Aspergerutredning
Postat: 2016-01-26 12:49:44
Hej!
För flera år sedan gjorde jag en neuropsykiatrisk utredning som jag tyckte var oerhört oseriös och jag tänkte att det här var rätt ställe att fråga huruvida utredningar går till såhär. Först kan jag ju också nämna att jag under tiden för utredningen var väldigt negativt inställd till psykiatrin efter att ha blivit dåligt bemött, felmedicinerad och inte lyssnad på under flera år.
Jag tvingades göra utredningen med motivationen från min psykiatriker att jag inte kunde få någon behandling innan den var gjord då jag enligt hen inte skulle kunna tillgodogöra mig någon terapi om det visade sig att jag hade asperger. En anledning till att hen tvingade iväg mig på detta var delvis att jag ansågs vara ett hopplöst fall inom psykiatrin, ett "diagnostiskt mysterium" som hen uttryckte det i mina journaler. I min kontakt med psykiatrin vägrade jag/var oförmögen till att prata med de flesta behandlare, ville inte ha kroppskontakt och reagerade starkt negativt om någon tog i mig utan tillåtelse, var allmänt dålig på ögonkontakt tydligen samt allmänt osocial. Detta är vad jag upplevde anledningen till att de ville utreda mig.
Min psykiatriker gjorde även något slags snabbt test som hen tyckte visade på min asperger, det bestod typ av frågor som skulle visa på mina sociala ofärdigheter. Ett svar jag gav som hen tyckte visade på mina svårigheter var bland annat att jag skulle säga till min kompis om hen hade satt upp nya gardiner som jag tyckte vara fula.
När jag väl kom till utredning efter cirka ett halvårs väntetid får jag möta en otroligt inkompetent person som skulle ha hand om min utredning. Den bestod bland annat av ett rorschachtest. Utredaren tvingade mig även att svara på frågor som jag sa mig inte ha svar på, exempelvis vilken färg min ångest hade. Mitt svar att min ångest inte hade en färg godkändes inte och jag svarar efter flera minuters diskussion vitt (då det kan anses vara alla färger samtidigt). Jag blev också tvingad att rita en figur på ett vitt blad, och när jag ber om en förklaring får jag ett svar i stil med att jag bara skall höra det. När vi sen skall diskutera den här figuren jag ritat och vilka egenskaper jag anser den ha (varför skulle jag anse att en figur jag tvingats rita ens har egenskaper?) får jag uppfattning av att hen tolkar det som att jag ritat ett självporträtt eller dylikt då hen frågar något om mig men ångrar sig och säger nej figuren du ritat vad anser du att den blablabla..
Tillsatsen hör att jag är uppvuxen med en psykisk sjuk förälder och blivit allvarligt misshandlad psykiskt och fysiskt vilket också fick mig att ifrågasätta vad de fick för information av mina föräldrar samt vad jag berättade om min barndom. Mina föräldrar nämner ingenting om min traumatiska uppväxt utan förklarar att allt är normalt, kanske att jag var tidig med saker som att läsa, skriva och dylikt. Jag ville inte prata med utredaren om min barndom och det som varit svårt, då jag upplevde hen som så extremt oseriös vid tillfället och då det varit svårt att prata om det för mig.
Jag pratar lite om mina sociala relationer som ung, lite om att jag uppfattats som tomboy då jag är en sportig person (assigned female at birth) utan typiska tjejintressen. Utredaren lägger också stor vikt vid att jag inte är sexuellt eller kärleksintresserad av vis-killar (OBS mitt förtydligande med cis), och blir påtagligt intresserad när jag nämner att jag har en relation med en person som identifierar sig som kvinna (utredaren får ett väldigt annorlunda kroppsspråk säger något och skriver i sitt anteckningsblock når jag berättar detta).
Jag får även göra wisc och wais-test (tror de heter så eller liknande) samt några tester av minnet, associationsförmåga samt allmänbildning.
Summan av allt när utredning är klar är att de kommit fram till att jag har en oklar könsidentitet (jag är mycket klar över min könsidentitet som icke-binär men det ämnet har inte ens behandlats under utredning). Utredaren uttrycker även att hen inte kan förstå att jag någonsin mått dåligt, då jag bara uppvisar styrkor i alla test. Detta säger hen alltså till en person som varit i kontakt med psykiatrin under cirka fem år sen den flyttade från sin familj, med depression och självmordstankar samt suicidförsök i bagaget. Jag själv upplever att jag har problem som tenderar att vara lika de som personer med högfungerande autism har på många vis, något jag inte vet beror på min uppväxt eller om jag skulle blivit så ändå, vilket gör att jag kanske någon gång skulle vilja göra om utredningen om det inte är såhär en neuropsykiatrisk utredning skall gå till.
Tack på förhand för hjälp som ges, jag skulle också uppskatta berättelser om hur en utredning kan gå till eller lästips om detta.
