KrigarSjäl skrev:Svårt med exekutiva funktioner?
En sak i taget.
Skitsvårt. Får ingen kontinuerlighet på mitt liv. När jag väl kommer igång med något så tappar jag det ganska snabbt pg.a. att jag har svårt att hålla mig fast vid rutiner, jag dras till kaos när jag inte får tillräckligt med kaos i mitt liv blir jag galen och skapar det istället.. ELler någonting. Jag kan inte riktigt klura ut mig själv, och har länge känt att jag skulle behöva bli insatt på ett behandlingshem eller något, men inte för "droganvändande" utan snarare för mina svårigheter. Tror knappast att älta att droger är skit kommer göra mycket nytta, men allt det andra som finns på ett behandlingshem tilltalar mig, hjälp med att få tillbaka rutin i livet osv.. Jag menar, ska jag gå och aktivt tänka på droger genom att tänka på att inte ta droger så kommer jag ju bara bygga mitt fokus på droger, som jag vill komma ifrån. Jag vill varken tänka på droger eller inte på droger. Jag vill bara byta inriktning i livet helt, men jag finner ingen lösning, och jag behöver hjälp som jag inte hittar. Hade elvanse som medicin ett tag och mitt liv blev ju drastiskt bättre, men sen började jag röka och berättade som det var för läkare osv, för jag trodde att om jag var ärlig med allting (och tro mig jag har inte varit som sådan att jag haft en grundtanke på att jag vill vara en stor belastning på samhället, utan jag vill göra nytta, jag vill vara värderad men våra världar krockar)...
På ena sidan finns det en värld som motarbetar mig och inte vill möta mig, eller är det jag som inte vill möta dom. Både och antar jag, två fel gör inte rätt. Men det är ett samhälle som inte anpassar hjälpen efter mig och sen är det jag som inte anpassar mig efter hjälpen samhället har att erbjuda, och jag vill finna en kompromiss mellan båda världar, men det är svårt när man blir motarbetad och rentutav utkastad ur systemet och i smyg (verkar det som) ignorerad och bortglömd. Det känns så, när jag söker efter hjälp så mycket och de bara säger "När du slutat med droger" osv.. Det är ju just pg.a. det här som jag behöver dom, för att jag sitter i situationen jag gör, men de vill att jag ska vara i en annan livsituation för att de ska möta mig, och jag kan inte hjälpa att jag är där jag är, eller ja, det är ju en perspektivssfråga.. Hursomhelst vet jag inte hur jag ska lösa min situation, och jag blir väldigt frustrerad över det här. Lätt att bli cynisk... Trött på hela moment 22:et.. Antar jag är deprimerad, och tilliten till samhället finns inte alls där längre. Jag talade sanning hela tiden, hade min integritet, och den har återigen lämnat mig ensam och övergiven, så jag måste vara självständig men har aldrig varit bra på det. Känner igen det här scenariot.