Postat: 2008-04-01 10:02:23
Jag är ju gammal folkpartist. Jag får väl se till att organisera mig litet mer och sedan lura i alla väljare nån dynga om att alla ska få mera i lön (funkar ju för sossarna och moderaterna), för att sedan ge alla pengar till lika delar psykvården och Försvaret istället. Du vet, de vanligast svenska skämten börjar ju "Om vi vinner valet..." Nejdå. De flesta politiker är görschyssta (jag tex) och vill verkligen att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt, hur bra de är på att uppnå detsamme varierar dock. Andra e skitstövlar som inte skulle kunna bli ljushuvuden förrns man skulle inmontera en 60watts glaslampa i lampskärmen på dom... *moahaha*
Det finns inte jättemycket att göra på psyket egentligen, några ser det som en sport att sitta och klaga på det, dock tror jag inte att klagan egentligen beror på att de har skäl att ha tråkigt, utan på att endel ser ALLTING som meningslöst, för tillfället. De deprimerade är långsamma i både tal, rörelser och svåra att få med på aktiviteter, dock lyser de upp litegrann en stund, de gånger jag eller andra lyckas få med dem. En av dem jag trivs bäst med, misstänker jag är paranoid psykotisk; det tar henne lång tid att äta upp frukosten och tabletterna, då hon får för sig saker som att det är farligt och förgiftat. Hon sitter och mumlaren konversation för sigsjälv och tror att allt riktas mot henne. Att säga "det känns så när man har dåliga dagar, men rent intellektuellt åtminstone vet du att" som funkar på de deprimerade, men det funkar inte på henne. Det tog en stund innan jag förstod henne, men nör jag väl gjorde det, tycker jag verkligen om henne. Hon har ett barns ärliga själ och är väldigt lätt att umgås, bara jag talar i korta meningar utan att sväva ut och är bokstavlig. Hon är utmärkt anpassad för en aspie som jag, man slipper ytsnacket!
Jag trivs utmärkt, i synnerhet då alla tv-apparater är avstängda (ljudöverkänslig möjligen?). Det finns två tv i var sin ände av avdelningen, som rymmer tio inlagda och mellan två och fyra personal per pass, plus delad personal; läkare och medicinutdelare jobbar på båda avdelningarna samt ofta går inte personalen hem i tid då de slutat utan fortsätter sitta och dega med oss i soffan. En gång slog det mig att klockan var 22:00 på kvällen och jag var omringad av noll patienter, men däremot sex (!) personal, "vitrockar", i hörnsoffan. Det finns ett rökrum pga att patienter med vårdgrad 0 inte får lämna avdelningen ens med personal, några spel med de flesta pjäserna intakta, några biblar/psalmböcker, många vuxenpocket, några barn- och ungdomsböcker, en instruktionspärm i serietidningformat om hur man tvättar kläder (jag förstår dock inget utifrån den), många tidningar och en styck telefon till fri disposition mellan 09.00 och 21.00.
Efter lunch sprang jag i ilfart åter till sjukhusbibblan, för att njuta av de sista minuterna på internet innan dom stängde. Jag spelade Fia med knuff (vann med minsta möjliga marginal, motspelaren kom in på slaget efter), Yatzy, det där tornspelet då man ska plocka bort en o en pinne utan tornet välter, sminkat mig (sotad), duschat huvudet iskallt för att svalka hjärnan som ligger och kokar där inne, skrivit jättemassa i min dagbok, lyssnat på synth, sett Färjestad åka ur i hockeyn (4-0 helkört, mao), käkat makaronipudding utan lingonsylt, pratat en sväng med min polis i telefon, skrivit ut min korsordstidning (undantaget en sida sudoku som jag inte kan fokusera på), läst ut "Vingklippt Ängel" av Berny Pålsson (jag är i rätt miljö för att få rätta stämningen ju), jag skall nu börja läsa om även "Känn pulsen slå". 23:00 stängs tvn av (skönt). 23:35 kommer mentalskötare och undrar hur länge till jag tänkt sitta uppe. boken tog slut två minuter före, så jag sväljer lydigt min Imovane, går till sängs och ligger stressad tills jag slocknar av slitenheten.
Nu på morgonen springer en av vitrockarna in i vårt rum, jag delar med en dam i 45årsåldern, halv åtta och väcker, något jag dock är för sömndrucken för att någonsin lägga märke till. Hon kommer åter klockan åtta; då är frukosten klar. Juice, gröt, kaffe, nyponsoppa, smörgås med kött eller ost och gurka och tomat på. Mjukosttub. Te och kakao. jag uppfattar ingenting första timmen i "vaket" tillstånd och det gör nog få andra heller. Alla är tysta och glor i väggen på morgonen.
- Snygga hårspännen! Är det första jag uppfattar medvetet att någon säger till mig, syftande på mina röda med Hello Kitty på. Jag slänger en blick på whiteboardtavlan utanför glasexpeditionen men känner bara igen ett enda namn på dagens olika förmiddags-, kvälls- och nattpersonal. Efter två veckor här, är det fortfarande få av personalen jag ens vet om jag sett tidigare eller ej och de jag kan namnen på får lätträknade plats på ena handens fingrar. Läkaren är den samme varje dag; en tysttalande, mumlande, tänkande, mörkhårig islänning med "gamla" blå ögon och med tydlig dido dialekt. Han har med sig en ung kille varje gång, förmodligen yngre än mig, som är en exakt kopia av överläkaren, endast undantaget axelbredden och den tyst granskande blicken över glasögonen. Jag har ännu inte fått läsa min personal. Läkaren var nära att slänga ut en kopia, då mentalskötaren pladdrade något om "avdelningspolicy" och skickade en otydlig blick mot läkaren. Nåväl, jag hoppas jag åtminstone får läsa den i läkarens närvaro såsmåningom...
