även denna psykolog är orädd och vågar tänka utanför boxen, tycks alltså inte ha några större svårigheter att vare sig välja de kunskapsrussin ur sin burk som passar min smak bäst eller försöka lära sig något nytt, men kan även tillföra expertkunskap inom traumabearbetning med till exempel EMDR. Här har jag alltså bland annat fått möjligheten att bearbeta mycket av min långa och plågsamma historia inom psykiatrin, och därmed alltmer kunnat förstå och acceptera att det inte har handlat om att jag har varit en misslyckad och dålig patient, utan främst om kunskapsbrister och oförmåga hos psykiatrin.
Som synes har jag alltså kommit fram till att ingen av de mer ”extrema” terapiformerna passar mig, vare sig de drar åt det psykodynamiska hållet eller mer åt KBT, utan jag har istället behov av en blandad russinkompott. Jag har nämligen ett mycket stort behov av att få svar på olika ”Varför?”, för att på så sätt förhoppningsvis bättre kunna förstå och acceptera olika saker och då även hitta bra och konstruktiva sätt att förhålla mig till dem. Min personlighet, mina autistiska drag, min minnesproblematik, min livshistoria och nutida situationer, ja, allt detta påverkar mig ju ständigt, så det är klart att det också måste tas i beaktande i både terapi och i mina egna försök att förstå både mig själv och andra bättre. Det är i alla fall så jag ser på det.
Oops, nu kanske mitt svar blev lite väl långt. Sorry!
Vad gäller eventuell framtida terapi vore det kanske nu hög tid med någon variant där jag får ta itu med min till synes stora oförmåga att fatta mig kort.
---
Om nu inte psykiatrin kan hjälpa dig alls (vilket jag förstås anser vara helt absurt och fel), eller i alla fall inte på det sättet som du känner vore det bästa för just dig, kanske det även vore läge att försöka söka stöd från helt annat håll?
Själv känner jag ju hur viktigt det är att till exempel bli riktigt lyssnad på, bli tagen på allvar och därmed bli bekräftad, och även hur läkande och lärande "det goda samtalet" kan vara. Samtal där man alltså både ges möjlighet att tänka högt och få feedback och därmed har större chans att kunna börja reflektera över olika saker. Jag har tyvärr ingen egen erfarenhet, men jag tror ju att man till exempel kan vända sig till kyrkan vad gäller detta. Både präster och diakoner har ju tystnadsplikt och vad jag har förstått kan man vända sig till dem för personliga samtal. Kanske kan vara värt att pröva?
Jag hoppas verkligen att det löser sig på något sätt för dig, Sarah1!