Om jag ska försöka byta perspektiv och försöka mig på lite ödmjukhet så tror jag det kan vara riktigt knepigt att vara kontaktperson till många med as/autism
Hela livet har nog de flesta haft svårigheter med sådan social interaktion som går per automatik för "vanliga". Många har dåliga erfarenheter av kontaktknyteri sedan uppväxt, skoltid, ev arbetsliv, frivilligt och/eller påtvingat umgänge med t ex familj, släkt osv. Alla dessa negativa erfarenheter bär många med sig och gör oss nog extra sårbara för ytterligare "misslyckanden".
Reklamen, dvs. faktatexter om vad en kontaktperson, är och dess funktion, måste vi kunna förhålla oss kritiska till: Det är så myndigheterna vill att insatsen ska fungera, inte att den behöver fungera så i praktiken
Jag hade otur och blev tilldelad en kp som ganska snart kom med råd jag inte bett om. Hen försökte släcka behov hos mig hen trodde att jag hade. Om jag hade varit kp hade jag utforskat min klient mer: hört mig för om vardagen, sysslor, energi. Vad som ger en klient energi och vad som tar energi av en klient är en väldigt lämplig fråga att höra sig för om. Ibland kanske klienten inte känner sig själv såpass bra men då kanske man kan utforska det lite mer.
Kp:n ville absolut väl men jag orkade inte starta undervisning om hur min autism/as påverkar mig med ytterligare en person just då. Sade upp kontakten och fick veta att det var brist på kontaktpersoner och då avtog intresset att försöka på nytt.