Yours MSN-abstinens,
//Tibbs
Det finns inte jättemycket att göra på psyket egentligen, några ser det som en sport att sitta och klaga på det, dock tror jag inte att klagan egentligen beror på att de har skäl att ha tråkigt, utan på att endel ser ALLTING som meningslöst, för tillfället. De deprimerade är långsamma i både tal, rörelser och svåra att få med på aktiviteter, dock lyser de upp litegrann en stund, de gånger jag eller andra lyckas få med dem. En av dem jag trivs bäst med, misstänker jag är paranoid psykotisk; det tar henne lång tid att äta upp frukosten och tabletterna, då hon får för sig saker som att det är farligt och förgiftat. Hon sitter och mumlaren konversation för sigsjälv och tror att allt riktas mot henne. Att säga "det känns så när man har dåliga dagar, men rent intellektuellt åtminstone vet du att" som funkar på de deprimerade, men det funkar inte på henne. Det tog en stund innan jag förstod henne, men nör jag väl gjorde det, tycker jag verkligen om henne. Hon har ett barns ärliga själ och är väldigt lätt att umgås, bara jag talar i korta meningar utan att sväva ut och är bokstavlig. Hon är utmärkt anpassad för en aspie som jag, man slipper ytsnacket!
Jag trivs utmärkt, i synnerhet då alla tv-apparater är avstängda (ljudöverkänslig möjligen?). Det finns två tv i var sin ände av avdelningen, som rymmer tio inlagda och mellan två och fyra personal per pass, plus delad personal; läkare och medicinutdelare jobbar på båda avdelningarna samt ofta går inte personalen hem i tid då de slutat utan fortsätter sitta och dega med oss i soffan. En gång slog det mig att klockan var 22:00 på kvällen och jag var omringad av noll patienter, men däremot sex (!) personal, "vitrockar", i hörnsoffan. Det finns ett rökrum pga att patienter med vårdgrad 0 inte får lämna avdelningen ens med personal, några spel med de flesta pjäserna intakta, några biblar/psalmböcker, många vuxenpocket, några barn- och ungdomsböcker, en instruktionspärm i serietidningformat om hur man tvättar kläder (jag förstår dock inget utifrån den), många tidningar och en styck telefon till fri disposition mellan 09.00 och 21.00.
Efter lunch sprang jag i ilfart åter till sjukhusbibblan, för att njuta av de sista minuterna på internet innan dom stängde. Jag spelade Fia med knuff (vann med minsta möjliga marginal, motspelaren kom in på slaget efter), Yatzy, det där tornspelet då man ska plocka bort en o en pinne utan tornet välter, sminkat mig (sotad), duschat huvudet iskallt för att svalka hjärnan som ligger och kokar där inne, skrivit jättemassa i min dagbok, lyssnat på synth, sett Färjestad åka ur i hockeyn (4-0 helkört, mao), käkat makaronipudding utan lingonsylt, pratat en sväng med min polis i telefon, skrivit ut min korsordstidning (undantaget en sida sudoku som jag inte kan fokusera på), läst ut "Vingklippt Ängel" av Berny Pålsson (jag är i rätt miljö för att få rätta stämningen ju), jag skall nu börja läsa om även "Känn pulsen slå". 23:00 stängs tvn av (skönt). 23:35 kommer mentalskötare och undrar hur länge till jag tänkt sitta uppe. boken tog slut två minuter före, så jag sväljer lydigt min Imovane, går till sängs och ligger stressad tills jag slocknar av slitenheten.
Nu på morgonen springer en av vitrockarna in i vårt rum, jag delar med en dam i 45årsåldern, halv åtta och väcker, något jag dock är för sömndrucken för att någonsin lägga märke till. Hon kommer åter klockan åtta; då är frukosten klar. Juice, gröt, kaffe, nyponsoppa, smörgås med kött eller ost och gurka och tomat på. Mjukosttub. Te och kakao. jag uppfattar ingenting första timmen i "vaket" tillstånd och det gör nog få andra heller. Alla är tysta och glor i väggen på morgonen.
- Snygga hårspännen! Är det första jag uppfattar medvetet att någon säger till mig, syftande på mina röda med Hello Kitty på. Jag slänger en blick på whiteboardtavlan utanför glasexpeditionen men känner bara igen ett enda namn på dagens olika förmiddags-, kvälls- och nattpersonal. Efter två veckor här, är det fortfarande få av personalen jag ens vet om jag sett tidigare eller ej och de jag kan namnen på får lätträknade plats på ena handens fingrar. Läkaren är den samme varje dag; en tysttalande, mumlande, tänkande, mörkhårig islänning med "gamla" blå ögon och med tydlig dido dialekt. Han har med sig en ung kille varje gång, förmodligen yngre än mig, som är en exakt kopia av överläkaren, endast undantaget axelbredden och den tyst granskande blicken över glasögonen. Jag har ännu inte fått läsa min personal. Läkaren var nära att slänga ut en kopia, då mentalskötaren pladdrade något om "avdelningspolicy" och skickade en otydlig blick mot läkaren. Nåväl, jag hoppas jag åtminstone får läsa den i läkarens närvaro såsmåningom...
Yours MSN-abstinens,
//Tibbs