För flera år sedan gjorde jag en neuropsykiatrisk utredning som jag tyckte var oerhört oseriös och jag tänkte att det här var rätt ställe att fråga huruvida utredningar går till såhär. Först kan jag ju också nämna att jag under tiden för utredningen var väldigt negativt inställd till psykiatrin efter att ha blivit dåligt bemött, felmedicinerad och inte lyssnad på under flera år.
Jag tvingades göra utredningen med motivationen från min psykiatriker att jag inte kunde få någon behandling innan den var gjord då jag enligt hen inte skulle kunna tillgodogöra mig någon terapi om det visade sig att jag hade asperger. En anledning till att hen tvingade iväg mig på detta var delvis att jag ansågs vara ett hopplöst fall inom psykiatrin, ett "diagnostiskt mysterium" som hen uttryckte det i mina journaler. I min kontakt med psykiatrin vägrade jag/var oförmögen till att prata med de flesta behandlare, ville inte ha kroppskontakt och reagerade starkt negativt om någon tog i mig utan tillåtelse, var allmänt dålig på ögonkontakt tydligen samt allmänt osocial. Detta är vad jag upplevde anledningen till att de ville utreda mig.
Min psykiatriker gjorde även något slags snabbt test som hen tyckte visade på min asperger, det bestod typ av frågor som skulle visa på mina sociala ofärdigheter. Ett svar jag gav som hen tyckte visade på mina svårigheter var bland annat att jag skulle säga till min kompis om hen hade satt upp nya gardiner som jag tyckte vara fula.
När jag väl kom till utredning efter cirka ett halvårs väntetid får jag möta en otroligt inkompetent person som skulle ha hand om min utredning. Den bestod bland annat av ett rorschachtest. Utredaren tvingade mig även att svara på frågor som jag sa mig inte ha svar på, exempelvis vilken färg min ångest hade. Mitt svar att min ångest inte hade en färg godkändes inte och jag svarar efter flera minuters diskussion vitt (då det kan anses vara alla färger samtidigt). Jag blev också tvingad att rita en figur på ett vitt blad, och när jag ber om en förklaring får jag ett svar i stil med att jag bara skall höra det. När vi sen skall diskutera den här figuren jag ritat och vilka egenskaper jag anser den ha (varför skulle jag anse att en figur jag tvingats rita ens har egenskaper?) får jag uppfattning av att hen tolkar det som att jag ritat ett självporträtt eller dylikt då hen frågar något om mig men ångrar sig och säger nej figuren du ritat vad anser du att den blablabla..
Tillsatsen hör att jag är uppvuxen med en psykisk sjuk förälder och blivit allvarligt misshandlad psykiskt och fysiskt vilket också fick mig att ifrågasätta vad de fick för information av mina föräldrar samt vad jag berättade om min barndom. Mina föräldrar nämner ingenting om min traumatiska uppväxt utan förklarar att allt är normalt, kanske att jag var tidig med saker som att läsa, skriva och dylikt. Jag ville inte prata med utredaren om min barndom och det som varit svårt, då jag upplevde hen som så extremt oseriös vid tillfället och då det varit svårt att prata om det för mig.
Jag pratar lite om mina sociala relationer som ung, lite om att jag uppfattats som tomboy då jag är en sportig person (assigned female at birth) utan typiska tjejintressen. Utredaren lägger också stor vikt vid att jag inte är sexuellt eller kärleksintresserad av vis-killar (OBS mitt förtydligande med cis), och blir påtagligt intresserad när jag nämner att jag har en relation med en person som identifierar sig som kvinna (utredaren får ett väldigt annorlunda kroppsspråk säger något och skriver i sitt anteckningsblock når jag berättar detta).
Jag får även göra wisc och wais-test (tror de heter så eller liknande) samt några tester av minnet, associationsförmåga samt allmänbildning.
Summan av allt när utredning är klar är att de kommit fram till att jag har en oklar könsidentitet (jag är mycket klar över min könsidentitet som icke-binär men det ämnet har inte ens behandlats under utredning). Utredaren uttrycker även att hen inte kan förstå att jag någonsin mått dåligt, då jag bara uppvisar styrkor i alla test. Detta säger hen alltså till en person som varit i kontakt med psykiatrin under cirka fem år sen den flyttade från sin familj, med depression och självmordstankar samt suicidförsök i bagaget. Jag själv upplever att jag har problem som tenderar att vara lika de som personer med högfungerande autism har på många vis, något jag inte vet beror på min uppväxt eller om jag skulle blivit så ändå, vilket gör att jag kanske någon gång skulle vilja göra om utredningen om det inte är såhär en neuropsykiatrisk utredning skall gå till.
Tack på förhand för hjälp som ges, jag skulle också uppskatta berättelser om hur en utredning kan gå till eller lästips om detta.